Blogg-comeback!

Elmar Engholm  

Det har, tyvärr, inte blivit så mycket bloggande på sistone. Jag gör just nu min sista tuffare termin innan jag går ut med kanditexamen i både ekonomi och statistik, så skolan har fått prioritet över mitt osammanhängande svamlande/bloggande. Jag ska försöka göra en ändring på det, så nu kommer lite av ett ”comeback-inlägg”:

Vi kan börja där jag senast slutade; inomhussäsong. Det blev inte riktigt som jag tänkt. Efter att ha gjort en bra ”mile” på höghöjd (4:05) åkte jag till North Carolina för att försöka springa en kvaltid till NCAA-mästerskapen. Det gick inget vidare. Känslan i löpningen var överhuvudtaget dålig och nådde något form av zenit under conference-mästerskapen en vecka senare. Trots att jag kände mig som en blyklump med ben genomförde jag ett OK mästerskap. Kvalade till 800-final första dagen med ett avslappnat 1:50-lopp. Andra dagen var det mile-final, där jag tyvärr inte hade krafter att avsluta sista 800m på 1:53 vilket hade krävts för vinst. Istället återkom jag 80 minuter efter den finalen och sprang 800-final där jag gjorde en andra halva snabbare än den första till 1.50,03 och en andra plats (video här!). På höghöjd och med ett lopp i benen var jag positivt överraskad. Tiden indikerade på att jag bör kunna springa 1:48 utan några större problem, och det helt utan någon 800-specifik träning.

Den helgen gav mig två besked. Först och främst att speeden är där för att göra ett bra 1500m-lopp, för det andra att löpstyrkan är på plats, som det sig bör. Det som jag har saknat är att vara bekväm på farten emellan ett 800m-lopp och ett långt terränglopp. Vill man springa ett snabbt 1500m-lopp måste man vara hyfsat bekväm att springa 400ingar runt 58-59 sekunder. Där var jag inte riktigt ännu.

Det positiva med att inte ha kvalat till NCAA-mästerskapen var att jag fick två extra veckor med ordentlig träning innan utomhussäsongen drog igång. Den första veckan ägnades åt att återhämta min slitna kropp, med några sporadiska joggar, men ingen riktig träning i den bemärkelsen. Det gjorde nog under för mig. Efter det så slängde jag in tre raka veckor med hård och bra träning, med över 13 mil per vecka. Utöver det jag normalt sysslat med har jag också slängt in hinderträning.

Han under viloveckan med att besöka nationalparken White Sands i New Mexico med min flickvän! White Sands är en stor sandöken bestående av helt vit sand.

Han under viloveckan med att besöka nationalparken White Sands i New Mexico med min flickvän! White Sands är en stor sandöken bestående av helt vit sand.

Till den här säsongen har vi fått tillskott i träningsstaben utav en av USA:s bäste hindertränare. Hinder har alltid varit lite av en bisyssla för mig, men nu kan jag köra lite mer ”riktig” hinderträning parallellt med den ”vanliga” träningen. Hinderträningen består utav teknikpass måndag och onsdag, samt ungefär varannan vecka ett hinderpass på bana. Utan att vara något tekniskt monster har jag ändå utvecklat en skaplig och effektiv hinderteknik. Jag har alltid varit en ganska stark löpare, mycket tack vare att jag höll på med andra idrotter tills ganska sent i livet, och klarar av den extra påfrestning som hinderlöpning ställer på kroppen. Styrketräningen har också varit bra och kontinuerlig senaste månaderna, vilket gjort att jag har känt mig extra stark när kroppen får jobba som hårdast.

För tre veckor sedan gjorde jag utomhuspremiär just på hinder, i Palo Alto, Kalifornien, vid ett utav Stanford Universitys många högklassiga tävlingar. I ett ganska ryckigt hinderlopp slutade jag 5:a på nya personbästat 8.40,03, endast 2,5 sekunder från EM-kval. Prestationen kändes ändå i underkant, så som det bör kännas första loppet för säsongen. Benen var inte riktigt med sista kilometern, trots att jag kände mig ganska starkt. Att pressa kroppen är något som kommer med form. Det kan trots allt vara skönt att ha lite outtaget efter första loppet. Det ger en motivation att visa i nästa lopp det som inte kom ut i det senaste loppet. Det är alltid bra att ha en positiv trend genom säsongen. Rimligtvis bör jag kunna springa runt OS-kvalgränsen, 8:30, på en bra dag, om inte snabbare. Det får tiden utvisa helt enkelt.

Pressar kroppen hårt under 800m-finalen på Mountain West conference

Pressar kroppen hårt under 800m-finalen på Mountain West conference

Två veckor senare, efter att ha sprungit ett grymt pass veckan innan, var det dags att göra premiär på 1500m, också detta i Kalifornien. Dock var det länge osäkert ifall jag skulle stå på startlinjen. Under måndagen hade jag fått någon form av matförgiftning och gick en dag med hög feber och ingen mat. Dagen efter kände jag mig OK, men drabbades då istället av halsont. Väl hos doktorn på onsdagen (fredagen skulle jag tävla) konstaterade hon att det såg ut som om att jag hade en virusblåsa på halsmandeln; smärtsamt men egentligen ofarligt. Så det bar av till Kalifornien. Fortfarande osäker på ifall jag skulle springa värmde jag upp på ben som ändå kändes OK med endast 10 km av löpning under hela veckan. Jag bestämde mig för att springa, och gå ut hårt för att se hur långt det skulle räcka. Ifall det kändes skit tänkte jag bara kliva av, med vetskapen av att det fanns en anledning till att det kändes skit. Väl i loppet gick det inte lika snabbt som jag hade hoppats då hararna bara gick igenom 800 på 2:01. Som tvåa gick jag in på sista varvet (2:46 på klockan) och tryckte på ordentligt på bortre lång och fick en lucka. Med 100 m kvar gick jag dock på pumpen och stapplade på stumma ben i mål på 3.42,65. Så med de förutsättningar som jag hade var jag nöjd. Målet var delvis också att få smaka ordentligt på syra, och det fick jag definitivt. Framförallt var det spännande att veta att om jag hållit hela vägen in i mål hade det varit 3:41, snarare än 3:42. Så medan jag inte riktigt är där ännu, känns det som klart mycket snabbare tider än så finns i kroppen. Det var också roligt att se mina två lagkompisar, Josh Kerr och Adam Cotton (båda Europeiska juniormästare) springa fina lopp. Josh, bara 18 år gammal, drog till med 3.42,09 med mycket i reserv, medan Adam, som missat flera år med hälseneskador tävlandes för Harvard, sprang på 3:44. Inte många som har sådant träningssällskap!

Vad mer? Jo, jag har ju hunnit gråta ut i kvällspressen inte bara en, utan två gånger. Det var ju inte medvetet förvisso, men så mycket skit jag snackar händer det väl då och då att man säger något som folk verkar intressera sig i. Först så hade jag ju sagt det som alla redan rimligtvis vet, att SOK är inkompetenta idioter. Jag kryddade det hela med att jag gärna skulle tävla för ett annat land, en kanske inte superpopulär, men än rimlig åsikt. Mer om det en annan gång, kanske. Inlägget går att läsa här!
Det andra jag gjorde var att påpeka hur hjärndött Svensk Friidrott och Hammarby Friidrott hanterat Abeba Aregawi ärendet. Det var tydligen inte heller populärt. Hade ju varit roligt att vara med i tidningen för någon prestation som man gjort, men man får ta det man får. Ser antagligen ut som Sveriges grinigaste löpare, men det får man väl också ta. Man kan inte vara gillad av alla. Synd också att de lyckades använda en riktigt osmickrande bild till båda artiklarna. Får skicka ett PM med bättre bilder som de gärna får använda…

Nu börjar det bli långt, så ska börja avrunda, men måste bara ta upp en till grej. Häromveckan hade Svenska Gubbförbund.. förlåt, Svenska Friidrottsförbundet (SvFri) årsmöte. SvFri årsmöte är en årlig sammankomst där ett gäng, mestadels gubbar, samlas för att bestämma sig för hur man bäst kan se till att allting förblir som det alltid varit. Jag hade beslutat att utnyttja min demokratiska rätt till att inlämna en motion till det förbund jag är ansluten till. Motionen handlade om Sveriges tråkigaste tävling, lag-SM. Jag föreslog en del förändringar som jag ansåg skulle leda till en mycket, mycket attraktivare tävling. Motionen går att läsa här! Väl vid årsmötet så visar det sig att det stått fel i inbjudan i flera år; endast klubbar och förbundet får enligt stadgarna lämna in motioner. Eftersom man har behandlat individuella motioner alla tidigare år så hade förbundet (kudos till dem) föreslagit att så även skulle bli i år. Så blev det inte. Gubbarna på årsmötet röstade för att INGA motioner från individuella medlemmar skulle behandlas. Jag som individuell medlem har med andra ord inget medel för att få till någon förändring inom svensk friidrott! Även ifall motionen hade behandlats är chansen ungefär lika med noll att gubbarna på årsmötet faktiskt hade röstat igenom den. Jag har större chans att få till demokratiska val i Nordkorea än jag har att få igenom ett förslag på SvFri:s årsmöte! Ni kan läsa mer om spektaklet här!

Nu får det nog var nog!

På återläsning!

P.S. Har flera gånger blivit tillfrågad i USA ifall det är ”inspirerande” att ha en så pass bra chans att springa OS-kval på hinder. Jag har vid det här laget redan tröttnat på att behöva svara att visst, det är skoj, men jag är tyvärr född i Sverige och fast under SOK (Sveriges okunniga kommittee) så för att OS-kvala behöver jag springa bra mycket snabbare än så. Många tror att jag skämtar, men nej, det är så hopplöst att vara löpare i Sverige.

 Dela på Facebook