Asiatiska äventyr

Elmar Engholm  

Universiaden var definitivt allt jag hade trott och mer därtill (för de som inte lästa förra inlägget är det OS för universitetsstuderande). Till Taiwan kom jag 4 dagar innan första start och möttes direkt av 35 grader och hög luftfuktighet. Efter ankomst till Universiadbyn joggade jag 4 km, men kände mig snarare 40 km närmare döden. Universiadbyn bestod av ett ca 2 kvadratkilometer stort kvarter, inhägnat mot den nyfikna omvärlden. De drygt 7000 idrottarna och tusentals ledarna bodde i flertalet höga lägenhetshus. Jag delade med pappa/coach och 5 st svenska pingisspelare. Mat serverades nästan 24 timmar om dygnet i en gigantisk matsal där många slags rätter kunde avnjutas. Utöver oss aktiva och ledare myllrade det av volontärer som hjälpte till med allting från tvätt till transport. Taiwaneserna var uppenbart mycket stolta över att arrangera ett så stort mästerskap som Universiaden och det var tydligt att allting planerats minutiöst. Taiwan är som bekant ett land som erkänns av långt ifrån alla världens länder, och de såg säkerligen det här som en möjlighet att visa omvärlden att de är ett självständigt och väl utvecklat land. Taiwaneserna var mycket välkomnande och genomtrevliga. De verkade också genuint tro att vi alla var stjärnor. Många ville ta bilder och folk stannade på gatan för att vinka när våra bussar åkte förbi. Under invigningen såg jag vuxna kvinnor som grät när vi gick förbi med våra svenska flaggor. I Sverige när man är ute och springer får man på sin höjd ett långfinger av förbipasserande.

Invigningen på Taipei Stadium inför 20,000 i publiken

Efter den inledande acklimatiseringen till väder, omgivning och mat var det så dags att göra det viktiga, tävla. 1500m stod först på programmet och startfältet i årets upplaga var inget att leka med. Mina chanser att försvara Staffan Eks brons från senast minskade helt klart med 15-20 gubbar med sub-3:40 pers på startlinjen. Favorit var på förhand Tysklands mycket duktiga och spurtstarke VM-löpare Timo Benitz (spoiler: han vann). Jag sprang i det andra av tre försöksheat, där tre skulle vara säkra på finalavancemang.  Jag ställdes mot 7 löpare med pers under 3:40, där den snabbaste sprungit på 3:36.74. Det svenska rekordet är 3:36.49 (spoiler: jag slog honom). En tuff uppgift med andra ord. Efter en timmes försening pga. passerande syndaflod (eller ”light rain” enligt Taiwaneserna) var det dags att ställa sig på startlinjen. Långsamt första 800m, 2:07, bäddade för att bara tre troligen skulle avancera från heatet. Jag sprang kortaste vägen längre bak i fältet och försökte undvika för många energikrävande positionsförändringar. Farten skärptes på tredje varvet, men efter bara 59,2 på det varvet hade många mycket krafter kvar. Jag försökte vara kall och avancera på insidan på sista bortre lång men med 9 st kvar om det var det trångt. Jag försökte fortsatt att springa längst sargen och hoppades att det skulle öppna sig. Vid det här laget hade vi alla lagt in högsta växeln. In på upploppet låg jag 8:a och insåg att det inte skulle uppstå en lucka på insidan med så många kvar och tryckte mig ut i tredje spår för att spurta. Jag gick snabbt på upploppet, kanske snabbast av alla, men nådde bara fram till 6:e platsen. Sista 800m gick på 1:55.0, sista 400m på 55.0, 300m på 40.4. Det var tight. Fram till tredjeplatsen saknades bara 7 hundradelar! Det var surt att vara så pass nära, men vetskapen att jag spurtade väl mot löpare med bra mycket bättre pers än mig stärkte! Jag sprang också taktiskt bättre än förut. Tidigare har jag ofta ödslat energi på att avancera för att sedan bli omsprungen och ligga mycket i andra och tredje spår. Nu sprang jag kortast möjliga väg och var kall. Med facit i hand skulle jag ha avancerat tidigare i loppet, men det är lätt att vara efterklok.

Framför matsalen i Universiadbyn

Ingen final på 1500m gav mig i alla fall en extra dags vila inför 800m försöken, där jag återigen skulle få en tuff uppgift. Startfältet på över 50 löpare innehöll många löpare med pers långt under 1:50, och några hade sprungit så bra som 1:45 och 1:46. I mitt heat, det första av 7 ställdes jag mot bl.a. en 1:45-löpare, en 1:47-löpare och två som gjort 1:48. Jag hade sämst årsbästa i mitt heat men visste att formen var god. Jag hoppades att det skulle gå snabbt och att jag om möjligt kunde slinka med som sista man (3:e plats) eller på tid. I gassande sol och 36 grader gav vi oss iväg och efter 150m var det ganska tydligt att ingen skulle sätta fart. Jag hade öppnat ganska hårt och fann mig själv i täten. I det läget var det bara att köra på. Upp mot varvning så hade jag t.o.m. en lucka ner trots måttliga 55.2. På bortre lång tryckte jag på lite igen och fann till min förvåning att luckan växte ner. In på upploppet ledde jag fortfarande, men var övertygad om att alla skulle svepa förbi mig innan mållinjen. Endast 1:45 britten kom om och jag kunde t.o.m. kosta på mig att slappna av sista 30m in till mål. Det var bara att boka in semi-final dagen efter!

In på upploppet i försöken på 800m i gassande sol

Även i semi-finalen ställdes jag inför en tuff uppgift. 2 st 1:45 löpare, 3 st 1:46 löpare och 1:47 och 1:48. På pappret var jag klart sist. 2 bästa och sedan två tider gällde. När det var dags för min semi, den sista av de tre, krävdes 1:48.66, något som inte kändes omöjligt. Det regnade något när vi ställde oss på startlinjen. Från startskottet gick det urfort. Jag låg sist med lucka upp efter 200m då täten öppnat på 25 sekunder (jag rulla igenom på höga 25). Därefter så sjönk farten drastiskt och jag kunde glida om på insidan hela vägen till tredje plats vid klockringning, där jag hade ca 55.0. Andra 200:ingen hade med andra ord gått riktigt långsamt och det skulle vara svårt att nå en av de två tiderna. Det såg ut som om att vi slogs om bara 2 platser till finalen. När klockan ringde öppnade sig samtidigt himlen över oss! På bortre lång ökade farten och jag försökte komma om på utsidan, bara för att bli tacklad av en polack som hade samma idé. Jag gled tillbaka i innerspår och låg med in på upploppet där jag gled ut för att försöka avancera. Jag plockade en man på upploppet och blev till slut femma på nya perset 1:49.03, efter sub-27 sista 200m. Jag slog flera duktiga löpare och var verkligen med och utmanade löpare på en väldigt hög nivå. De två som gick vidare från mitt heat var sedemera 1:a och 2:a i finalen. Tiden kändes också i underkant med tanke på det långsamma första varvet och vädret. Nästa år kan det nog gå riktigt snabbt! EM-kvalet ligger på 1:47.20. Det var också riktigt roligt att springa semin, då publiken var riktigt högljud och månghövdad. Alltid en extra krydda i ett lopp!

Upploppsdags mot ett riktigt starkt fält i hällregn! Mexikanen i ledning sololöpte finalen på 1:46.

Efter att ha turistat några dagar i Taipei bar det hem. Idag är det dags för Finnkampen, där jag springer 1500m. Finnarna är väl inga höjdare, så 16-6 är grundtipset. Vi bör väl också vinna lagkampen, men Finnkampen är alltid oviss (kom och titta vet jag!). Jag hade också gärna sprungit 800m, men det ville inte landslagsledningen. Jag har trots allt tredje bäst tid av de som är aktuella (Erik Martinsson som är sverigetrea springer 400m) med god marginal neråt och visade fram för allt att väldigt god dagsform. Dessutom så har jag med min starka aeroba bakgrund inga problem att dubbla. Istället får jag lägga energi på det jag kan påverka, nämligen loppet. Nästa år ska jag istället vara så bra att det inte finns något tvivel om att jag ska dubbla! Finnkampen börjar kl. 16:00 och jag springer kl 19:05. Jag hoppas självklart att ni är där (länk), men om det inte går så kan det självklart ses på SVT1 eller SVTPlay.

Efter Finnkampen blir det sedvanligt efterfest (årets självklara mål) följt av några veckors semester innan terrängsäsongen drar igång. Stay tuned!

Glöm inte att följa mig på Instagram och Twitter @elmarengholm

 Dela på Facebook