I Can Run – Drömmar, majsgröt, träning, framgång och tragedier

Nyheter  

Iten, tre mil utanför Eldoret är kanske det mest kända löparmeckat i Kenya. Men även Ngong Hills, två mil från huvudstaden Nairobi har fostrat världsstjärnor.

Bland annat tränar OS-guldmedaljören på marathon från 2008 Samuel Wanjiru här. Samme Wanjiru som tidigare hade världsrekordet på halvmarathon med 58.33.

alt

1000-tals löpare tränar i Ngong Hills utanför Nairobi. Foto: Lars Bohlin

– Han lever i en enrummare när han är i Ngong Hills. Världsstjärnorna vill inte sticka ut för mycket och riskera att bli rånade. Ofta har de flera ställen runt om i Kenya där de kan bo och träna, förklarar Lasse Bohlin.

Fattigdomen är stor i Kenya. En hantverkare tjänar cirka 60 svenska kronor per dag. De enklare jobben ger i bästa fall cirka 30 kronor för en dags slit.

Lasse, som är pappa till långlöparen Johanna Bohlin som slog igenom för några år sedan, är numera en van Kenya-resenär. Han tillbringar cirka åtta månader i Kenya och resten i Sverige.

alt

Lasse Bohlin. Foto: Mikael Grip

Löpning För Alla träffar Lasse Bohlin i hans föräldrahem i byn Mormorsgruvan, strax utanför fotbollskommunen Åtvidaberg. Senaste halvåret har han lagt en hel del kraft på filmen I Can Run. Där följer han olika levnadsöden och ger i många fall en mindre smickrande bild av det kenyanska löparundret.

Urvalet är enormt och talangerna söker sig till platserna där folk vet att det finns många löpare. Drömmen är att slå igenom, göra internationell karriär och tjäna pengar för att försörja sin familj och släkt.
Ibland lyckas det. Oftast inte.
Ibland lyckas det, men på sikt lurar katastrofen ändå runt hörnet.

Se trailer för filmen I Can Run

– Det är anarki på det mesta i Kenya. Det finns ingen struktur från förbundshåll som det gör i till exempel Etiopien. Managers som ofta mest ser till sitt eget bästa plockar ut de löpare som de vill ha. Hur mycket prispengar en duktig kenyansk löpare till slut får i handen efter en topplacering är nog väldigt olika.

Alla duktiga löpare blir inte ens upptäckta trots att de med svenska mått mätt är i toppklass.
– Jag har träffat cirka 30 löpare, kanske fler, som gör under 62 minuter på halvmaran. Det är bra klass, säger Lasse och skrattar.
Det är bara att hålla med.

I filmen får vi bland annat följa Fred Mogaka som var tvåa i Göteborgsvarvet 2003 och vann Los Angeles Marathon 2007 med ett förstapris på 120 000 amerikanska dollar. Freds bästa tid på halvmaran är imponerande 61.14 från segern i Paris halvmarathon 2004. På maratonsträckan är det personliga rekordet 2.12,03. Prestationer och framgångar som gör att framtiden borde vara säkrad.
Så är det inte.

alt

En besviken Fred Mogaka hemma i Kenya igen efter misslyckandet i Sverige. Foto: Lars Bohlin

En envis magskada har gjort att de senaste säsongerna inte gått något vidare.
– Skulle han få rätt läkarvård och rehabilitering så skulle det säkert gå bättre. Men tiden börjar rinna ifrån honom. Han gjorde en investering som slog fel när han hade pengar. Nu har han egentligen ingenting kvar, berättar Lasse Bohlin.

Fred lyckas ändå träna en del och reser till Sverige. 27 maj 2010 vinner han Blodomloppet över en mil i Linköping i överlägsen stil med tiden 31.07.
Han laddar för Stockholm Marathon och en framskjuten placering. Någonstans efter 25 kilometer tvingas han bryta på grund av den krånglande magen, efter att ha legat runt 10-15:e plats.

Det blir en lång resa tillbaks till Kenya. Fred hamnar i en depression när han kommer hem till besvikna släktingar som har förväntat sig att få pengar.
33-årige Fred Mogaka är återigen fattig och bor i den lilla byn som han lämnade när han var 20 år . Han har börjat träna igen och drömmer fortfarande om framgångar och stora segercheckar.

Det är han inte ensam om i Ngong Hills. 1 000-tals löpare tränar där varje dag. Nästan ingen i Kenya tränar löpning för att få motion, det handlar om allvar på liv och död, en full satsning för att slå sig fram i den närmast sanslösa konkurrensen.
I en sekvens i filmen får vi följa fyra unga kvinnor som trängs i ett litet rum, med en stor madrass på golvet.

– Det handlar mycket om drömmar, majsgröt, träning och tragedier. Det finns en tjej som var jätteduktig och skulle ut och tävla utomlands, men blev överkörd av en bil strax innan hon skulle åka. Med trasiga ben så är hennes framtidsutsikter inte så goda, berättar Lasse som filmat och levt i Kenya från och till de senaste tio åren.

Nyligen har han startat en löparcamp, Kimbia Camp, i Ngong Hills för svenska elitlöpare och motionärer. Kimbia betyder springa på swahili.

alt

Frida Södermark besökte Kimbia Camp 2011. Foto: Lars Bohlin

– Jag har köpt en bit mark och vill bygga ett guesthouse. Som det är nu inkvarteras folk i möblerade lägenheter med vandrarhemsstandard, berättar Lasse.
Han har ett stort socialt engagemang och vistas ofta i Nairobis värsta slumområde, Kibera, där han startat och sponsrar en löparklubb, Running Relations.

– Hittills är vi runt 30 löpare. Det finns en kille som gör 29 minuter på milen. Det vore kul att få honom till Sverige i sommar, vi får se om det går.
Till att börja med försöker Lasse Bohlin sälja in sin genomarbetade dokumentärfilm till olika tv-kanaler.
Det har gått sådär.

– De är svårflörtade. Tv 4 vill inte ens titta på den. Förhoppningsvis kanske jag kan visa den på skolor och för olika föreningar, säger Lasse efter ett halvårs arbete.
Även en filmare kan ha drömmar, talang och har ibland svårt att nå framgång, hur duktig han än må vara.
Känns historien igen.

 Dela på Facebook