25 mil i Taiwan och ett nytt Löparäventyr

Frida Södermark  

Hann en vända till in i Tarokos canyon i onsdags innan frukost. Taroko som räknas som ett av Asiens sju underverk. Oklart vem som har gjort listan. Och ibland finns det åtta stycken. Hur som helst är klippväggarna oerhört dramatiska, och ensam, sådär på morgonen känner man sig väldigt liten. Det hade regnat på natten och det var inget påhitt att det kan vara lite risky. Knytnävsstora stenar låg lite här och där på vägbanan. Tittade upp lite nu och då för att undvika att bli knockad. Som att det skulle hjälpa. Högt där uppe kunde jag också se några av de många hängbroar som löper genom området. Skulle aldrig drömma om att sätta min fot på dessa.

Tog en taxi till Quixingtan. Över tvåtusen meter höga berg skjuter upp ur havet och lika långt ned därunder som ett resultat av en krock med den Filippinska kontinentalplattan. Dessutom ett av de få ställen i världen där havet antar många olika blå färger på samma ställe. Dramatiskt. Liftade vidare därifrån. Åkte längs vägen som sägs vara en av världens finaste där den hänger på klipporna mot havet. Vägen behöver lagas lite och tjejen som körde bilen verkade förvånad när hennes kruka med blommor på instrumentbrädan välte och spridde ut all jord då hon blåste förbi vägarbetena i 100 istället för de rekommenderade 30 km/h. Blev avsläppta vid en tågstation mitt ute i ingenstans. Där lämnades inget åt slumpen trots att språkförbistringen var stor. Tidtabellen var komplicerad att förstå sig på även för killen i kassan vilket gjorde att han efter vi betalat följde med oss hela vägen genom tunneln och upp på perrongen läsandes i den. Lät oss veta när och var vi skulle vara framme och hur vi skulle byta till nästa tåg, vilket han även meddelade konduktören. Stod kvar och vinkade iväg oss när tåget gick.

Kom fram till Su’ao där vi hittade de ljuvligaste dumplings. Tror inte vi såg någon västerlänning. Faktum är att då vi under denna resa såg turister var det oftast kinesiska eller inhemska sådana. Här har inte turismen kommit igång. Vårt hotell var nytt för året och sevärdheterna var inte alltid lättillgängliga eller tillrättalagda. Som de vana resenärer vi är kunde ingen vara gladare än vi. Ibland var det vi som var själva sevärdheterna och folk ville ha med oss på bild. Vi gav oss iväg på eftermiddagsjoggen som då man är ny på en plats också blir sättet man bäst får en överblick. Målet var en kakfabrik och på vägen dit tog vi en avstickare till en kyrkogård. Kyrkogårdarna här påminner lite om Hobbiton…. Varje grav är som ett litet hus och buddhisterna begraver de döda med eller utan föregående kremering. I kakfabriken kunde vi se produktionen och smaka på olika typer av kakor. Förvånansvärt goda och mest kända var de för några slags supertunna varianter i olika smaker formade som långa ovaler. Utanför var det inte svårt att lista ut vad som tillverkades på andra sidan gatan då byggnaden helt enkelt var formad som gigantiska färgkritor. Gick in där också och kollade innan turen hem där det blev en avstickare med några varv på den lokala skolans löparbana. Efteråt var det extra härligt att vi bodde på ett spahotell med pool på fjortonde våningen. Det fanns torkad guava som blivit vårt favoritsnacks, en varm pool med vatten från en mineralkälla och på en välkomstkupong fick vi ett glas vin. Ute på gatan var det ingen kommers. Faktiskt svårt att hitta något att äta efter klockan åtta så vi hamnade på samma dumplingsställe igen. Vilket vi inte var särskilt ledsna över.

Morgonjoggen gick in till Nanfangao. En liten fiskeort. Där hade precis dagens sysslor och göromål börjat och fiskarna kom in från havet. På frukosten efter detta fanns det ett stort utbud. Men variationen var större om man gillade 1000 år gamla ägg, haj med wasabi eller pasta bolognese. Idag skulle vi hyra cyklar och det blev två rosa barncyklar. Höjde sadlarna och gav oss iväg. Planen var en strand i en närliggande stad men när vi hade cyklat uppåt väldigt länge och inte tyckte det var kul längre gjorde vi om planen. Cyklade ned och åt lunch inne i fiskebyn. Pilgrimsmusslor efter en lång konferens via google translate med restaurangägaren som resulterade i att det ändå inte blev som vi hade tänkt oss. Sedan var vi några timmar på den närliggande stranden och läste bok. Ett bröllopspar fotades med havet och klipporna som panorama. Vattnet var lite för kallt att bada i men vi njöt.

Sanden bestod av små svarta stenar. På vägen tillbaka kollade vi in några andra klippor och när cyklarna var tillbakalämnade gav jag mig ut på mitt distanspass innehållande fartlek. Jag sprang tillbaka till strandpromenaden och på den blev det ett antal varv fram och tillbaks. Till männen på bänkarnas förtjusning, de blev fler och fler. Till skolklassen på resas förtjusning, de fotade en hel del. Till hundarnas förtjusning vet jag inte, men de blev fler och fler ju mer det skymde. Vi hade som vanligt ambitioner för en kväll på stan, men det blev aldrig riktigt så. Vi var rätt trötta äventyrare på kvällarna. Stretchade och gjorde lite styrkeövningar. Satt i poolen på taket när staden började tända upp sitt nattljus. Köpte juice på det vanliga stället. Åt på ett ställe vi hade gått förbi dagen innan. Det är förunderligt hur snabbt man känner sig hemma på en ny plats. Hade sett fram emot den lokala cidern. På burken hade jag läst 10% och tänkte att det inte kan vara en alltför söt brygd. Visade sig att det var äppeljuice med 10% fruktinnehåll. Men vi drack bubbletea. Det gjorde vi bara en gång. Drycken består av kallt mjölkte och har några slags gelekulor i sig som lagom kommer upp genom det tjocka sugröret. Uppfunnet i Taiwan. Inte gott.

Nanfangao innan turisterna har hittat dit.

När man backpackar och dessutom backpackar i ett subtropiskt land måste man anpassa träningen till de förhållanden som råder. Sett till vädret och logistiken. Man vill inte springa mitt på dagen med tanke på värmen. Man vill heller inte chansa på att dagens huvudpass går att genomföra på platsen dit man kommer. Man vill dessutom bege sig av till den nya platsen så att man hinner se det nya stället innan det blir mörkt. Plus att man vill gå upp tidigt på morgonen för att inte missa några upplevelser. Därför fick fredagens 32 kilometer genomföras innan frukost. Motivationen till detta har jag inte svårt att finna. Det finns så mycket att se och jag älskar att utforska med mina löparskor på. Extra lätt blir det om jag har ett tydligt mål. Denna morgon var det Dongao bay. Stranden dit vi inte hade tagit oss dagen innan. Sprang iväg på samma väg som vi cyklade. På den väg som var markerad cykelled med samsades med den tunga lastbilstrafiken till hamnen. Vilken härlig kombo. Det var redan upp mot 30 grader när jag gav mig iväg vid halv sju utrustad med en dextrosol, en energimashmallow och 60 cl vatten i en flaska i handen. I magen hade jag en redbull och en näve nötter och torkad frukt. Sprang uppåt i 9 km. Då såg jag stranden. Det var ljuvligt att sedan rulla 5 km nedför. Den sista kilometern räckte inte för att ta sig till vattenbrynet men jag var inte sugen på att förlänga passet. Drack halva vattenflaskan och åt min energi. Som ni förstår var det brantare tillbaka. På toppen drack jag resten av flaskan. Sen hemväg. Runners high. Klockan var strax innan halv tio. Jag skulle få äta frukost. En hel dag och en ny outforskad plats låg där framför oss och väntade.

Comradesträning with a view.

Den nya dagen fortsatte med tåg till Ruifang. Där åt jag en steambun. Min favoritmat här. Tog bussen till Jiufen. Den var målad som ett akvarium på insidan och klättrade uppför backarna till vår destination. Att träna här skulle inte heller bli någon lek. Väl framme insåg vi att det var här alla människor befann sig. Stora hjordar av dem. Jiufen old street kantad med sina små butiker var i princip igenkorkad av asiatiska turister. Inte tyskar och svenskar. På vägen till vårt hotell följde vi strömmen och kunde praktiskt sträcka ut våra händer och smaka på kakor och annat gott som de lockade med. Vårt hostel kändes som en trädkoja, för det var ett träd inne i huset som vi hade i princip för oss själva ihop med en gigantisk CD-samling från 90-talet. Ace of Base. The Verve. Nirvana. Roxette. Mariah Carey. Coldplay. You name them. Vi tog en eftermiddagspromenad i denna nedlagda gruvstad. Guld hade varit mineralen som bröts men flera av sevärdheterna kändes lite framkrystade. Utsikten var dock magnifik där staden liksom hängde på bergsvägen och var ett myller av låga hus förbundna med slingriga gränder och trappor. Senare på kvällen gick vi en nightwalk med tjejen som jobbade på vårt hostel. Likt Svenska kändisresor, sketchen i Hipp Hipp om ni kommer ihåg, stannade vi utanför det nedsläckta huset där en konstnär som jobbar med asfalt i sina verk jobbar och bor. Gick vidare och genom en liten stentunnel som lockar japanska turister för att den ser ut som en tunnel i en av deras många serietidningar. Vi gissade på att det måste finnas en tusentals likadana tunnlar i världen. Som sagt, mycket var framkrystat, men att gå genom de trånga gränderna efter att turistbussarna lämnat platsen, upplysta av röda kulörta lampor var väldigt vackert. Anspråkslösa hus där plötsligt ett tempel med färgglada drakar på taket dyker upp, det är speciellt. Avslutade kvällen med att stödja vårt kvarters minishop. Den befann sig i vardagsrummet hemma hs en familj som tittade på TV. Köpte juice och chips.

Kvällsmys i Jiufen.

Ett pass kvar på resan. Ytterligare ett 32 km långt sådant. Tanken var lite mer fart. Men den planen hade jag lagt ned redan när vår buss tog oss uppför de brutala backarna dagen innan. Jag ville också njuta av denna sista dag i Taiwan. Tittade ut en runda på kartan där jag skulle pricka in tre sevärdheter. Jinguashi, Golden Waterfall och Nanya Rock. Om man mäter på google maps i detta område är vägen man tar sig för egen maskin mycket kortare än serpentinvägarna på grund av möjligheten att ta olika trappor. Jag ville dock ha väg och började uppåt. Kom till Jinguashi som är det före detta huvudcentret för guldbrytningen och numera ett museum. Enligt information skulle det vara som en spökstad med en massa gamla övergivna hus. Så var det inte alls. Inte ens lite. Utan det var ett slags nybyggt High Chaparall och anpassat efter turism. Dock tomt denna tid på dygnet. Sprang igenom och upp för en trail som övergick i trappor.

Oändliga trappor. Till jag var uppe på ett av bergen. Detta var inte planen. Visade sig att den väg jag hade planerat var en trail bestående av stig och trappor säkert en mil fram till havet.

Vände nedåt igen och gjorde om rutten. Kom äntligen till asfaltsvägen som sluttade brutalt sex kilometer ned till vattnet. Förbi vattenfallet. Var inte särskilt mycket vatten i det men järnfällningar färgade det gyllene. Nere vid havet tog jag höger och nådde den sten som är just vad den heter. En sten. Nanya Rock. En ganska anspråkslös liten spetsig klippa men icke att underskatta som mål för mitt pass. Skönt. Idag hade det inte varit lika lätt som dagen innan. Åt en energikaka. Sprang hem. Kan låta enkelt. Det var det inte. Stigningen var ingen lek. Men jag tog mig springandes fram. Svetten forsade och det var galet varmt. Men springa klart skulle jag göra. Klart tanken om liftande uppåt slog mig. Men vet att jag skulle ha blivit så besviken efteråt. Jag skulle genomföra passet. Fick bara ta den tid det skulle ta. Sedan visste jag att allt jag gjorde i dessa backar kommer göra det lättare under Comrades. Det är obegripligt hur mycket svett man kan vrida ur ett par underkläder. Just telling. På vårt hostel fanns det nybakat bröd. De godaste brödbullarna vi fått på hela resan. När Malin gick och köpte några presenter på marknaden hade hon även med sig vattenmelonjuice till mig. Vilken kompis.

Denna sista dag var också den varmaste. För att undvika att anstränga oss i onödan gick vi därför till busshållplatsen som låg några trappor ned. I Ruifang bytte vi åter till tåg och snart därefter var vi tillbaka där resan startade. I civilisationen kändes det som. Bortsett från en sak. Taipei city mall genom vilket vi entrade staden hade förvandlats till ett seriealbum. Vi befann oss i en mangaserie då vi nästan stack ut genom att inte vara utklädda till alver eller andra fantasifigurer. Oerhört fascinerande. Fanns inga menyer på engelska i foodcourten men bilder på mat som vi kunde beställa. Där satt vi och åt i den färgsprakande omgivningen. Passade även på att ta en knivmassage, faktiskt riktigt skönt, innan vi gick tillbaka till vårt favoritkvarter Datong.

Mangalöpare.

Där flanerade vi och insöp lördagsstämningen. Köpte torkad frukt. Satt på en bänk och läste i våra böcker. Gick till parken via gången under motorvägen. Där rekreerade folk sig på cyklar, spelandes tennis och på diverse andra vis. Några söta pensionärer hade riggat upp en karaokeanläggning. Klart vi ville vara med och sjunga. Vi fick te och valde en låt, men avböjde sedan vänligt när de ville ha motsvarande hundra kronor för detta. Vid kajen längs den gamla Dadaocheng Wharf hade en rad foodtrucks ställt upp sig. Mikrobryggerier och en fusion av streetfood. Här fanns det inga mangatyper utan det som kändes mer som Taipeis coola hipsterklientel. Ett trevande försök att få till ett nytt häng i en stad som erbjuder det mesta. En stekig båt hade lagt till bredvid. Dansmusiken dunkade. Om ett år sätter jag en stor slant på att detta område i Taipei har exploderat och riktigt satts på kartan.

Det var dags för den sista måltiden. Vi gick upp för en trapp flankerad av mat som såg god ut på bilderna. Kom in i en fint dukad restaurang där ett stort morsdagsfirande pågick. Mysbelysning. Nej då. Vita lysrör och tveksam men högljudd underhållning på scenen. Managern var lycklig över att vi hittat dit. Ville bli fotad med oss. Fick hjälp med översättning av en morsdagsgäst som sade sig ha varit i Sverige. Visade sig som vanligt handla om Schweiz. Whatever. Men till slut visade det sig att den äldsta damen i serveringsstaben faktiskt kunde engelska. Maten, den var god, och besöket blev ännu ett fint minne att addera till denna fantastiska resa och Löparäventyr. Ett minne som sannolikt även kommer sitta på väggen hos Royal Cuisine Kitchen. En resa som var en vinst redan från början. En resa där bonusen är att jag får åka till ännu ett nytt land och springa Wings for Life nästa år. Hurra. Tack för allt detta Taiwan. Och till er andra. Passa på att åka dit innan alla andra gör det. Till landet där man stoppar korv i summerrollsen. Till landet som är kliniskt rent trots att det är otroligt svårt att hitta en papperskorg. Till landet där återvinningsbilarna spelar Für Elise.

 

 Dela på Facebook