Citadelloppet 5km – 5:e plats med löpvagn!

Simon Wikstrand  

”Bra jobbat Elliot!” Vi ger varandra en traditionsenlig high-five och jag tar emot min medalj. Elliot, aningen mer blyg, tar emot sin och han fnissar när vi rullar ut en bit i gräset. Vi har precis avslutat vår tredje tävling tillsammans och debuten på 5 km. 18:23 och en femteplats blev resultatet. Förra helgens fiasko var som bortblåst. Vi kanske inte slutade överst på prispallen idag men vi rullade som vinnare under hela loppet.

En klassisk high-five efter målgång! Foto: Ulf Bjarke

En klassisk high-five efter målgång! Foto: Ulf Bjarke

” Vilket år är han född?” Vi backar ut ur uppfarten och jag sneglar på klockan. 10:40. 50 min till start. ”2012” svarar jag. ”Perfekt! Då är Elliot efteranmäld till 5km. Vi ses på startlinjen!”. Muchos gracias Erik. Nu ska vi bara hinna fram i tid och hitta parkering. Tittar i backspegeln och ser att hela familjen är med. Vi skulle precis hinna till Landskrona i tid men vi var inte stressade. Vädret var kanon, många löparkompisar på plats, Elliot var taggad och min fru och yngsta son laddade inför tävlingen. Varför vi var då sena hemifrån? Jo, beslutet att springa kom efter frukosten. Jag sålde in det fint. ”Älskling, ska vi inte åka till Borstahusen idag?”. ”Ja absolut, låter jättebra!”. ”OK kanon. Så kan kanske jag och Elliot springa Citadelloppet 5 km när vi ändå är där?”. Min fru tittar på mig och skrattar. Hon känner mig allt för väl. Jag kollar på Elliot. ”Elliot ska vi springa tävling idag med kompisarna?”. Jag får det där ansiktsuttrycket när han har 1000 saker att säga men hinner inte få ut allt på en gång. ”Ja! och, och, och då ska vi springa.. Super-duper-snabbt!”. Han följer upp utspelet med att kasta upp ena näven i luften. Jag tittade på honom. Elliot, You’re preaching for the choir.

Självfallet var det svårt att hitta parkering men precis när vi tänkt ge upp åker en bil. Vi får en perfekt placering ca 500 m från starten. 20 min kvar. Vi slänger ut grejerna ur bilen och jag bjuder på en naken-shock när jag byter om bredvid bilen. ”Elliot hoppa i vagnen!” ropar jag. Vänder mig om och ser att han redan sitter i och håller på att spänna fast sig. Ett gott tecken, han är tokladdad. V springer bort till startfållan och snappar upp nummerlappen från Erik. Hinner hälsa på tävlingsledare Jens och glider in i startfållan 15 min innan start. Perfekt uppvärmning.

Laddade till tusen i startfållan! Foto: Ulf Bjarke

Laddade till tusen i startfållan! Foto: Ulf Bjarke

Jag inser att däcken är tunna på luft och plockar upp reservpumpen (man lär sig den hårda vägen, nu har jag alltid med den!) och kör igång. ”Härligt här är ju farthållaren, bara att lägga sig bakom killen med barnvagnen”. Tittar upp och ser Marcus. Vi har kört en-två bra pass tillsammans förr, jag med barnvagn, han utan. Ungefär samma tider. ”Du vet var skamgränsen går, ställ dig bakom eller framför. You’re call!” svarar jag. Det roligaste med att springa tillsammans med Elliot på tävlingar är att man lärt känna väldigt många vid det här laget (många som frågar om vagnen). Och man får mängder med hejarop längs med banan (eller ja, rättelse – Elliot får mängder med hejarop). Jag hade en riktigt bra känsla i kroppen trots tre tuffa pass tre dagar i sträck i ryggen och Elliot var otroligt taggad inför starten. Jag inser att vi hamnat lite för långt bak i ledet men känner till banan så jag oroade mig inte. Jag visste precis var vi skulle öka för att få en bra lucka att kunna springa fritt. Min målsättning när jag stod i startfållan var runt 19 minuter. Det förstod jag redan efter en kilometer att jag kunde glömma.

Citadelloppet är ett otroligt trevligt arrangemang och en rätt rolig bana. Banan består av ett 2,5 km varv som man springer 2 eller 4 gånger beroende på om du kör 5 km eller 10 km. Detta var mitt debutlopp med Elliot förra året där jag dumt nog ganska publikt meddelat att vi skulle klara under 40 min. Vi lyckades med nöd och näppe. Detta året var känslan mycket bättre. Efter ca 500 m känns steget väldigt lätt. Vi har varit tvungna att springa om en del i gräset vid sidan om grusvägen men nu hittat ”fritt blås” och ökar farten. Många hejar och hälsar och vi hinner utbyta några ord med löpare när vi passerar. Första kilometern klickar in på 3:44. Känner mig förvånad. Det hade varit trångt i starten, grus som underlag och några 90 graders-svängar. Bestämmer mig för att sakta in lite. Trodde jag. Även andra kilometern passerar på 3:44 och det känns otroligt lätt. Jag ökar farten när vi kommer ut på asfaltssträckan och när vi kommer in mot varvning visar klockan 9:19 och jag börjar fundera på om vi inte kanske kan klara en tid under 19 minuter. 5 km går ganska snabbt när man är van att springa 10 km. Väljer att öka en aning. Vi springer förbi hela gänget med Pink Runners rån Helsingborg och får mängder med boost (och en härlig bild – tack Pernilla!).

Hela Pink Runners hejade ivrigt på oss. Foto: Pernilla Engqvist

Hela Pink Runners hejade ivrigt på oss. Foto: Pernilla Engqvist

Får ännu en boost när vi passerar en Björnstorpslöpare som i 3:45-fart ger beröm för en inspirerande blogg. Tusen tack för detta Per! Vi klickar in kilometer 3 på 3:41 och det känns fortsatt lätt men jag vågar inte öka för mycket. Att springa snabbt med vagn kan vara väldigt lurigt. Trycker man på för hårt är det otroligt lätt att få mjölksyra i låren. Håller igen lite. Nu börjar Elliot snacka. Det går fort tycker han och han tjuter av förtjusning när vi springer över en bro. fjärde kilometern även denna på 3:41. Bara en kilometer kvar?!? Ja nu är det inte lönt att spara på krafterna. Vroom vroom sa vi och ökade.

Springer in på gårdsplanen vid Citadellet och ser klockan ticka, ökar upp i en kontrollerad sprint och sick-sackar för bi ett gäng löpare och springer över mållinjen på 18:23 (sista 2,5 på 9:07) och ett snitt på runt 3:40/km. Score!

Sista 400m! Foto: Ulf Bjarke

Sista 400m! Foto: Ulf Bjarke

Vi stannar kvar en stund och pratar med alla löparkompisar som de flesta hade en tuff dag i den varma 10 km klassen. Elliot hoppar ur vagnen och passar på att dra med både mig och Lisa på lite egen löpning innan det var dags för stranden. När jag står där med vatten upp till anklarna och tittar på Elliot springa rundor och min fru och yngsta på stranden kan jag inget annat än att känna mig lyckligt lottad. Att få dela detta livet med dem och att få vara frisk. Men framförallt tänkte jag på en sak. Att dagens övningar mentalt tog mig ett steg närmre Lars ”maralars” Anderssons rekord på 36:20 på barnvagnsmilen. Jag tänker mig det som den perfekta tre-års present till min yngsta son, 36:19. Men i slutändan, vem bryr sig egentligen om tider.

Ha en fantastisk löparvecka!

Elliots tredje "lagmedalj"

Elliots tredje ”lagmedalj”

/Han som jagar Lars

 Dela på Facebook