6 magiska dagar längs Göta Kanal

Svempa  

200 km längs Göta Kanal

Tanken var att blogga varje dag under denna mäktiga resa. Så blev det inte! Jag valde att lägga energin på att vara en del av gruppen och energin behövdes då en del sträckor var längre än marathon( jag kan nu titulera mig Ultramarathon-löpare)

Nätterna innan var oroliga sömnmässigt och det var en något spänd och nervös undertecknad som mötte upp Hannes som också skulle springa Göta Kanal Run. Hannes var också rätt trött och vi hamnade i olika vagnar.Det var ganska skönt att softa på tåget till Skövde för att därifrån sammanstråla på första bussturen som skulle ta oss till Mariestad. Väl i Mariestad dök Mats upp och diskussionerna om allt mellan himmel och jord startade rätt omgående. Jag glömde till och med bort nervositeten som tidigare hade lagt sig likt Lützen-dimman över min löpar-kropp. Vi pratade så obehindrat så vi åkte förbi slutdestinationen Sjötorp och fick promenera tillbaka efter att den snälla busschauffören stannat. Där fick vi sällskap av Elin som också passat på att åka för långt.

Dag 1 Sjötorp-Tåtorp

Tidigare under veckan så hade meteorologerna lovat regn så det var oerhört skönt att vakna och faktiskt se solen bryta igenom gardinerna. Sammantaget hade vi otroligt tur med vädret och det bidrog i sig till en magisk löpar-upplevelse. Tidig frukosten och genomgång av vad som väntade oss idag gällande bansträckningen. Sedan tillbaka till vandrahemmet för att packa det sista. En väska skulle till slutdestinationen och en väska som skulle med i följebilen. Klart och tydligt och väldigt bra organiserat.

Sedan följde en gemensam promenad ner till startområdet,fotografering individuellt och i grupp,väntan,tal av Göta Kanals VD.
Redan här hade jag märkt personer som med sin personlighet troligtvis skulle hjälpa mig att genomföra det jag drömt om sedan jag tackat ja till loppet. Mycket skratt och en allmänt uppsluppen attityd från alla.

Ett gäng beredda att springa 5 marathon på 5 dagar

Kanonen avfyrades och de flestas klockor pep och så var vi igång. Tanken var att försöka ligga runt 6:30 tempo första sträckan som var ca 10 km hade det sagts och jag sprang rätt lätt och obehindrat första sträckan. Slogs ganska omedelbart av den vackra naturen och miljön runt om. Mötte en del cyklister och en del båtfolk längs vägen och de flesta var ivrigt påhejande. Många kände till loppet och andra var försiktigt nyfikna.

Första stoppet kom inte efter 10 km utan efter ca 14 km och där stod det dukat ett bord med allehanda godsaker. Allt för att fylla på med ny energi. Vansinnigt bra uppstyrt och en rätt igenom peppande stämning! Under delsträcka 2 dag 1 kände jag mig oerhört pigg under första delen men sedan började magen krångla så jag fick ge mig ut i skogen och därefter tappade jag totalt rytmen och nästa stopp kändes oerhört långt bort och det var två trötta ben som stapplade in för lite vila. Jag hade under den sträckan fått meddelande hemifrån och tänkte jag skulle spara det till jag fått sjunka ner i stolen. En del andra badade men jag var inte så sugen på det. Jag startade filmen jag fått av familjen och känslorna tog över. Den gav mig både mental styrka samtidigt som det var jobbigt och tårarna trängde i ögonvrån.

Sista sträckan för dagen var en kamp då de andra hade hunnit längre och jag hade oerhört sega ben. Alternerade gång och löpning hela sista sträckan och hade en stramande lårmuskel som jäklades. Tänkte att det kanske tar slut innan det ens började men började plocka fram en del mentala positiva bilder och efter vad som kändes som en evighet så såg jag en av de andra deltagarna och kom ifatt honom.

Mattias var oerhört lätt att prata med och blev en oerhört viktig motor resterande dagar på olika sätt. Tiden gick och helt plötsligt var vi i Tåtorp. Fick ett mäktigt välkomnande vilket var så oerhört skönt och inspirerande att få. Dusch i iskallt vatten och skavsåren sved ordentligt mellan låren. Gemensam middag och så var det dags för min tur att tala. Hade nyfiket lyssnat på de andra men gick själv upp med en klump i magen. Det gick dock över förväntan och jag fick under kvällen oerhört fin feedback av de andra på det jag pratat om. Kul kul!

Dag 2 Tåtorp – Karlsborg

Löpning när den är som bäst. Foto Mats Carlsson

En relativt behaglig resa

Jag vaknade efter att ha sovit riktigt dåligt och med trötta ben. Det hade under natten pirrat ordentligt i dessa, Tanken var att Nina skulle springa med mig idag och hon gjorde de en ganska bra bit men sedan sa jag åt henne att jag inte skulle orka hänga med. Jag skulle springa längre än jag någonsin gjort och dessutom skulle jag bli Ultramarathon-löpare om jag tog mig i mål.Det var en kuperad men trevlig bana och jag kände mig så oerhört privilegierad att få vara utvald att delta och att överhuvudtaget kunna springa dagen efter ett marathon. När jag behövde det som bäst så fanns alltid någon som kom med vänliga ord och core-teamet med sin positivism var rent underbart. Att dessutom ha en massör med sig kändes oerhört lyxigt! Dessutom rätt välbehövligt !

Allt gick väldigt bra till sista delsträckan. Benen hade börjat kännas piggare och hjärnan var rätt kry. Mentalt började jag känna den där gryende känslan av att det här fixar du! Skön känsla men aningen bedräglig ! Gick ut på sista delsträckan med en oerhört go känsla men hann inte så långt innan magen trilskades rejält. Vid minsta möjliga försök till löpning bubblade det runt i magen ! Jag tvingades gå långa sträckor men hade sällskap en period med Tobias,Aron,Coyntha och Malin men tvingades släppa dom för ytterligare besök i skogen,dessutom hade vätskan tagit slut.

Glädjande nog gick det inte långt innan arrangörsbilen gled förbi och sträckan verkade inte mer än 4 km kvar så de skulle jag ta mig igenom till vilket pris som helst. Kroppen gjorde sitt allra bästa för att stänga ner och hjärna pumpade ut budskapet ge upp. Jag såg på avstånd hur Karlsborg kröp närmre i vad som verkade slowmotion. Jag ville att allt skulle ta slut. Hade någon av de som cyklade loppet kommit då så hade jag valt cykel helt klart.

På något mirakulöst sätt var jag till slut i Karlsborg och följde med nöd och näppe snitslingen mot campingen. Där och då kom den vattendelare som gjorde att jag tog mig i mål! Återförening med Malin och gänget. De hade tagit en vattenpaus och helt plötsligt susade jag förbi. Deras röster var ett välbehövligt avbrott i den mentala kampen. Det var så otroligt härligt att de väntat in mig och jag blev så varm inombords av deras tanke. Stapplande steg tog mig i mål och jag kunde titulera mig Ultramarathon-löpare vilket kändes fantastiskt!

Karlsborg i sin vackraste skrud

Till skillnad från föregående år så hade vi en övernattning i Karslborg istället för att sitta på en buss till Motala. Helt magnifikt ställe att övernatta på och med tillgång till bastu och dopp. Dessutom hade jag sedan tidigare bokat massage av medföljande fysioterapist Alexander. Kan varmt rekommendera honom om man har ont i kroppen och behöver mjukas upp. Dessvärre har många andra också upptäckt hans kunnande så det kändes extra lyxigt att få ta del av hans kunskaper. Jag skulle ljuga om jag sa att kroppen kändes som ny efteråt men antagligen var det han som gjorde att jag dagen efter kunde snöra på mig skorna utan allt för mycket träningsvärk.

Vardagslyx under Göta Kanal

Dag 3 Motala-Bergs Slussar

Nästa dag började som de andra. Frukost,städning, ut med väskorna och denna gång var det en busstur mot Motala då det inte går att springa på vattnet. Bussresan gick smidigt men jag kände mig så trött i huvudet och bussen var varm. Försökte sova men var för trött för det. Fotografering framför Kanalbolagets kontor och de sista förberedelserna inför dagens etapp gjordes och sedan bar det iväg. Jag slog sällskap med samma personer som dagen innan vilket kändes bra. Tanken var att springa 5 minuter och gå 2 minuter under hela sträckan vilket kändes oerhört bra. Sakta men säkert värmdes kroppen upp och jag kunde hitta njutningen i att vara på väg mot Berg Slussar. Denna dag kändes den lilla grupp jag sprang med oerhört tajt och det var idel påhejningar och glada tillrop. Dessutom skulle vi under denna sträckan göra stopp med våfflor för att fira att vi kommit halvvägs. Detta om något var väldans inspirerande ! Våfflorna var i särklass de godaste jag ätit,kanske mer på grund av att jag kände ett sådant lyckorus av att ha tagit mig så här långt och inte smaken på våfflorna.

Strax innan sista delsträckan innan Bergs Slussar mötte vi ett oerhört trevligt par som stannade till och som undrade vad vi var på väg och vad vi höll på med. De erbjöd oss skjuts till Bergs men vi tackade glatt nej. De måste ha tyckt att vi var ena konstiga människor. Vår lilla gruppering bröts upp efter sista stoppet då jag inte orkade hänga med så jag hamnade i något slags limbo men gnuggade på 5:2 hela tiden och sakta men säkert närmade jag mig slutdestinationen.

Kort innan Bergs Slussar kom Coyntha och Malin ikapp och vi slog följe tills Malins familj helt plötsligt dök upp längs bansträckningen. Så underbart att se och det stack till i mig av lite lätt avundsjuka. Tänk om min familj också hade kunnat vara på plats ? För att inte dras ned i negativa tankar så fortsatte jag för nu var det inte långt kvar. Vände den negativa tankarna till en känsla av att snart hade jag klarat 3 marathon på lika många dagar. När 2 motorcyklister skrek att nu är det bara 500 meter kvar så kramade jag allt jag kunde ur en trött kropp och känslan när jag sprang i mål var magnifik. Jag fick ett fantastiskt bemötande där och jag blir helt rörd inombords när jag tänker tillbaka på det

Epic moment vid Bergs Slussar

Mest rörande var dock när vi mottog Matias som trots smärta promenerat hela vägen. Vilken bedrift och vilket pannben!

Innan middagen var det dags för lite HLR men jag var alldeles för trött och frusen för att kunna ta in utbildningen. Jag har tur som arbetar inom vården och redan gjort detta ett flertal gånger. Middagen med lasagne denna kväll var den absolut bästa på hela resan ! Det kändes som att denna dag var alla redigt trötta och drog sig undan. Jag fick prova en recovery-dryck av Andreas och lite salva för nu var skavsåren inte att leka med mellan låren och upp i ljumsken. Då hade jag ändå smort varje dag med egen salva. Bara jag gick så smärtade det men tack vare lite Inotyol-salva så stod jag där på startlinjen dag 4. Vi började tidigt och vissa ville iväg mer än andra

Dag 4 Bergs Slussar- Norsholm

Dag 4 bjöd på vackra vyer

Dag 4 började på bästa sätt med en snabb promenad för att få igång trötta muskler och leder och bjöd dessutom på magnifika vyer.

Vissa kunde knappt hålla sig från att springa iväg. Foto av Sebastian Aho

Jaktstarts-dag då fältet mellan de snabbaste och de mindre snabba varit lite för stort. Oerhört kuperat och en blandning av asfalt,högt gräs och skogsstigar. Blåsorna under fötterna började kännas av men jag kände mig mitt i det hela så stark och trots att det var långt kvar börja jag känna vittringen av att jag skulle lyckas ta mig igenom alla 5 dagarna utan att behöva cykla. Visst var kroppen trött och slut men konstigt vore annars! Jag hade ju sprungit mer på dessa dagar än en vanlig veckas träningsmängd.Uppmuntran från de andra deltagarna och core-teamet som sa att jag såg starkare och starkare ut för varje sträcka gjorde mig vansinnigt stark.

På en avslutande del av sträckan så stod Max som var en del av coreteamet och berättade att man kunde välja att springa den kortare sträckan rakt fram för att många deltagare tidigare år hade tyckt det varit jobbigt med det höga gräset längs Roxen men det fanns inte för min del på kartan att jag skulle ta den kortare sträckan. Kanske dumt men jag ville genomföra detta till 100%. Dessvärre började magen krångla och jag gav mig ut i skogen. När jag satt mig sprack skavsåren på låren upp och det brände så jag inte kunde springa. Tusen tack till Tobias som hade vaselin med sig så efter ett avtagande av kalsonger och smörjande så kunde jag sakta men säkert komma igång. Trots smärtan kände jag mig trygg. Jag visste att det skulle komma en rad hinder på vägen som skulle få mig att vackla till och detta var ytterligare ett mentalt hinder att ta sig runt.

Väl ute ur skogen så blev jag rådvill åt vilket håll jag skulle springa men tack vare Marcus så kom jag rätt. Hörde sedan Nina och Victor skrika på mig samt att jag såg snitslingen och de ljumma vattnet de erbjöd var oerhört välkommet ! Sprang på och när jag kom kom springandes i en dalgång så stannade en bil och ut sprang Anders som var snitslings-ansvarig. 1,5 km kvar skrek han.
Victor och Nina som cyklade kom ikapp mig. Jag frågade om jag kunde få höra Springsteens Born To Run då de hade bluetooth-högtalare med sig. När den dånade ut i högtalaren så alstrade jag den sista energi jag hade i benen och helt plötsligt var jag ikapp Coyntha och Malin som tagit en annan väg.

Nu var det som att någon hällde bensin på en eld och jag kände mig urstark. Inte ett uns av snart 4 marathon i kroppen kändes utan kroppen flöt fram och när Victor skrek att där framme till vänster är målet sträckte jag ut ordentligt.

Vid höger sida av vägkanten tyckte jag mig se svärmor. Tänkte först att nu hallucinerar jag kraftigt men ju närmre jag kom desto mer övertygad blev jag att det var hon. De andra skrek ! Du springer fel för de visste ju inte att det var någon jag kände. Svepte blicken över på andra sidan och tårkanalerna svämmade över när barnen kom framspringandes. Sån oerhört underbart magisk känsla och det absolut största som hänt mig ! Tröttheten rann ur kroppen men tårarna fortsatte rinna. Så oerhört lycklig över att mormor och morfar bestämt att ta vägen förbi Norsholm när de varit i Linköping! När jag korsade mållinjen för dagen visste jag att nu fixar jag det ! Fulltankad med positiv energi som jag var.
Kvällen bjöd på sista middagen med gänget och sedan hade vi en lokal på övervåning som var till för enbart oss. Disco kombinerat med möjligheten att få massage samt lite skönt häng inför morgondagen ! Jag ville både att morgondagen skulle komma samtidigt som jag kände en sorg att det var sista dagen.

Dag 5 Norsholm-Mem

Målgången i Mem

Så var dagen kommen ! Promenerade iväg för att mjuka upp kroppen. Första delsträckan skulle vara 12 km men var närmre 15 och jag var alldeles för trött för att förstå hur jag skulle springa trots att vi gått igenom det. På en av sträckorna hade jag värdefullt cykelsällskap av Mattias. Hjälten från Bergs Slussar gjorde att jag glömde bort tröttheten med sina reseledaranekdoter och jag tuggade kilometer för kilometer väl medveten om att målet bara kom närmre och närmre. Sista utförsbacken såg jag första stoppet och då kunde jag springa på. Tanken på att bromsa i nedförsbacke var sedan länge glömda för ”bromsarna” i låren var som ett par dåliga bromsskivor. I närheten av delsträckans mål möttes jag av en sprudlande glad Nina som gav mig en varm kram och jag möttes av idel high-fivande och glädjerop. Vilket galet härligt gäng jag sprang med.

Just där kom en magnifik känsla av att jag skulle kunna springa hur långt som helst. Det var till jag satt mig :-) Tog ett medvetet kort stopp för att kroppen inte skulle kallna men när jag skulle igång igen kände jag en ilande känsla i höger lår som tvingade mig att gå en bit. Kom ikapp Jonathan och Andreas som skulle power-walka sträckan och jag stannade till och slog följe. Långt bort i horisonten såg vi Söderköping i all sin prakt och vi visste att vi skulle en bit bortanför Söderköping för glasspaus på Smultronstället. Glassen var för mastig men känslan av att vara 6 km från målet var otrolig. Jag skulle klara det,jag skulle gå iland med min dröm.

Häng i Söderköping

Sista 6 km kändes så oerhört lätta och faktum var att de enbart var 5,5 km. I samlad tropp drog alla deltagare fram likt en stridsvagn. Helt ostoppbar ! Vilken känsla att få vara en del av detta gäng. Sista stoppet för att samla ihop alla och sista 500 km kändes overklig.

När vi närmade oss målsnöret i Mem så sprutades det champagne över oss och efter vad som kändes som en evighet bröt vi mållinjen och kramkalas utbröt. Glädje och en viss lättnad infann sig ganska omedelbart och när de andra deltagarna hoppade i kanalen så kunde inte jag motstå det heller. Det var välgörande för både kropp och hjärna men också för fötterna.

Målgång i Mem

Firandet efter 200 km. Foto Göran Sederwall

Vinnardoppet

Avslutande lunch och sedan det vemodiga avskedet. Jag fick turen att få ha Elin och Sebastian med mig ett tag till då jag fick skjuts av Elins pappa. Tusen tack för det !

Sammanfattningsvis så var dessa dagar vid Göta Kanal de absolut bästa i mitt löparliv. Ett helt otroligt välplanerat arrangemang med helt magiska, fantastiska människor. Core-teamet gav mig en känsla av att jag egentligen bodde på Clarion-hotell och ingen önskan var omöjlig för dom att uppfylla. Så tusen tack Core-teamet för att ni gett mig ett oerhört fint minne. Ett minne jag kommer leva med resten av mitt liv. Ni fick mig att växa oerhört under dessa dagar. Ni fick mig att skratta mer än jag gjort på många år.

Stort tack till alla übermagiska medlöpare.Oj oj vad jag älskar er alla! Tror inte jag på så kort tid kommit så många bra personer så nära,jag tror inte jag haft så bra diskussioner om livets vedermödor och om livets guldkorn, löpningen som med er.

Redan dagen efter slog mig tanken att detta vill jag göra igen. Jag kommer ansöka om att få vara med igen och jag tycker definitivt att alla löparintresserade ska ta chansen att ansöka till denna totalupplevelse. Det är inte bara en vacker visuell resa det är också en helt underbar inre resa du tas med på. Själv har jag lärt mig att inget är omöjligt även om jag nästan visste det innan.

Sedan vill jag passa på och tack för ett helt underbart stöd via diverse sociala medier. Jag har läst allting men det är fortfarande svårt att ta in hur ni påverkats och inspirerats av min lilla löptur. Det är jättekul att få vara inspiratör och jag hoppas jag kan vara det i fortsättningen med.

Dagarna efter kom funderingarna dock. Vad ska jag göra nu då ? Vad kan nästa utmaning vara men inte långt efter kom några av de andra deltagarna med en redig utmaning som jag föll pladask för.
I september springer jag Black River Run i Västerås.

Tar mig an nästa utmaning.Foto Åsa Rönnemark

80,5 km är nästa stora utmaning men dessförinnan ska jag klara Utravasans 45 km slinga!

 Dela på Facebook