Dagens medlem

Aktuellt  

Idag träffar vi Emilie Olsson, en trailspringande tjej från Helsingborg. Emilie har varit med om en otroligt otäck löparolycka, en olycka som skulle fått många att sluta att springa – men Emilie gjorde tvärtom, hon satsade mer.

Olyckan för 5 år sedan gav Emilie blodad tand för löpningen, bokstavligen talat. Missat inte hennes historia.

Vem är Emilie Olsson?

Jag är 33 år, bor i Laröd, norr om Helsingborg, och har en sambo sedan 9½ år. På dagarna jobbar jag med digital marknadsföring i Helsingborg. Helsingborg. HHar alltid varit väldigt sportintresserad och tränade gymnastik under hela min uppväxt. Jag började med löpning för ca 10 år sedan. Som gammal gymnast där man håller i gång i max 3 min under friståendeprogrammet och kutar 25 m till trampetten så var inte löpning direkt något som kom naturligt för mig. Det hela började med att jag pluggade utomlands en termin i Frankrike och blev vän med en fotbollstjej som, för att hålla flåset igång, sprang några varv på en 2.4 km bana. Jag fick följa med som sällskap, och det blev början på mitt löparintresse.

Tillbaka i Sverige sprang jag min första 10 km på ca 55 min, Springtime 2008. Året därpå satte jag ett nyårslöfte om att jag skulle springa en mil varje månad, vilket jag klarade, och lyckades förbättra mig ner till 52 min på milen några år senare.

År 2011 bestämde jag mig ihop med två kompisar att vi skulle klara milen under 50 min. Hur svårt kunde det vara? Jag kan ärligt säga att jag då inte hade respekten för varken träningen som krävdes eller för distansen. Jag tänkte bara hålla ut i 50 min under loppet, sen skulle det ju vara avklarat och jag kunde vila hur mycket som helst efteråt.

Starten på Springtime 2011 gick och jag for iväg ganska snabbt, och var bokstavligen helt slut efter backen i Pålsjö. Men jag bet ihop. Vid 5 km brände mina fötter något så otroligt att jag började tänka tankar om att springa barfota. Vid 8 km varken såg eller hörde jag publiken, och har inga minnen förrän jag ligger på marken med nackkrage, benen i vädret och munnen full av krossade tänder. Som jag i nästa sekund svalde. Jag hade svimmat av utmattning mitt i ett steg och olyckligtvis stod ett träd i vägen. Det blev ambulans till akuten med 4 totalkrossade tänder, ett ont knä, och ett sönderskrapat ansikte. Vad som är ännu mer tragikomiskt i den här historien, är att en av mina två andra kompisar som också skulle klara loppet under 50 min låg på akuten i rummet bredvid. Hon hade kollapsat 200 m framför mig, precis vid målgång. Min andra kompis lyckades komma i mål under 50.

Så kan det gå under ett millopp

Men man brukar säga att det kan komma något gott av det onda också. Och det gjorde det verkligen för mig. (Ska nämna att min kompis var utom fara också). Efter denna olycka fick jag en helt ny respekt för löpningen och ett helt annat intresse. Jag tog mina första löpsteg två veckor efter olyckan, jag lämnade klockan hemma i ett helt år. Jag sprang när jag kände för det, när det var kul, och min träning blev bättre än vad den någonsin varit. Året därpå stod jag på mållinjen igen, utan klocka, och sprang med ett leende hela vägen. Jag var så otroligt tacksam för att jag bara kunde springa över huvud taget. Persade gjorde jag också, på 51,48.

Efter det loppet började jag använda klockan igen, jag började träna mer i grupp och sen hände mycket på kort tid. 2013 vågade jag mig på min första halvmara, Göteborgsvarvet, och 2014 sprang jag mitt första maraton, första upplagan av Helsingborgs marathon. År 2015 lyckades jag persa på alla tre distanserna; milen på 45,11 min, halvmaran på 1,42 h och maraton på 3,57 h. Jag hade då också börjat få upp ögonen för trail och hade gjort mina första trailresor till Mallorca och Transylvanien och även sprungit lite i Italien, Frankrike och Schweiz. Förra året sprang jag Swiss Alphine (22km) vilket var otroligt häftigt! Jag rös i starten där vi stod i en dal mellan bergen och de spelade pampig musik innan startskottet gick, och jag grät av lycka när jag sprang i mål efter 680 höjdmeter. 2016 var också året då jag tillsammans med tre grymma tjejer vann Helsingborg marathon stafetten under namnet IS Söta, vilket var en helt magiskt upplevelse!

Så det har minst sagt hänt mycket på 5 år sedan min olycka. Idag tränar jag med IS Göta vilket är otroligt peppande och givande. Det ger så mycket inspiration och motivation av att känna gemenskapen som en klubb ger. Jag är ganska duktig på att få till kvalitetspass på egen hand, och jag gillar på ett sätt det meditativa i att vara helt fokuserad utan störmoment i träningen. Å andra sidan är det peppande på ett helt annat sätt att träna ihop med andra.

Mina pers på milen, halv- och helmaran är dock fortfarande från 2015 och visst, lite irriterande är det att jag inte lyckats hålla tiderna, men jag tränar med ett annat fokus idag. Jag springer mestadels trail i backig terräng och då går det inte lika fort.

Hur har året varit och vad är planerna framåt?

Hittills i år har jag kört några tävlingar som gått helt ok och varit i alperna och tränat trail. I juni sprang IS Söta ytterligare en maratonstafett i Båstad. Just nu tränar jag för mitt längsta lopp hittills, Ultravasan 45, och därför är det fokus på långa pass varvat med intervaller. Sen blir det favoritloppet Kullamannen till hösten plus några andra traillopp och halvmaror.

Framöver skulle jag vilja springa fler alplopp och även göra fler trailresor till alperna. Jag skulle någon gång också vilja testa swinrun, och mer klättring. Bestiga Mont Blanc är jag också sugen på. Jag gillar utmaningar, det är det som driver mig och har alltid gjort. Jag måste ha ett mål som jag tränar mot, annars tappar jag motivationen. En annan utmaning jag tagit mig an är Yoga, i mer akrobatisk form eller vad man ska kalla det. Jag klarar inte av att bara sitta still och andas i olika övningar, istället tränar jag i flow där övningarna går mer in i varandra och som kräver flexibilitet, styrka, fokusering och balans. Det påminner om vissa gymnastiska övningar jag gjorde förr och det är det jag tycker är kul.

Springklubben då?

Jag har gått med i Springklubben för att det är en riktigt bra tidning som ger mig inspiration. Artiklarna är intressanta och det finns en bra bredd på löpningen. Jag gillar att det skrivs en hel del om trail också.

Stort tack Emilie för din historia, tänk att svimma i löpsteget, kollidera med ett träd, svälja sina tänder och efter det hitta motivation till löpningen, galet. Lycka till framåt, du verkar ju dras till löpningar och utmaningar där det finns en del risker J

Vill du också läsa om svensk löpning, profiler, träning, klubbar, forskning, hälsa, tävlingar, mycket trail, etc och samtidigt stödja svensk löpning – teckna dig här

Nästa utgåva kommer i augusti och det blir mycket läsvärt att se fram mot. Och du – fler dagens medlemmar önskas – otroligt uppskattad läsning, alla har något att dela med sig av, sin utveckling, sin klubb, sin stad, ett lopp… hör av dig till bg.nilensjo@springlfa.se

 Dela på Facebook