Att springa runt mentala hinder

Svempa  

Det här är vad jag kommer prata om på mitt Campfire-talk under Göta Kanal

Jag heter Sven-Åke men den flesta kallar mig Svempa. Jag är 42 år men jag började ett nytt liv den där dagen 2012 när jag tog min första löprunda. Då hade jag sprungit under många år men i praktiken inte rört mig en meter utan att svetten droppade likt en flod längs min ryggrad. Jag sprang som sagt var inte men jag sprang ifrån mitt eget fysiska och psykiska välmående!

Jag var 110 kg tung, jag hade onda knän, vaknade ofta med huvudvärk,jag tyckte oerhört synd om mig själv samtidigt som jag tryckte näven djupare i chips-skålen, tog en klunk av vinet och petade i mig en handfull lösgodis. Skjortans knappar hotade att spricka på grund av den putande magen och jeansen kändes oerhört obekväma.Det var så många lediga helger såg ut för min del på den tiden !

Jag gjorde mina bantningsförsök eller rättare sagt mina svältförsök för på den tiden trodde jag att om jag minskade antal måltider så sparade jag in kalorier. Jag insåg senare att jag inte sparade in några kalorier. Maten slängde jag i mig, gärna dubbla rågade tallrikar och ibland 3 portioner. Nu så här i efterhand ganska lustigt att jag inte förstod det.

Dagen då allt föll på plats och jag fick en riktig aha-upplevelse över min kosthållning var när jag följde med en boende till dietisten. Jag arbetade på en gruppbostad för personer med en psykisk funktionsnedsättning. Dietisten berättade och visade olika produkters kalorievärde och jag tänkte rent ut att vafasiken är det jag håller på med? Långsamt självmord blev slutsatsen.Om jag fortsatte så här så skulle jag nog kanske inte bli sådär gammal som jag önskade bli. Jag skulle inte få uppleva allt det där jag längtat hela livet efter men som jag genom andra mentala hinder förnekat mig själv.
I den digitala värld vi lever så började jag se mig om efter appar där man kunde räkna sitt kalori-intag och på så sätt började min viktresa. Det började med promenader och ett mer medvetet intag av mat.

Sötsuget jag byggt på mig var såklart ett hinder i början, den där längtan efter fredagsmys ,lördagsmys, måndagsmys höll på att stjälpa mig till en början men i takt med att kilona började rasa så ökade motivationen. Istället för sötsaker så blev det en frukt och istället för att sjunka ner i soffan så blev det att ta längre promenader tills det helt blev helt naturligt att ta de första löpstegen.

De första löpstegen var nästa hinder. Det var ofta i början där kroppen bara skrek att jag skulle stanna. Hur många gånger det hände kan jag inte räkna till, andningen kändes som en lungsjuks. För att se utvecklingen i början sprang jag samma sträcka. Den gick inte snabbt i början men jag kom förbi fler och fler lyktstolpar för varje gång och det blev en motivator i sig.

Nästa motivator som även om den inte har med löpning i sig att göra men som var något jag sprungit ifrån under snart 10 år var min brutna relation med min mormor. Vi hade för 10 sedan blivit så osams att jag valde att stänga den dörren och springa ifrån henne mentalt och vi hade ej hörts sedan dess.
Någonstans fanns det en koppling mellan mitt osunda leverne och sorgen över att det blivit som det blev i vår relation. När sedan min mamma ringde och sa att hon var allvarligt sjuk var det dags att göra upp med detta hinder.
Vi fick ett fint sista möte och kanske det bästa vi någonsin haft. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och vi slöt en överenskommelse att hon skulle komma ner till Stockholm för att se mig springa mitt första lopp. Viljan fanns i hennes tanke men jag såg i hennes ögon att det inte skulle bli så. Hon var för sjuk helt enkelt och hon somnade in några månader senare. Jag hade redan anmält mig till Midnattsloppet och hade inga tankar på att inte fullfölja det.Jag minns än idag känslan när jag sprang i mål och hur hon mentalt hjälpt mig runt banan fast hon inte var där och när jag klev över mållinjen kom tårarna. Jag hade besegrat milhindret och samtidigt gjort upp med ett sår som hindrat mig under så många år.

Jag tror det var där och då jag förstod att jag hade en mental styrka som skulle vara till stor hjälp i framtiden. Den har hjälpt mig igenom ett flertal millopp, halvmarathons, trails, helmarathons och det har fått mig att springa timvis på löpband och nu står jag här med er och får springa längs Göta Kanal.

Det är en förmån !

 Dela på Facebook