Efter Canazei resan, Spartan EM o allergichocken som gjort att jag känt mig hängig o inte sovit på flera dagar, jag hade dessutom jorden träningsvärk från Spartan race så jag knappt kunde andas… så hade jag kommit i en fet formsvacka lagom till fjällmaraton veckan och ville bara träna järnet i min egna ensamhet några dagar/veckor.
Dock så skulle fjällmaraton veckan börja och 27km fjällhalvmaran vara redan på lördagen därpå och jag var så förvirrad över att jag så gärna ville kuta men samtidigt ville jag bara skita i allt och göra allt som man inte ska göra som satsande löpare. Så jag tog det lättaste valet och sket i allt, träna som ett djur och drack öl, var uppe sent och lät min kropp aldrig återhämta sig. 
Bäst att bara köra ner kroppen totalt så jag inte ens KAN ångra mig och få för mig att ändå kuta 27km tävlingen som var den inledande tävlingen på hela löparveckan.
Nu har jag bott i Åre i 4år och att missa hela stora löpveckan kändes bara drygt mot dom som hejat och hjälpt mig så efter att snackat med min tränare och syrra som båda sa:
-skit i om det inte går bra, och det kommer säkert inte ens gå dåligt för din lägsta nivå är bättre än andras så svälj din stolthet och kör.
Så jag svalde min förbannade stolthet och rädsla över att misslyckas och började mentalt ladda inför det för mig kanske mest prestige fyllda loppet under hela veckan, att bestiga Åre skutans topp 5km 1000hm.
Jag hade 2dagar på mig att bli av med min bakfylla, träningsvärk och totala matthet.
Syrran uppmanade mig att bara jogga 20min om dagen MAX!! Skrek hon i luren när vi pratade.
Jaaaa sa ja o la mig i soffan. Men att ligga en hel dag i soffan funkar inte för mig så dagen efter körde jag 2pass varav ett intervallpass med min träningsgrupp i Åre… Idioti… Kanske… men med att jag slappnade av o sket i allt så kom också energi tillbaka…
Tankar:: Hur fan ska d gå… jag har aldrig hunnit maxa skutan för det här är första sommaren jag kan springa mer. Ja vet att jag alltid är stark men vertikal KM är vk och man får inget gratis. Alla kommer vara där och heja, jag vill göra det bra för hela Åre och jag vill sluka det där berget somgjort att jag har ett ställe som jag kallar hemma. Det är mitt lopp.
Värmde upp med Andre och benen var som kokta spagetti o pulsen hård. Bergslöparen Emmi, förra årets vinnare och en av värdens bästa VK löpare var där så jag hälsade på henne med stor respekt och nästan grattade henne för segern innan loppet. Ida Nilsson var där och har tränat i dom riktiga bergen i ett år nu och vunnit typ allt hon kört därborta mot den riktiga bergslöpare kulturen. Jennifer asp var där åh hon som pressat Ida under hela 27km och lagt upp överallt på olika flöden att hon är i sitt livsform och hade massa energi.
Tankar innan start: Damn är jag ens en stark löpare längre… Jag har nog inte fått lika mycket mil i benen än som de andra… Vafan ska jag kuta vk för, jag är ju svin svag i benen, och så är jag massa kg tyngre än när jag sprang som mest, jävla skit varför har jag börjat tvivla och varför kan jag aldrig vila…! Ja borde sovit o vilat!
Starten går och jag tuggar rätt fort upp och lägger mig 2a en bit bakom Emmi som jag ser som vinnaren och inte lägger så stor fokus på.
Första delen är rejält lerig och så här lerig har den inte varit på hela sommaren. 2km 500hm och jag känner ett lugn. Jag gillar den här delen av loppet. Det är inget tekniskt utan du tuggar bara på och allt handlar om styrka och syra i benen.
Sista delen av den här måste man tahjälp av ett rep för att det är så brant.
Jag hör folk skrika som idioter på mig och jag kopplar bort och fokar framåt i lugn o kontrollerad takt. När jag passerar hummelstugan där mellantiden är så ser jag att det gått på rekord tider och jag har tagit in på Emmi.
Publiken börjar skrika att jag kommer vinna om jag fortsätter som jag gör… Men jag är mest rädd att den uthålliga Ida eller den tävlingshungriga Jennifer ska dyka upp. Emmi är ju en klass för sig… Fast jag ser ju henne där framme Max 30s före nu.
Sista 3km 500hm är plattare men tekniskt svårare eftersom det är stenigt och halt. Jag går rakt på alla stenar och ibland får jag använda händerna och klättra upp. Sportsgym står mitt i dimman som börjar täcka berget och skriker sig hesa att jag är snabbare nu och att jag ska trycka på!
Va… Vafan jag kan juninte vinna över Emmi… Hon är ju fet bra!
Allt kändes bra, men jag var nöjd över hur jag låg till i loppet, bara några sekunder bakom en riktigt bra löpare.
Upp upp högra högre, mer dimma, mer vind, regn och sen över mållinjen. Tryckte av klockan, log o kastade mig i Emmis famn o hon strålade o öste beröm. Du måste med till Italien! Du måste börja tävla i berg!!
Jag hade kutat skutan på en tid under 50min under svår förhållanden vilket bara jag
och Emmi gjort någonsin och hon var bara 20s före över mål.
Det bästa var inte tiden eller 2a platsen, det bästa var att jag bevisade ännu en gång att jag är en JÄVLIGT bra löpare. För det är jag. Jag är bra. Jag är bra. Jag kan springa fan så bra. Inte bäst. Inte än. Men jag har bara börjat. Min första sommarmed löpning o inte cykelträning som grund.
Emmi är fortfarande grymmare o jag hoppas vi möts snart igen, kanske i Italien där du bor! :)
Jag sprang inte fjällmaraton utan har tagit tid att träna bra nu för 20aug ska jag springa en ny utmaning. 33km 3000hm i Norge Stranda fjordtrail. Och JA, jag tvivlar på det här loppet… Jag har bara hunnit springa 5långpass över 2 1/2 timme i år o har precis börjat känna mig starka i knäet i utförslöpningen … Men jag ska planera och göra mitt bästa så räkna inte bort mig. Allt kan hända.
Tack Åre!
