Dagens medlem..

Aktuellt  

Idag får vi den osynliga mannens tredje krönika på vägen mot Stockholm marathon – kilometerna tickar på men det kan skönjas en viss frustration i planen…

Vi håller tummarna för Berden Muztach och att det blir en bra månad nu i januari, denna och nästa månad kan vara de två viktigaste för hur utfallet ska bli på maran i Stockholm.

EN TUNG MUSTACHS JUL

eller En karaktärslös människas balansräkning i kilometer

Julaftons kväll och de andra har gått och lagt sig. Jag sitter med miniräknaren och räknar ut hur långt jag måste springa i morgon med tanke på hur många kalorier jag lyckats få i mig idag. När jag ställs framför ett dukat bord är det som att alla tankar om lätthet och vältränad kropp försvinner och jag förvandlas till ett bökande svin som grumsar i sig allt som inte rört sig på land eller flugit i luften (fisk- och skaldjursvegeterian), alla slags sötsaker som dränerats på nyttigheter, och framför allt all slags flytande vätska man blir så där lagom skojig av. Miniräknarens poster blir oändligt många. Det är kanske lite illavarslande att jag vet exakt hur många kalorier en hemlagad chokladtryffel innehåller. Likadant med en kola. Och en snaps. Och en senapssillbit. Och ett kakaopudrat popcorn. Det sista var meningen skulle vara min väg ut ur julgodishelvetet, men det var ju så infernaliskt tråkigt, och det blev till slut så torrt i halsen att jag satt och hostade brun afrikansk ökensand över risgrynsgröten så att jag var tvungen att skölja ner det med ännu en öl.

Posterna i miniräknaren växer och växer. Jag är framme vid summeringen. En summa ska säga mig hur roligt jag haft det och hur långt jag måste springa under juldagen för att vara nere på plus minus noll. Ett likamedtecken från sanningen. Jag önskar att jultomten kom nerkrypande genom skorstenen vi inte har med en säck fylld av ångerönskningar. (Nej, jag hade inte börjat med att önska bort det nedsvalda, utan börjat med ett antal diktatorers, tyranners och fanatiska galningars födelser, och skapandet av bensinmotorn, men sen skulle jag övergått till mig själv). Så här i efterhand skulle inte snapsarna ha behövt vara så många. Inte ölen heller. Eller lussebullarna. Eller den saffransmarinerade mozzarellan. Chokladbitarna. Kolorna. Musten… Nu trycker jag!

Tolv mil… Det är ju en anings längre än jag sprungit tidigare. Jag sprang längre än tolv kilometer för första gången den 22 oktober 2016. Det gånger tio. Det kommer att ta en stund. Eller så kan jag dricka vatten i två veckor men då orkar jag inte springa och då tappar jag den ynka kondition som jag gnetat ihop. Kondition känns lite som en väldigt osäker pengaplacering. I Uzbekistan. En enda liten influensabasilusk så är man tillbaka på noll. En liten isfläck på fel ställe så är det operation blåsbälg vid första motionsförsöket. Och alla de som pratar om grundkondition… Säg grund grundkondition grundar grunden arton gånger i Helvetesbacken efter tre veckor på en pinnstol så ska jag stå bredvid och applådera (samtidigt som jag skrattar). Kondition som begrepp är lika bräckligt som att bygga Turning Torso av Jenga-stavar. Jag blir förbannad när jag tänker på alla seniga rörelsegurus som propagerar för att bygga nya liv, fantastiska liv, härliga liv – på att träna upp konditionen. Ta era förbenade Jenga-stavar och…

Det är nog de tolv milen som tär på mitt humör. Jag hade ju planerat att gneta med mina pass på mellan 10 och 15 kilometer fram till efter nyår då jag skulle känna på första halvmaran, för att i februari öka till 25 km och i slutet på mars springa en tremilare. Nu ska jag alltså springa tolv mil redan i morgon. Tre maratonlopp för lite julmats skull. Vad är värt vad och när är det värt det? Precis mitt i matyran, med havet av färger och rätter och drycker framför sig, med prat och stoj och skålanden och skratt – där och då är det värt varenda kilometer. Men ett par timmar senare, med slaskiga fat och en kropp däst och uppsvälld som en jäsande bulldeg, då är det inte värt det. Någonstans däremellan sker förändringen, från värt till ovärt, från ja till nej. Kanske är det vid fjärde Hej tomtegubbar…eller vid tredje Skicka rödbetssalladen! som vändningen ligger. Måtta och jag har aldrig kommit särskilt bra överens. Alltid noll eller allt. Av eller på. Kanske är springandet bara ännu en av dessa manier som kommer att vara ett minne, ett bleknat sådant, om några månader. Ljuden och stojet från maran den 3 juni blir inget som jag är en del av utan bara ännu ett retande skrattande bräkande från människor jag gör om till galna i mitt huvud.

Tolv mil! Det kommer inte att gå. Eller springa. Det känns verkligen som att allt är slut, som om drömmen är borta. Ingen målbild i världen kan radera min egen hopplöshet. Man måste ha styrka att avstå för att kunna förverkliga en dröm. Det var ju så tydligt, nästan verkligt det där när jag tog mig över mållinjen på Stadion. Jag skulle stappla fram till en bänk och äntligen få sätta mig. Jag skulle snabbspola loppet i mitt huvud, se att jag verkligen gjort det, att jag gjort det. Sen efter att jag druckit och stretchat lite skulle jag ta mig till mitt hotell uppe vid Fridhemsplan, där fyra öl skulle vänta på mig i det lilla kylskåpet, och jag skulle hämta upp tre pizzor på vägen dit, massor av chips och godis och glass, och så… Där har vi det! De där tre pizzorna och fyra ölen och det andra är räntan som jag drömt om att hämta ut efter min investering i ett maratonlopp. Om jag skriver ner det uttaget så kan jag kvitta det mot julmaten och kanske tio av de tolv milen. Det får bli två räksallader och två öl istället. Inget mer. Jag kommer att njuta precis lika mycket av det om jag tänker efter. Två mil får det bli i morgon istället. Om jag hoppar över lunchen så kanske det räcker med min vanliga mil. Det blir ändå bara en massa rester.

Nu känns det bra igen. Drömmen lever. Julaftonskvällen slutar i harmoni. Jag ser nästan fram emot springpasset i morgon. Utanför faller inte snön, och den lyser inte heller vit på taken, men en del av mig finns där ute. Jag rör på mig, är inte längre varken fylld eller full. Det är en annan jag där ute, en som tänker före, som kan tänka före, en som inte hela tiden fastnar i eftertankar om allt, om alla och sig själv. Det känns som det här är på väg att övergå i ännu ett löfte, kanske ett nyårslöfte. Omedelbart placerar jag mig själv i känslan av de eftertankar som kommer att tänkas, och kännas, på morgonen den första januari 2017. Undrar hur många mil jag kommer att räkna ut att jag måste springa den dagen, och om jag har något som jag kan byta dem mot. Men jag får ta det då – steg för steg.

Berden Muztach

Lägesrapport för december: Sprungna km: 170 km (52 km fler än i oktober). Mental inställning: Fysiskt tung. Fotstatus: Förvånande felfri (fortfarande tejpad dock). Vikt: 1:a december = 86.1 kg. 31:a december = 85.2 kg. Noterbar händelse under månaden: Första skadorna (baksida vänster lår och vänster vad, marinerar med stark Voltaren och lufsar vidare).

Fortsätt följ Berdens väg mot Stockholm,  bli dessutom medlem i Springklubben och få bästa tipsen och inspirationen mot en bra säsong 2017. Bli medlem här: http://spring.prenservice.se/kodlandning?internetkod=436-4361001

 Dela på Facebook