Vågar vi lita på vår magkänsla?

Johanna  

Idag är det djupare tankar och reflektioner jag delar med mig av.   Jag har skrivit ett kapitel i boken jag snart kommer att ge ut.

Vågar vi lita på vår egen magkänsla?!  Jag vill gärna tro att det finns en inre kompass  i mig som inte bara får mig att kämpa och sikta framåt men som också får mig att göra rätt när mycket kan gå fel. Jag vill gärna tro att min löparintuition är men ändå tvivlar jag ibland. Jag vill gärna tro att vägen följer mig fram i pilens riktning som den gjort förut. Min kompass har mestadels stämt även om orientering inte är min starka sida och aldrig har varit. Det går upp och ner och ibland påverkas man av saker som man egentligen inte alls borde påverkas av, som relationsproblem och onödiga konflikter. Hur hanterar man detta?  Vi faller in i en negativ spiral med en allt värre konflikt utan att vi märker att vi är en del av att göra den värre. Jag ser människor och läser av dem. Jag märker direkt hur stämningen är. Jag tar det till mig, ibland för mycket!

Konflikter kommer och går och jag tror att man kan lösa det mesta om man vill. Det är när relationen stegvis förändras till det sämre som jag mår sämre så klart med människor där man ingenting hellre vill än att det ska fungera . När känslor och attityder gentemot varandra förändras och inte svalnar av sig själva hur mycket man än vill väl.  Det är då det blir jobbigt. Man funderar, sover sämre, oron maler för man vill ju så gärna men den andra är inte samarbetsvillig. Det finns en anspänning i luften som kan explodera vilken minut som helst. Jag hatar verkligen att vara i ens sådan relation. Det tär,  JA gud vad det tär. Har du upplevt det någongång? Jag tror det flesta har det!  Mitt i detta skall du prestera ditt livs lopp men inom dig gråter du.

Föreställ dig två människor som ständigt hugger mot varandra.  De flesta har upplevt det. De påpekar felaktigheter, skuldbelägger, rättar varandra. Vart försvann förmågan att acceptera varandra och respektera varandra?

Det beter sig på ett sätt som de inte skulle accepterat innan konflikten, irritationen, i värsta fallet föraktet och avundsjukan fått fäste Det går inte att föreställa sig paret bete sig på samma sätt medan de var nyförälskade. Deras relation har funnit ett annat trappsteg och detta är också vanligt i relationer bland anhöriga och i familjer. Varför skriver jag det här? Jo för att en person jag älskar plågas av en bruten relation som börjar just som en konflikt som aldrig redas ut för att båda parter är envisa och skuldbelägger varandra och inte vill se sin del i att det FAKTISKT ALDRIG ÄR ENS FEL ATT TVÅ TRÄTER!  Tyvärr blir det svårt att komma ur detta för att de  inte vill se sin del utan skyller allting på den andra. Det blir inte bättre av att de två personer som hamnat här är systrar, samma kött och blod. Så lika men ändå så olika.

Så här skriverJohan Ydren om hur man kan komma vidare från konflikten på sin hemsida

-För att vända utvecklingen krävs arbete. Du behöver vara konsekvent och långsiktigt. När den andra har negativa attityder och känslor gentemot dig tenderar han eller hon att se bara det som bekräftar den bild de redan har. Därför kan det ta lång tid att bygga upp tillit och förtroende igen. Även när du försöker närma dig motparten är han så inställd på att se det negativa att det är svårt för honom att märka att du försöker förändras. Samma sak gäller förstås omvänt. Det är svårt för dig att uppfatta när motparten försöker göra en positiv förändring, så försök vara öppen för att se den.

 

 

Detta ämne intresserar mig och genom att läsa om det så får jag mer kännedom och mer självförtroende att hantera detta då även jag just nu går igenom något . Det är lätt att tappa sig själv och tro att allt är ens fel för att någon ständigt påpekar att det är du som är dum och elak så fort du försöker förklara hur du känner. Jag har fått lära mig att det är naturligt att visa känslor. Ska vi ändå inte gå till våra nära och kära när vi har ett problem eller behöver ventilera något? Ska man inte älska varandra även i de stunder när det blåser storm?  Varför vill en del människor inte kännas vid bekymmer och blir illa berörda när en anhörig inte är glad hela tiden?  När blev psykisk ohälsa ELLER LEDSAMHET, TÅRAR OCH TRAUMA  något skämmigt och fult?

 

More to come om detta ämne och livet i stort, ty livet är det som formar den löpare vi blir. Den löpare jag blir!

 

En knuff framåt är allt som behövs för att falla,  men förhoppningsvis faller jag mjukt in the  arms  of the world  I trust.

Det är dagarna efter 5 nästan helt optimala träningspass.  Känslan är naturligtvis det jag mäter dem i men också farten och kroppens förmåga att trycka på. Bättre än på länge. Så länge känner jag mig glad och ska göra allt för att inte låta negativiteten runt omkring påverka min träning.

1 långpass 32 km.

1 intervall pass 15 k

1 fartlek pass i terräng med naturliga intervaller 15 km 1.06

1 morgonjogg 12 k

1 fartlekspass 15 km 1.02.

Alla med rätt touch och rätt besked. Varken mer eller mindre. Ett  upplägg och en annan längtan över en annan typ av löpning. I fjol samma tid,  skog och stig och mängd var dag tills motivationen dog ty det var detta jag behövde då eftersom jag var mentalt slut på prestera  och bara ville springa utan att ha något fokus på att prestera. Jag var så känslosamt påverkad då.  Skogen var min ängel och ängeln styrde in mig på en bättre väg då jag själv insåg att den första inte ledde rätt.  Som jag sade idag i telefonen till min mentor och stöttepelare,  världens bästa Bengt så är det glädjen som avgör prestationen, ty om inte träningen är rolig så kan man inte lyckas i längden. Om vi inte mår bra så kan vi heller inte prestera. Det jag märkt är att om man är tyngd och känner sig ledsen eller arg så går det att få ut ett väldigt bra pass förutsatt att man lyckas mota bort de negativa tankarna så de inte får övertaget.

 

På nya vägar springer jag bättre och med sällskap kan jag bli lite mer motiverad om sällskapet är rätt.

Fast idag var det tunga ben.

 

.

 

Jag blickar vidare med nya löparmål men tillåter mig att stanna upp ett tag. Det är först nu jag känner att kroppen mentalt och fysiskt är tillbaka där den var innan jag blev skadad i vår. För varje lopp har det lossnat mer och mer mycket för att jag jobbat med att fokusera på mig själv .  Dagens fartlek kändes mycket fin och var det bästa på länge nu när jag är kvitt den förkylning jag haft dessutom! Jag är supermotiverad inför nästa mål men framförallt känns löpningen rolig.

 

 

Målgång på Stockholm maraton 2.54.24

Plockade 4 placeringar sista 15 k. Bättre tid än jag kunnat drömma om då jag satt 3 h som tak om jag skulle ha en bra dag. Nu hade jag e bra dag hela loppet! Givetevis vill jag mer och mer kommer det att bli det är jag övertygad och hoppfull om.

 

 

Foto Kent Lennerö

Foto Kent Lennerö

 

 

Ju mer jag tänker på det senaste maraton ju mer stolt blir jag. Jag fixade mitt mål för dagen efter de förutsättningar  som jag hade utan någon uppladdning.   Jag sprang i mål med så mycket krafter kvar och jag vill gärna tro att det beror på att jag inte får ut det jag har i mig.  Jag känner min kropp och vet min kapacitet och det driver mig att fortsätta mot nya mål denna gång med ett annat upplägg och en ambition om att tävla och träna på att tävla för att träna på att bli snabbare så jag tävla snabbare. Jag vill våga mer.

 

Ibland fattar jag inte själv vilken resa jag gjort och för varje dag blir det roligare . Jag startade ju en resa med att se hur snabb jag kunde bli på maran 2014 först.  Då hade jag precis gjort gjort 3.10 och förbättrar mitt pers med 25 min det året. Sedan har det blivit 3.00

Och ner mot 2.51.56 i Sevilla . Det är inte mycket som saknas för att nå nästa mål nämligen under 2.50, men varje sekund räknas.  Mitt i allt det här löparghettot jag snöat in i vill jag också leva ett annat liv. Jag vill vara hon som sitter på uteserveringarna eller i min egen berså  och dricker vin med mina väninnor ibland eller pillar med tårna i gräset ensam  . Det tänker jag fortsätta med .

 

 

 

Jag vill kunna hoppa över ett träningspass och jag vill dricka mitt bubbel. Jag vill också bli bättre på att springa . Går det? Måste man verkligen ge vika för allt annat i livet? Nej det vet jag ju för annars hade jag inte lyckats med det jag åstadkommit.  Går det att kombinera idrottande med fina tider med sånt som folk säger att man absolut inte får inta om man vill bli bättre? Jag tror det och jag kommer fortsätta på detta spåret.  Kanske därför jag är min egen tränare för då kan ingen annan än jag avgöra när, hur och om. På gott och ont.

Bengt har berättat historier om den gamla goda tiden Ni vet….

Då när den tidens elitskidåkare festade till det i skogskojan  utanför den lilla byn Morjärv  och deras namn ekar ännu högt i universum.  Större än så kan man knappast bli.  Förlåt men det är mänskligt att leva .

Så kära vänner och läsare . Följ er intuition och tro på er plan. Låt er saga  få ett lyckligt slut och njut av träningen och livet mellan träning och tävling eftersom att en dag är det ändå ingen som minns våra tider och pers. Vad är väl 1 dag av glädje om 364 dagar försummas?  Det vi minns däremot är ekot av den fest vi haft i ett ögonblick av fullkomlig harmoni . På just vårt njutbara sätt.

 

Jag har lärt mig så mycket om mig själv de senaste månaderna och allt detta kommer jag fortsätta lära ut till alla underbara deltagare på kurser och läger. Jag vill ge så mycket att jag ibland inte vet vart jag ska söka för att hitta det guld jag vill ge er!

 

 

Ser fram emot den 24 juli då jag får hämta ut mitt stipendie som jag fått då jag blivit årets idrottare i Kalix kommun. Det är fantastiskt stort för mig. Jag känner verkligen all kärlek från de som tror på mig. Tack !

Katarina och jag .

 

Häng med mig mot nya mål och hjälp till att sprida min blogg så fler kan inspireras och ta del av min resa. Visst vet du att jag också finns på Instagram som Johanna-Vinden mot kinden.

Avslutning och mot nya mål med en frisk kropp taggad att fortsätta mot nya mål.

Nu kommer jag se till att jobba med snabbheten framöver så ser vi hur det går och vart det bär. Det viktigaste är att ha roligt, leva livet, göra det som är rätt för stunden och att följa sitt hjärta. Att tro på sig själv och inte låta någon få en at tappa sig själv. Vi bär själv ansvar hur vi hanterar andras beteenden. Om någon är sur och gnällig så låt dem vara det men låt det inte gå ut över ditt humör. Jag måste nog lära mig att skaka bort saker bättre.

 

Mitt vackra vackra Norrbotten. Hjärtat smälter. Norrbotten är midnattsol och kalixälvens glittrande bälte.

 

Norrbotten är bergens skepnad och dalens grönska. Norrbotten är lugnet och aromen av skog som bara finns här där mina fötter nöter .

Norrbotten är där hemma är. Så sagolikt vackert.

 

Om 1 vecka väntar en helg i Björkliden.

30 juni till 2 juli är vårt läger men några av deltagarna åker upp torsdag och bor någon extra natt för att njuta av midnattsolen i fjällen så långt upp man kan komma.  Du kanske tror att det är väldigt krångligt men det är det inte. En biltur från Luleå och till Luleå kommer du med flyg antingen med Sas eller Norwegian. Vi hjälper gärna till med resan.  Kontakta mig på info@vindenmotkinden.com.

Läs mer om  mig och mina utbildningar och meriter här:

Det blir en helg med träning och harmoni där jag ska dela med mig av allt jag erfarit med löpningen.  Du följer med men behöver inte tänka på något mer än dig själv. Resten sköter vi. Det finns ännu platser kvar till sommarens läger. Anmäl dig till mig! Sverige är långt men inte längre än att vi delar samma himmel, samma måne, samma hjärta som gömmer sig i bergen.

Det är också en resa med historiska minne  som vi kommer ge er. Den berömda Rallarkyrkogården 10 km utanför Björliden.

Det är  en av Sveriges märkligaste gravplatser, rallarkyrkogården, som minner om de människor som arbetade med byggandet av järnvägen i slutet på 1800-talet, samt ett vackert kapell. Den mest kända gravplatsen är korset med inskriptionen ”Anna Norge”, där man tror rallarkockan Svarta Björn ligger.

Legenden om Svarta Björn

Det lär ha kommit en vacker ung flicka gående längs Rallarvägen från den norska fjorden in på den svenska sidan av banbygget. Hon var alldeles för ung för att lämna sitt hem och för ung för att få jobb som rallarkocka.

Men rallarna tyckte om denna blyga, unga flicka som inte ville säga varifrån hon kom eller vad hon hette. Det berättas att de svenska rallarna uppfattade norrmännens benämning ”børn” som björn istället för barn och så blev det mörka barnet kallat ”Svarta Björn”. I bakgrunden ser Ni den.

 

ADIOS!

 

 

 Dela på Facebook