17 hemliga drömmar och fem år senare.

Joel Stenow  

Idag ska jag dela hemliga uppgifter, aldrig tidigare publicerat material, från denna okända, sällan hyllade, aldrig prisbelönta skribenten och löparen, Joel Stenow.

För fem år sedan tog jag studenten. Det var ingen brist på ambitioner (eller förväntningar) inför framtiden.

Igår träffade jag en gammal vän som jag tycker mycket om, eftersom hon alltid låter mig prata om mig själv. Hon har känt mig sedan tioårsåldern och har perspektiv på hur jag har vuxit upp. Jag frågade henne om hon redan då kunde se tendenser till mina höga ambitioner. Frågan grundade sig på den låttext hon lät plita ihop till min bröllopsfest: ”ingen ingen vill bli lika bäst som haan”, (med Karlsson! Karlsson!-melodi). Naturligtvis hade hon sett de tendenserna! Hurdå? ”Du hade full koll på vilket lag som hade hur många poäng, vem som tog flest lyror på brännbollen, vem som stod kvar längst på flotten när ni lekte herren på täppan och så vidare och så vidare.” Det kom som en uppenbarelse: jag har inte höga ambitioner, jag tävlar mig genom livet! Så sorgligt! Har jag inget bättre för mig?

Nej, så är det uppenbarligen. Så för drygt fem år sedan skrev jag en lista på mål, och inom hur många år jag skulle uppnå dem. Jag hittade av en slump listan häromdagen, vilket var kul.


Punkt 2 är censurerad av anonymitetsskäl, men det är delvis uppnått. Punkt 1 är ”Utbilda mig till läkare, inom 10 år”.

Ja, läs nu och begrunda. En nittonårings framtidsplaner.

Punkt 8. Bli ödmjukare? Va? Vad säger det va? Det måste betyda att jag var medveten om att jag inte var fullt så ödmjuk som jag kanske borde vara – men jag har inte tid att ändra på det just nu – men om ett år! Då ska jag vara bäst på ödmjukhet.

Punkt 3. Skaffa barn? Barn får man!

Punkt 4. Hawaii Ironman inom 5 år? Jag hann bli…  okej på triathlon, så hade jag tränat för längre distanser, så kanske. Om. Men. Ifall.

Punkt 6. För det första: Vad menar jag med tänka logiskt? Ja, logiskt är att ”enbart” är en utopi. För det andra: jag kan genom min ”dagbok”, tydligt se att jag hade en osund inställning till mat för fem år sedan. Jag vill ge mig en diagnos av mild ätstörning. Jag måste ha uppnått punkt 8 innan jag uppnått punkt 6, för jag förstod i tid att man inte enbart kan äta nyttigt!

Punkt 9. Mamma säger att punkten är uppnådd. Jag lyssnar alltid mest på mamma, hon säger så snälla saker.

Punkt 11. Jag hade glömt att jag så tidigt hade det som mål. Till förra året måste den ambitionen ackumulerats i mig, för då började jag läsa frenetiskt…

Punkt 5, 13, 14, 15, 16 är konkreta mål som är ett uttryck för äventyrslusta. Jag drömde om att se världen, och tilltalades av det spartanska, att ha vägen som mål. Det tilltalas jag av fortfarande men  jag har tappat bort äventyrslustan ibland. Jag försöker dagligen uppfylla det i någon skala!

Punkt 10. En barndomsdröm som verkar gå om intet pga den fru jag valt att leva med. (Aja, hon uppfyllde ju punkt 2 åt mig, så jag får betrakta det som avklarat.)

Det är några tungviktare kvar.

Punkt 7. Att alltid lämna sin medmänniska kvar med en god eftersmak. (Dvs, ”vilken trevlig kille!” istället för ”vilken jobbig jävel!”). Vad bråttom jag hade! Inom ett år… Nu frågar jag mig: är det rimligt? Kan man ha det som mål? Blir man inte då som vattnet – att man anpassar sig helt efter sin omgivning? Kan man betrakta det som nollvisionen i trafiken: vi vet att vi aldrig kommer nå dit, men vi vet vartåt vi strävar? Punkt 7 är inte kvantifierbar, och jag vill inte veta vad en enkätstudie skulle avslöja om mig. Jag vet flera tillfällen vid vilka jag definitivt inte lämnat en god eftersmak. De tillfällena har jag inte ångrat. Jag har då stått upp för en åsikt eller valt min egen väg i en fråga. Då kan det vara befogat att glömma allt om eftersmak. Kanske vore ”att möta varje människa i medvetenhet om att denne alltid gör sitt allra bästa”, ett bättre mål?

Punkt 12. Jag må låta gammal, men kanterna kring drömmarna har blivit oskarpare, otydligare. Får man säga ”friskt jag, frisk fru, fred i världen”? Måste man drömma om att ta SM-medaljer? För i så fall vet jag inte om jag orkar… En dröm är att varje dag göra aktiva val – så att jag inte ”bara lever helt hur som helst.” Samtidigt, om man alltid ska göra aktiva val, måste man tänka så mycket… Så ibland kan man väl bara låta livet bli som det blir..? Annars tänker man mest på hur man borde leva, medan man lever…

Punkt 17. Ett tungt mål för en nittonåring, tycker jag själv. Jag tror jag ville säga mig, att jag ska leva ett liv som tillåter att jag dör imorgon, lycklig. Men eftersom jag uppnått punkt 8, vet jag att det inte kan fungera så. Jag vill säga att jag står orädd inför min egen (plötsliga) död (men rädd inför min egen ohälsa) men fokuserar fortfarande min eventuella rädsla för döden, på andras död. Det är ett mål att på djupet inse att döden är en del av livet, för alla. Jaja, när jag var nitton var jag gammal nog att fundera i ämnet, nu är jag tjugofyra och alldeles för ung för att ägna det någon tid.

Första vårrundan.

 Dela på Facebook