Arena run

Yoie  

Efter 3 månader med stenhård träning bestående av ilskna uppförs intervaller på löpband med stirrande blick på sekunder som tickade ner. Pulsen som dag efter dag förbättrades. När jag nu kan utföra nästan all konditionsträning med löpning och inte på motionscykel som tidigare år gjorde det enkelt och mer inspirerande att träna hårt.

Tre olika gym, utomhus och i campushallen, hitta inspiration, fantasin och variationen av träning tror jag få har.

Spottar ut dubbla  Fyspass om dagen med kroppsvikt och skivstänger, bärande på tunga säckar, 160kg på ryggen kånkandes, beslutsamt.
Grymta, stöna, skrika och kasta vikter över huvudet,
1000 o åter 1000tals burpee över boxar med viktväst, asulbike tills utmattning, roddmaskin och i allt detta också varje dag Löpning i högsnö på löpbanor, trappor överallt.
Allt med en ganska ilsk och bitter känsla av att förbanna sig själv ännu mer, jämföra sig själv med bara sig själv och ha den värsta, ärligaste och hårdaste coachen att lyda… mig själv. 

Ju mer det känns dessto enklare, kanske sjukt beteende, jo d e det, men så är det.

Formen var mer än god men när formen är på topp redan i januari brukar det snabbt slå över.

4 veckor med konstant munsår, utmattning, lätt till utbrott utan anledning, försöker undvika vänner o familj för när man är i den nedbrytande fasen och stressar kroppen till överdrift kan humöret vara förjävligt. När man dessutom är en jävligt ärlig människa som redan är väldigt hård mot andra så kan ärligheten bli elak.
Förlåt är det nya hej. Man är rationell, man är som en djur. Kroppen stänger av de onödiga delarna…. som att vara snäll.
I samma takt som jag får mer stress vill jag träna ännu hårdare för att fly omgivningen… Yoie du borde pratat med nån.. jo ja vet ja ska bara…

Helt plötsligt hade jag ångest inför årets första lopp, @arenarun 5km hinderbana inne på friends arena; tidigare år hade jag vunnit över ocr världsmästaren som kommit från Canada till Sverige för utmana mig.
Bara negativa tankar veckan innan, benen hade varit som bly i 3veckor, men eftersom formen var god kunde jag ändå prestera..

Dagarna innan arena run gjorde jag fystester på Idrottslabbet o uppmätte 71-72 i v2omax. All puls träning hade gett resultat o jag slog kvinnligt rekord på idrottslabbet, men det chokade inte mig det minsta, det hade chokat mig mer om jag inte gjorde det… ja vet att jag är stark.

Därför störde det mig att benen var som bly, när benen är som bly blir man också mer nerrvös och otrygg inför prestationer.

Arena run

Jag värmde upp två varv runt sjön i Sollentuna. Benen som bly, men skönt att ta sig ut o bort från folk, trotts att jag verkligen gillar uppmärksamheten och arenalopp.

Ställde mig sedan i den långa kön till starterna där man släppte fram 90st löpare åt gången i tävlingsklassen.
Jag hade förväntat mig som tidigare år ett kval och sedan en final på loppet, ingen info hade kommit till mig om att upplägget hade ändrats till att det var direktfinal.
Så när en vän sa till mig i väntan på start att detta var finalen så blev jag både lättad och besviken. Lättad för att då slapp jag vara kvar tills kvällen o vara nerrvös för ytterligare ett lopp men besviken för att jag inte hade förberett mig optimalt med toabesök, mat, vätska, kläder o sånt man gör innan tävling.

Jag viste ju att kvalet bara skulle vara att jogga igenom för mig och att allt gällde på finalen. Nu förändrades allt, jag viste inte ens vilka mer tjejer som skulle springa…. förra året var som sagt världens bästa ocr löpare där o vi krigade till sista metern innan jag slog henne.
Jag försökte tränga mig fram till en grupp längre fram för att slippa sicksacka förbi långsammare löpare som startat tidigare.

Jag kom fram till start grupp 3. 180löpare hade då redan startat.
Barfotaskor ut på betonggolvet, rulla på i ett jävla tempo swishade förbi folk, sicksackade mig fram, armbågar ut över hinder, knuffade mig förbi nån kille som inte kunde ta sig ner lika snabb ner för trapporna.
5km intensiv hinderbana med många trappor, jag hade ingen aning om jag tog i tillräckligt mycket, jag bara sprang, hörde hur speakern sa att folk börjat placera sina tider.
Kom i mål, vågade inte hoppas på nått, hade noll koll på om det var tillräckligt bra. Min vän från team NOCCO gav mig high-five o sa att jag äger, jag tvekar.., Speakern säger nått om att Elin vann, jag tittar inte ens på min vän utan gick bara vidare till några andra vänner o rycker på axlarna, jaha, fan så sämst men vad hade jag förväntat mig med dom här tunga benen. Kollade upp på skärmen igen o där stod det 1a. yoie tid 21:15 2a Elin 23:58 3a Malin, 

Jag tänker för mig själv, fyfan va jag är grym. Trotts sicksack mellan folk vann jag med nästan 3minuter. Totalt kom jag 5a bara minuten efter tre snabba löparkillar. Fan så bra, ja har så mycket mer. Åker hem till syrran Amanda och hennes sambo Micke. Efter tacopajen Och kenyansk hiphop musik bestämmer jag mig att springa Gbg varvet i år. Det var 6år sen jag sprang en riktig halvamaraton sist och Gbg varvet var mitt första halvmaratonlopp 2007 1:21, i år får det gå betydligt snabbare.

Det är mycket som händer hela tiden, livet går upp och ner men det enda som gör mig hel och har gjort i så många år är när jag får bevisa min styrka och springa snabbt.

Nu sitter jag i Kenya och har tränat 10dagar på höghöjd, träningen är enkel och hård sånt gör mig lugn och lycklig.

 Dela på Facebook