Dagens medlem…

0
25

I dag möter vi Johan Mörk från Västerås. En kille som hittat kicken i att springa långt, riktigt långt – men det finns hinder.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Johan Mörk ser fram mot sitt första ultralopp

Johan är en av väldigt många som dras med jobbiga skador, det känns som om 20% av de medlemmarna jag har kontakt med arbetar med någon form av rehabilitering. Det är en hårfin gräns att kunna satsa mot sitt mål men ändå hålla sig skadefri. Många som jag kontaktar och som är skadade vill inte vara med som dagens medlem, vill vänta till de är hela… jag tror att det kan inspirera andra skadade att höra att man inte är ensam och få lite tips om hur tränar man när man inte kan springa? Så – hör av dig, även om du inte springer just nu.

Vem är Johan Mörk?

Jag är 46 år, bor idag i Västerås, är gift och har två barn. Jag har en bl.a. en bakgrund som yrkesofficer vid jägarskolan i Kiruna. Det hann bli många mil med ryggsäck, i skog och fjäll, innan jag sadlade om. Flera år senare disputerade jag och blev doktor i Statsvetenskap. Efter ett antal år lämnade jag akademin för att arbeta som utredare med regering och riksdag som uppdragsgivare.

Jag ser mig själv som glad vardagsmotionär som springer för att jag mår bra av det. Har under många år dragits med en krånglande häl som begränsat mig. För fem år blev det dock stopp med löpning helt och hållet. Nu satte hälen stop och det blev nästan omöjligt att springa utan smärta. De första läkarna och sjukgymnasterna gav mig diagnosen hälseneinflammation med tabletter och excentriska tåhävningar som huvudsakligt botemedel. Det hjälpte inte mig. Träffade sedan en som var specialist som gav mig diagnosen Haglunds häl. Följden blev ett kirurgiskt ingrepp.

För cirka två år sedan och efter en långsam rehabilitering kunde jag sakta återvända till löpningen. I takt med att löpningen blev rutin igen så höjdes också ambitionerna, att springa mer och längre. Efter ett tag insåg jag att det framför allt var de längre turerna som verkligen fick mig att se fram emot nästa pass. Den där sköna känslan av frihet att ge sig i väg, ut i naturen, ut i mörkret, jag och min kropp. Ensam med tankarna. Endorfinkickarna. Tänkte allt mindre på tempo, det viktiga var tiden ute och upplevelsen i stort. Löpningen fick en slags meditativ funktion för mig. Jag insåg att jag kunde använda löpning som ett verktyg. Ibland för att lösa arbetsrelaterade problem eller för att koppla bort jobbet. Ibland som belöning.

Hur har 2016 varit?

Mitt mål för 2016 var att göra min första Ultra. Premiären skulle ske hemma i Västerås, på Black River Run. Redan innan sommaren och i takt med att det blev fler mil per vecka kom hälproblemen smygandes tillbaks. Till slut var det inte längre möjligt att träna två dagar i rad. Den planerade träningen blev lidande och jag fick vila mer än jag önskade. Ultradistansen framstod inte längre som ett möjligt alternativ och debuten uteblev därför. Jag sänkte ambitionsnivån och gjorde maradistansen i samma lopp, mest för att ändå vara med.

Efter det blev hälen så pass dålig att det var svårt att gå, liksom att springa. Nu var jag helt enkelt tvungen att göra något mer radikalt. Har därför minskat på löpningen ordentligt. Mår man väldigt bra av löpningen är det jobbigt att inte få försvinna ut på sina turer. Men under en period får det vara så. Fokus måste nu vara rehabilitering. Jag har kommit i kontakt med en duktig och engagerad specialist som hjälper mig med att komma vidare och bli starkare. Jag ser det som en slags nystart för löpningen. Jag har insett att jag hittills tränat relativt enformigt, dvs. enbart löpning. Nu ska jag försöka att bygga löpstyrka på ett smartare sätt, så att kroppen håller länge med löpning som en central ingrediens i vardagen.

Ambitionen framåt? 

Just nu är ambitionen självklart att rehabilitera och sakta med säkert komma igång med löpningen igen. Jag ska lära mig av mina misstag och bli betydligt starkare än tidigare. Det primära målet är att kunna springa så ofta och så långt som jag önskar. Den uppskjutna ultradebuten får bli i vår istället, om allt går som det ska. Min förhoppning är att under 2017 göra åtminstone ett lopp som är längre än 100km.

Varför gick du med i springklubben? 

Jag gick med i Springklubben för att jag tyckte den bottnade i en bra idé, att utveckla svensk löpning, inspirera och motivera alla som hittat löpningen.  Eftersom jag ofta tränar själv är det också kul att läsa om andras löputmaningar och vad som är på gång i Löparsverige.  Nu när jag själv inte kan springa som jag vill upplever jag det som nästan jobbigt att läsa om andra löpäventyr, jag blir mest avundsjuk och frustrerad över att jag inte kan kasta mig ut och springa tre mil i skogen. Men samtidigt är det inspirerande. Jag hittar tävlingar jag inte kände till och får nya tokiga idéer om vart jag vill ta vägen med min löpning.

Tack Johan för att du delar med dig, så imponerad över din målmedvetenhet och ditt fokus. Att aldrig ge upp är ett signum för oss löpare. Hoppas verkligen att jag för se ditt resultat på ett ultralopp i vår. Gör som Johan, hör av dig med din rehabprocess, gå med i Springklubben och inspireras av andra: http://spring.prenservice.se/kodlandning?internetkod=436-4361001

Och du – det är fars dag nästa helg – ge bort ett medlemskap, ladda ner presentkortet här:

https://springlfa.se/presentkort/

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här