Dagens medlem..

Aktuellt  

Idag träffar vi Andreas Cederström från Kävlinge men tävlande för den anrika klubben IS Göta i Helsingborg.

Andreas spurtar i sitt premiärlopp för X år sedan (han kommer i mitten)

Andreas är killen som säkert många känner till från de sociala medierna, nyfiken och både utforskar och tillför kompetens i olika trådar. Men vem döljer sig bakom kommentarerna?

Vem är Andreas Cederström?

Jag sprang lite som barn. Följde med mamma till Bulltofta motionsanläggning i Malmö. Hon sprang 5an och jag körde 2.5an. Hon påminner mig ofta om den gången jag sprang ett knattelopp på Malmöfestivalen. Jag ska ha frågat ”Hur vet jag vilken väg jag ska springa?” – ”Följ dem andra!”  – ”Men om jag ligger först då?”. Jag gillar den inställningen man hade som barn, att inte se hinder.  Jag var naturligtvis aldrig i närheten av att ligga först. I yngre tonåren kom internet till Sverige och datorintresset föddes. Skruvade upp maskiner, lärde mig programmera och satt på nätterna framför skärmen. Jag hade en extremt stillasittande period mellan 15 och 25. När jag träffade min blivande fru tog hon med mig till gymmet. Det var roligt och gav energi, men jag levde länge med känslan att träning var ett nödvändigt ont. När vi fick vårt första barn 2011 började jag springa igen. Jag hade en 5km slinga som jag körde en gång i veckan. Från att knappt ha orkat ett par hundra meter runt kvarteret och tagit mig runt den slingan på 37min var jag på ett par veckor nere under 30min och ett par veckor senare sprang jag Malmömilen 2011 på 1.06. Det fortsatte så med femmor lite då och då tills jag på hösten bestämde mig för att anmäla mig till Göteborgsvarvet 2012. Morsan som alltid hållit igång men inte sprungit några längre sträckor tyckte det var roligt och anmälde sig med så vi peppade varandra. Vi gjorde en del lopp och långpass tillsammans. Vi åkte till Berlin halvmarathon 2014. De andra löparna på bussen trodde vi var ett gift par för att hon ser ung ut. Sen dess har vi inte sprungit tillsammans. Men de är nog mer för att jag började få ett annat förhållande till löpningen, de hade blivit en naturlig del av vardagen istället för ”ett nödvändigt ont”.

Det var en kväll någon gång mellan 2013 och 2014 som det slog mig. Jag hade upplevt min son hur han alltid gick från 0 till hundra när han vaknade på morgonen och var full av energi hela dagen och in på kvällen, och jag frågade mig själv – borde inte jag som vuxen vara minst lika energirik, om inte mer?

Hela synen på träning, hälsa, välmående, hälsa, mat och sömn justerades efter det. Jag ville inte vara trött i vardagen längre. Jag ville också gå från 0 till hundra på morgonen. Vara pigg när barnen är pigga. Det har sedan dess varit drivkraften. Det är inte alltid uppskattat av frugan som gärna drar sig på morgonen, de få dagar jag vaknar innan barnen har jag morgonjoggen nära till fots.

Hur var 2016?

Fantastiskt. 2015 blev ett platå/”1 steg bak” år. Efter att vi fick dubbelt tillskott i slutet av 2014 blev sömnen lidande igen. Första halvåret med tvillingar var extremt. Där fanns dagar då jag kände mig piggare och jag lyckades få in ett par bra månader inför Helsingborg Marathon 2015, men det blev ändå en setback mot 2014 (som inte heller var superlyckad men det var iaf min första mara). Jag lurade mig själv att jag inte var trött när jag egentligen var fallfärdig. Vändningen kom när tvillingarna började sova hela nätter hösten 2015. Det var en skänk från ovan som jag tycker vi förtjänade, storebror började inte sova hela nätter förrän han var tre. Ganska snabbt däromkring gick jag från 30-50km per vecka till 70-100km/vecka. Jag ville testa gränser. Jag frågade mig vecka efter vecka om kroppen skulle hålla eller plötsligt explodera. När jag gick från 43.15 sept 2015 till 40.15 på milen i Mars 2016 förstod jag att sub40 var något jag kommer att kunna klara, en gräns som jag länge hade levt med var något alldeles för långt bort i horisonten för min del. I april provade jag ultra för första gången – 47km på Österlen. Strax därefter gjorde jag 1.31 på halvmaran och i juni makalösa 1.27 på Linköping Halvmarathon. De kändes som ett stort steg med tanke på att mitt tidigare halvmarapers låg på 1.43 från 2014. Högre veckomängd började bära frukt. Men jag hade en grej kvar att klara av som gnagde lite. Med 3 försök på maraton utan att få till det ville jag ha ett bra Helsingborg Marathon 2016. Började känna av i juli och augusti att kroppen hade gått hårt ett halvår. Fick ändå till det hyffsat på loppet med att jag tog mig runt springandes hela vägen, tappade mycket sista halvan men blev inte helt parkerad som tidigare. Hade sen en period med annat fokus. Motivationen fanns där hela tiden men inte med samma drivkraft som under första halvan av året. Bockade av min andra och tredje ultra på 50km under senhösten. I december började jag få riktigt bra flyt igen vilket gav kvitto på årets sista dag – 39.34 på Sylvesterloppet 10k i Helsingborg. Sprang in strax över 3700km 2016, dvs ett snitt på 1 mil om dagen. Generellt tycker jag att vila gör man på natten, på dagen är man aktiv sen om de är genom träning eller annan rörelse spelar inte så stor roll.

Ambitioner framåt? 

Vill fortsätta se hur långt löpningen kan ta mig. Det handlar inte om att tidsjakt i sig utan snarare att utforska var gränserna går för mig. Jag är omgiven av människor som gått från 40 till 35 på milen, från över tre timmar på maran till en bra bit under. Varför skulle inte jag kunna klara det också? Sen om det blir i år eller om tre år är irrelevant. Jag pressar mig inte över gränserna varje vecka, jag hade nog kunnat bli snabbare fortare med hårdare träning men jag tränar hellre smart och kontinuerligt.

Det har pratats mycket om filterbubblor på sistone. Jag ser inte nackdelen att omge sig med likasinnade. Tycker snarare det är självdestruktivt att ta in intryck från för mycket trams och sådant som inte intresserar en själv. De som inspirerar mig mest är inte nödvändigtvis de som är snabbast i och för sig. Jag får positiv energi av de som bryter normer, går sin egen väg och gör på sitt eget sätt som de mår bra av medans belackare försöker kasta pekpinnar. Vill man nå dit man aldrig nått förut, måste man våga göra något man aldrig gjort förut. Ambitionen för 2017 blir att fortsätta snitta 70km/vecka fördelat på hela året och bli stabilare på maran. Vårens höjdpunkter blir Hamburg Marathon och några veckor innan det bussresa till Berlin Halvmara med IS Göta. Mamma får passa barnen den här gången, för nu åker jag med min fru. Hur vi hinner med att träna båda två är svårt att svara på, vi har förfinat rutiner kontinuerligt sen vi blev föräldrar för 6 år sedan.

Du har gått med i Springklubben, varför?

Magasinet är klockrent. Levererar djupa reportage som man inte får i någon annan blaska. Jag läser några sidor i taget till/från jobbet istället för att plöja pärm till pärm.

Tack Andreas för att vi får ta del av din historia, nu vet vi vem du är J Jäkligt kul att lära känna personen bakom inläggen. Håller tummarna för att du får till ett bra 2017, lycka till i år!

Vill du också ha ett magasin som levererar djupa reportage som gör pendlingen till jobbet grymt mycket roligare, bli medlem här: http://spring.prenservice.se/kodlandning?internetkod=436-4361001

 Dela på Facebook