2016

Nyheter  

img_5319
Förra året avslutades med hälsporre efter finalen i hinderbanaserien Toughest. Sveriges mest seriösa och elit satsande hinderbana tour med 7deltävlingar.
Så jag missade återigen terräng SM och VM i hinderbana.
Hela den vintern var knäet bra, fast mitt knä är aldrig 100% så att bra för mig är att jag kan springa utan knäskydden o göra ett löppass om dagen utan att det svullnar upp.
Jag hade bokat in Kenya resa direkt efter VM och skulle stanna i 3månader men pga hälsporren fick jah skjuta på resan. Efter tre veckor började jag springa uppför, det enda sättet att springa som inte kändes som en kniv igenom hälen.
Tog mina 30 000kr i prispengar och åkte till spanska bergen i 1vecka för att springa brant uppför. Det vad underbart. Men skulle ni sett hur jag sprang hade de flesta nog gett upp för länge sen.
Jag hade köpt ett par väldämpade skor och i skorna la jag en halv tennisboll o massa tejp och så tejpade jag foten så mycket att halva min respackning bestod av coachtejprullar. Varje steg på vänsterfoten var som avtrubbade, ibland fick jag i panik kasta av mig skorna för att trycket på foten blev för mycket.
Ja sa aldrig att jag gjorde sådär med skorna, skämdes typ att springa runt i hooka skor som såg ut som elefantfot med alla tejpbollar som jag lagt in tillsammans med min tappade fot.
Som vanligt tänker jag inte på den smärtan, så länge jag kunde springa så kunde ja inte se problemet.
När jag väl åkte iväg till Kenya var jag fortfarande inte bra i foten trots kontinuerlig stötvåg och daglig stretch o fot övningar.
All min träning i Kenya fick därför också gå uppför. Jag och farsan letade långa bra backar vilket inte är så svårt där vi bor i Nginghill. Ngonghill ligger på 2200möh och vi bor i ett radhus lite utanför stan. Farsan fixade en mopedkille till mig som skulle köra ner mig efter varje intervall för 15kr/dag.
Standard passet var 3km 300hmx4 på den röda jorden.
De andra löparna tittade och undrade varför jag sprang sådär hårt. När jag förklarade och ryktet om uppförslöparen började spridas i byn så fick jag tummen upp och menande nickningar som sa ‘kämpa på du är stark. Ibland fick jag draghjälp av olika löpare som imponerades av min styrka. Det gjorde mig ännu starkare. Jag har respekt för löparna här men jag älskar att utmana och tar gärna chansen.

En dag sprang vi 2min intervaller 15x i en så sinnessjukt brant men löpbar back. En av löparna skulle hela tiden säga att ja skulle använd armarna mer! Ja blev så jävla trött på hans tjat för när jag använde armarna mer höll ja på att dö av utmattning men ja gjorde som han sa och det hjälpte att få mer kraft trots att det blev så mycket jobbigare.
Han visade inte en min, inte jag heller. Efter sista intervallen gav han ifrån sig ett lättande ljud -your tuff.
Hälen började bli bättre och jag kunde snartbörja spring utför också, all massage hade hjälpt.
Efter 3veckor skulle jag testa att springa så fort ja kunde upp till toppen av ngong. 5,5km 400hm. 2400möh som högst. Vägen är på grus mellan hus och getter tills man är uppe bland vindkraftverken och har världens coolaste utsikt över hela masaiilandet. Jag kom upp på 25:15 och sen joggade vi ner.
Efter det passet och all hård träning blev jag sjuk och tappade allt. Jag kände mig sämst.
Hela familjen åkte hem till Sverige och jag blev ensam kvar i Kenya över julen. Det var tungt o ensamt, fast ja sa att det var lugnt och att ja inte bryr mig om julen. Jag är dessutom van att aldrig fira något så vet inte vad ja missar mer än att alla andra verkar ha det så viktigt, mysigt o stressigt sånt har ja glömt. Jag ville ändå stanna för att iförhoppning att bli frisk kunna förlänga resan, det enda som fanns i huvet var att få springa igen.
När ja kom hem till Åre och kunde börja springa fick ja ångest över att ja fortfarande var kvar i Åre o i snön. Här kan ja ju inte bli snabb… här dricker man bara öl o trängs bland turister o rika skidåkarfamiljer medan man själv tömmer fickorna och jobbar dygnet runt.

ringde till syrran som var på träningsläger i Sydafrika. Hon hyrde en billig lägenhet med tre andra triatleter och tränade, sov o åt. Perfekt!
Jag bokade min resa för sponsor pengar jag samlat ihop och åkte dit ihop med Victor som skulle cykla downhil där.
Hälen var bättre och jag började springa i tunnare skor.
2ceckan av 5 gjorde jag mitt första riktigt snabba pass på flera år. Jag fick låna Amandas snabb skor och så körde vi en fartlek. Jag pressade Amanda o hängde av henne, även om hon sa att hon inte fick springa snabbare så vet ja att hon inte hade haft en chans mot mig om vi tävlade i löpning, hon kom med bortförklaringar vilket visar på svaghet. Det gjorde mig helt sinnesjukt glad hon hade tränar i 2år på heltid utan skador och det säger en hel del om min kapacitet eftersom hon är outständing i triathlon i Sverige o tävlar i världscupen för placering o poäng.
Tillslut fick jag göra mina intervaller med Tom som draghjälp, Tom som kom 9a på terräng SM i år och springer milen på 31minuter. Det kallar jag draghjälp :).

Jag och Tom är rätt lika i vår träningshuvud. Vi är inte så inrutade som ex Amanda och vi tränar alltid lite för mycket. Det går oss över huvudet tillslut, vi blir som besatta i att ta ut oss maximalt och jag beundrar min syster som kan träna som ett djur och samtidigt hålla igen och verkligen ta det pyjamas i perioder. Jag o Tom kör på tills vi stupar o då säger vi att vi borde träna hårdare innan vi inser att vi måste sova en vecka.
Jag och Victor åkte runt ibland men mest hängde vi på samma ställe för att ha råd. Men ibland så åkte vi så jag kunde springa mer berg o mer äventyr men jag kände mig väldigt ensam med min bergslöpning och hade önskat att jag haft med någon som också ville kolla kartor o jaga höjdmeter. Den slags löpningen har jag verkligen börjat gilla mer och mer det är större mentalt o det väcker känslor att springa i bergen. Till Skillnad från bana där man blir glad över prestation och tider.
Förutom att jag sprang så gjorde jag chins o dips till frukost nu. Gymmet gick jag till dagligen och övande mina ninja skils vid sidan av de strikta idrottare från alla olika länder och idrotter. Det kom fram en kille från svensk handikappslaget och ville prova mina moves vi snackade lite och det känns coolt när någon som tävlar själv på elitnivå imponeras och inspireras av det jag gör.
Jag jobbade inget den vintern alla pengar kom från vinster eller sponsorer vilket ja egentligen inte kunde leva på men ja sålde allt ja ägde som var till värde och klarade mig… typ. Jag skulle ju ändå snart vinna tillbaka allt när säsongen väl var igång. I år skulle ja vinna med ännu större marginal och visa att jag tränat hårdast av alla.

Sista perioden innan säsongen skulle starta bode jag hemma hos morsan för att kunna träna på hinder. Jag åkte runt till olika gym i hela Stockholm och Linköping för att kunna träna optimalt. Jag övade och övade, blev mycket bättre fort och tävlingstarten närmade sig.
Första OCR loppet var i London jag var förhands tippad med 100%. Jag skulle vinna. Pressen och nervositet var galen men i år kändes det som jag var en i gänget tillskillnad från mitt första år. Jag visste vad OCR innebar nu och vad mina motståndare hade att ge.
Värmde upp och klarade flying monkey o kände mig grym.
Loppet kan ni läsa i tidigare blogg. Armbågen gick ur led med 4min marginal ner till 2an o 3km till mål. Så då sket sig hela OCR säsongen o alla pengarna flög iväg. Ångesten över pengar var jobbig. Jag hade satsat allt o hade inget kvar. Det var så fruktansvärt orättvist. Jag grät i tystnad högt för mig själv. Men utåt var jag positiv och stöddig. Ja ska komma tillbaka starkare än någonsin var det enda som jag ville.

Jag fixade en pegboard som jag inte ens kunde använda för att jag var så ostabilt i armen och byggde mig ett eget klättergym som jag heller inte kunde använda för att armen var för svag. Jag stod i timmar och slet upp o sågade ner sly bakom garaget. Svor o grät o tänkte en massa. Det var skönt. Ja hade inget jobb o kunde inte tävla så det var skönt att bara göra något.

Nu kunde ja inte försvara min titel som Toughest champ och istället började jag springa mer igen och tänkte kuta milen på låga 34min i år, jag har ett för mig dåligt rekord på 35:05 men ja vet att det finns mycket mer att kapa rätt lätt.
Men då krävs fartträning.
Eftersom det inte finns någon löparförening i Åre så började jag köra gemensamma träningar tre gånger i veckan gratis för de som ville köra tisdags tröskel, teknik och hårda intervaller, torsdagar styrka o löpteknik och fredagar blev bergspasset med backintervaller. Ja gjorde så för att själv komma ut och vara förberedd till fartpassen. Även om jag sällan fick någon sparring så var det alltid lika roligt att träna ihop med andra löpare under fartpassen.
Vi körde från maj-sep och tillslut tog jag betalt så alla kunde få sig ett ekologiskt Rastarunner Linne att träna i och reppa RR med.
Efter 2veckor körde jag milen på 36:00. Efter 4veckor 35:40 och efter 6veckor tränings sprang jag ett tufft asfalts mil i Jämtland på 35:28 och spöade många kaxiga killar som kom fram och dunkade mig i ryggen efteråt. Hälen funkade bra och knäet också.
Ibland ringde Markus och kolla läget så jag var ok och varje gångs han Ringer känner jag mig mindre ensam. Han bryr sig trots att vi sällan ses och det gör allt så mycket större och viktigt.
Jag visste att jag skulle göra hässelbyloppet på låga 34min jag bara visste det. Och att starta lidingöloppet med all den styrkan mentalt och fysiskt jag hade skulle bli rekord tider. Längtan till hösten var stor.


Misslyckades totalt på mitt första skylopp i Italien (läs blogg inlägg) blev sjuk och fick åka hem. Ännu mindre pengar.

Jag blev inbjuden till strandafjjordtrail 3mil 30000hm och tackade ja. Andre och jag tränade mil eftermiddag påfjället. Han tog med mig på allt längre och längre pass och tömde mig totalt. Jag var inte van att springa så länge. En dag var vi ute i 4h30min o massa höjdmetrar. En annan dag skulle vi springa 2500hm på typ 15km. Helt sinnes. Köttiga pass upp på berg efter berg. Vi hetsade varandra. Måste få höjdmeter till stranda. Andre är perfekt träningspartner, inget trams och bangar aldrig på nya grejer. Modig man! Medan han var sten lugn över stranda loppet som han bara skulle jobba igenom Så Var jag inte alls klar med hur det skulle gå. Jag hade det svåraste motståndet (läsbloggen)

Att springa så långt med väska hade jag aldrig tidigare gjort. Det var som att försöka vinna världscup i en helt ny sport. Men jag tvivlade aldrig. Jag vet hur hårt jag tränat oh hur mentalt stark jag är. Jag vet att jag har överraskat andra förut men för mig har det varit självklart. Jag tränar Hårdast därför är jag starkast. Det finns inga genvägar. Men hur starka var egentligen dom mytomspunna bergslöparna som ler och aldrig ser trötta ut. Det skulle visa sig.
Efter stranda fick jag betala med ett överbelastat knä i 7veckor. Alla höjdmetrar innan stranda slet min kropp för mycket och loppet blev ren smärta redan efter först branta utförslöpningen.
Jag tänkte om och bestämde mig för att näst år ska jag jobba. Eftersom ingen sponsor ville ge mig tillräckligt med pengar att få tävla och eftersom jag missade hela OCR säsongen och prispengar så måste jag fixa det själv. Andreas gav mig 50% jobb på sportsgym med förmåner som jag är evigt tacksam över. Andreas har alltid gett mig chansen och han har fått mig att känna mig som en riktig atlet och inte som en tävlings hungrig idiot. Att ha Andreas på sin sida är så jävla tryggt och lugnande och det han och sportsgym gett mig de senaste åren är guld. Bytte klubb till nästa år från Hässelby sk till sportsgym, det känns bättre att ha sin klubb där man bor.
Nu jobbar jag på gymmet, driver PT och har löpträningar samt på en krog i Åre för att få allt att gå ihop.

Jag pendlar mellan Åre och Östersund och nästa mål är att skaffa en egen lägenhet till sommaren i Åre och slippa bo i en väska hela mitt liv. Så får ja se hur resultaten kommer. Markus ska ju flytta till Åre snart så då får jag riktigt bra träningspartner.
Just nu har jag haft hälsene knarr i 6veckor och börjat springa 3veckan 5km utan bakslag. 18januari ska jag vara igång och i februari ska jag börja springa fort igen. Framåt :)

bilder finns på instagram

@rastarunner90

 Dela på Facebook