Dagens medlem…

Aktuellt  

Dagens medlem är en framgångsrik veteranlöpare med ett stort hjärta för sporten, Nils Nestor (kallas Nisse). Nisse är 65 år och bor för närvarande i Hässelby men kommer om drygt ett år att flytta in i en nybyggd villa i Stenhamra. Här får ni ta del av hans bakgrund, tävlingar, träning men också en rad olika skador och hur han fokuserat kommit tillbaka gång efter gång. Ni får här Nils Nestor historia.

Jag har tränat hela mitt liv, sedan hösten 2008 som veteranfriidrottare. Sedan 2011 springer jag i första hand 800 och 1500 m. Jag har det svenska mästerskapsrekordet inomhus på 800 m i klassen M60 och de svenska rekorden inne och ute på 600 m i samma klass. Förutom nationella tävlingar tävlar jag på VNM, VEM och VVM. Tidigare sprang jag lopp från 10 000 m upp till maraton.

Under militärtjänstgöringen sprang jag 1500 m på strax under 4 min på kolstybb men efter avslutad tjänstgöring var det handboll som gällde fast med facit i hand borde jag satsat på löpning i stället.

1979 gjorde jag en satsning på maraton och lyckades på ett år komma ned till ca 2.40 men 1981 lossnade en liten benbit i mitt högra knä under ett träningspass och det tog 7 år att hitta felet eftersom magnetröntgen inte fanns. Benbiten togs då bort. Under den tiden kunde jag av någon anledning både spela fotboll och handboll men inte springa. Jag fick gå från 15 mil/vecka till 0 vilket var frustrerande.

Efter totalt 16 år (1997) gjorde jag comeback och sprang Stockholm marathon på drygt 3 timmar i närmare 25 grader. Året efter hade jag 2:22 efter 35 km men då brast det i vänster ljumske och jag tvingades bryta och fick naturligtvis ingen medalj. Sen var den säsongen förstörd. Genomförde ytterligare några maratonlopp på ca 3:10 fram till 2001. Det roligaste var dock när jag 2010 sprang veteran-SM i maraton utan ha tränat för det på 9 år och fick tiden 3.09 och en silvermedalj i klassen M55.

2002 och 2003 opererade jag menisken i vänster knä och även hallux valgus. Nu är det så många sprickor i samma knä att det inte går att ”laga” mer.

Jag har genomfört 13 midnattslopp. Förr var målet uppe på Tanto bollplan och den banan var jobbigare än dagens. Den bästa tiden var 37:08 som 49-åring och plats 143 (idag är man på plats 75 med den tiden). Jag vann klassen M55 2 år i rad. Förutom dessa har jag även sprungit Trosa stadslopp flera gången samt allt från 10 km upp till halvmaraton.

2008, 56 år gammal bestämde jag mig på allvar för att satsa på friidrott tack vare en arbetskamrat och gick med i den föreningen. Första tävlingen var EMG i Malmö hösten 2008 där jag sprang 5000 och 10 000 m. Kom 4:a resp. 5:a. Året efter sprang jag mitt första veteran-SM inomhus på 3000 m på tiden 10:22 och vann efter en spurt. Det roliga var att jag bara klarat en s.k. tusing under 3:30 på träning och nu var snittet 3.27/km.

Sen har det bara rullat på. Totalt har jag ca 20 guldmedaljer och lika många silver och brons på olika sträckor inom- och utomhus. Mitt bästa år var 2012 då jag på IVSM vann alla sträckor från 400 – 3000 m varav ett mästerskapsrekord.

Det bittraste ögonblicket var inne-EM i Spanien 2013 då jag som nybliven 60-åring hade satsat ett helt år på att ta medalj på 800 m. Mitt vänstra knä gick sönder för 3:e gången en månad innan och jag lyckades bara ta mig till semifinal. I finalen hade tvåan samma tid som jag innan det gick sönder och jag hade kanske uppnått mitt mål om jag fått vara hel fast man kan aldrig säga säkert.

Jag hade ett flertal silver och brons på nordiska mästerskap inne och ute fram till veteran-NM i mitten av mars 2017 då jag vann 400 m. Det var dessutom den enda sträcka jag saknade en medalj på från 400 upp till 10000 m.

Min största utmaning har varit att trots alla mina skador, knän och hamstring alltid komma tillbaka.

Det finns en drivkraft att aldrig ge upp och tro på att göra bra ifrån mig på mästerskap. Den dag jag inte kommer att springa längre fortsätter jag nog som tränare och aktiverar mig på annat sätt.

Några veckor innan IVEM i Madrid i mars drabbades jag av en spricka i ett revben då jag ramlade på en isfläck och dagen innan avresan slog jag i vänster knä som svullnade ordentligt. Jag kunde genomföra 800 m men bristen på träning och smärtan i knät gjorde att tiden blev sämre än jag tänkt. Startade i A-heatet på 1500 m men tvingades bryta efter 300 m. Kunde dock genomföra Cross Country sista tävlingsdagen. Nu känner jag mig hyfsat skadefri och har börjat träningen inför utesäsongen. Jag kommer att öka träningsdosen långsamt för att inte dra på mig nya skador.

Nästa stora mål 2018 är VNM i Borås och i höst VVM i Malaga som jag ser som det viktigaste mästerskapet.

En träningsvecka den närmaste tiden kan se ut på följande sätt:

Måndag:            Lugn distans 6 – 8 km

Tisdag:                Intervalltränare för personer på mitt gamla företag. Då deltar jag också. I regel blir det längre intervaller, 600 – 1000 m men farten anpassas efter deltagarna.

Onsdag:              Aktiv vila eller lugn distans 5 – 6 km

Torsdag:             Blandat korta och långa intervaller på bana, 200 – 600 m

Fredag:               Aktiv vila

Lördag:               Korta intervaller, 100 – 400 m på bana

Söndag:              Distans ca 10 km

Byter ut ett intervallpass mot backträning var 3:e vecka.

Lägger också in rehabträning för mina knän ett par dagar/vecka

Successivt ökas alltså träningsdosen.

Jag som coach

Jag har genomgått några olika utbildning i löpteknik men det mesta bygger på egen erfarenhet. Jag är med på läger och coachar ibland, coachar en del individer på mitt gamla företag plus håller i företagsträning. Löpningen kommer alltid finnas med, det är livet.

Tidningen Spring inspirerar mig mycket och jag läser i princip allt. Upplägget är jättebra med så stort fokus på svensk löpning.

Vill du också läsa om svensk löpning, bli prenumerant: https://spring.prenservice.se

 Dela på Facebook