5 sätt att förhålla dig till din broders personbästa

Joel Stenow  

Här, en gammal bild på två unga bröder.

Jag satte nytt personligt rekord på fem kilometer förra onsdagen. Med tanke på att min träningsdos är mer än halverad sedan ifjol blev jag mest förvånad. Jag visste inte att jag hade det i mig. Jag sprang i ett tempo jag inte tränat i sedan… ja, sedan juni förra året. Jag höll drygt 3:30/km, vilket gav mig en tid på 17:32. Det är en förbättring med 30 sekunder. Kanske beror det på min effektiva förlust av muskelmassa, då jag slutat simma? Eller på mina ack så smidiga ben sedan jag slutat cykla? Ingen är så glad som jag, det står klart. Jag har en känsla av att ha slagit världsrekord!

Din nästas personbästa. Inom alla kategorier i livet, vill jag påstå, går det att förhålla sig till detta på olika sätt. Här är mina fem sätt att förhålla mig till (och hantera) min broders personbästa:

  1. ”Du har tränat mer än mig!”

Till alla de som har sprungit snabbare än mig, kan jag säga: de har ju tränat mer än mig! Om inte under det senaste året, så som barn. Om jag tränade lika mycket, skulle jag absolut springa lika snabbt (oftast säger jag: snabbare). Ja, det lämnar mig med ett val, vilket alltid är bra för egot. ”Jag skulle kunna om jag ville!”

  1. Här gäller det att agera uppmuntrande!

”Mitt pers? Äsch, 17:32. Ditt då?”

”21:23…” (skrapandes med löparskon i marken och blicken i backen).

Alt I: ”Det är ju jättebra! Hur gammal är du? Bara 23! Då har du ju massor med tid att jobba på den tiden!”

Alt II: ”Det är ju grymt bra med tanke på att du inte sprungit så mycket!”

Alt III: ”Äsch, tider spelar ju ingen roll, det viktigaste är ju att ha roligt!”

Alt IV: ”Se det positivt: det kan bara bli bättre!”

Alt V(innan situation ens uppstått): ”Mitt pers? Äsch jag vet inte, jag springer bara för att det är härligt!”

  1. Det är ju ingen idé att jämföra…

Du har inte sprungit så mycket alltså? Ändå springer du på fucking 16:15? (Det är uppenbart att talangerna för löpning är bråddjupa). Men äsch, vad ger det mig egentligen att jämföra tider? Jag har slagit mitt eget världsrekord och känner mig lycklig. Även utan pers, så har jag tagit mig till startlinjen (var är medaljen för den bragden?), hejat på tröttare personer än mig själv längs vägen, och tagit mig i mål! Guldstjärna till mig, tack så mycket.

  1. Jag tänker slå ditt rekord!

Har du mer att ge? Kan du hänge dig ytterligare åt din löpning? Talar du med dig själv (jag tänker slå mitt rekord!), eller talar du med en kompis (jag tänker slå ditt rekord!)? Tävlingsinstinkten är inte utpräglad hos alla. Men att sätta upp ett mål och att sedan klara av det, mår alla bra av, oavsett grad av osympatisk tävlingsanda. Många vågar inte sätta upp ett mål i rädsla att misslyckas. Då kanske det är det som är målet? Att överbrygga sin rädsla för att misslyckas – just genom att sätta upp ett mål.

  1. Jag tänker glädjas med mina med(människor)löpare

I en liten bok, läste jag att fantasi är ett botemedel mot fanatism. (Fanatism = min världsbild är den enda sanna. Fantasi = det finns oändligt med världar utanför min egen värld.) Tänk dig in i det, att din medmänniska gläds lika mycket åt sin bragd, som du gläds åt din egen. Är det då inte fantastiskt? Är då inte din broders personbästa värt att fira, på samma sätt som du firar ditt eget?

Brorundans foto.

Mitt nya favoritevent för året!👆

 Dela på Facebook