Dagens medlem…

Aktuellt  

Dagens medlem är musiker på heltid, innebär att han kan springa hur mycket som helst, eller hur? Men vad säger Alberto Pinton, stämmer det? Möt Alberto och läs om hans spännande bakgrund och nuvarande jakt på sub 40 minuter.

pintonvansbro

Har noterat att vi ha ganska många medlemmar som sysslar med musik – läge att sätt ihop en Springlåt, eller vad tycker ni? Nog ett större projekt än att sätta ihop ett magasin :) Vi börjar med att fixa sub 40…

Vem är Alberto Pinton?

Jag är en 54-årig italienare, född och uppvuxen strax utanför Venedig, bosatt i Stockholm sedan mitten på 80-talet. Jobbar som musiker (jazz) på heltid, med saxofon som huvudinstrument. I min bransch betyder heltid verkligen ‘heltid’; sitter man inte på en turnébuss, ett tåg eller ett flygplan så sitter man och övar, förbereder sig inför nästa konsert/inspelning/projekt, eller framför pianot för att komponera. En minst sagt stillasittande vardag.

Löpning har då kommit in i bilden runt 2011 som en regelrätt livselixir. Mer om det alldeles strax. Först lite bakgrund. Jag idrottade på heltid under hela min uppväxt, testade det mesta; judo, kulstötning, rodd, simning och vattenpolo. Till sist fastnade jag för rugby, där ett par veckor i Frankrike med italienska landslaget U20 kan nog betraktas som höjdpunkten i karriären. Dock går rugby och instrumentalövning knappt hand i hand, med tanke på alla små och stora skador man drar på sig efter varje träningspass och match, så intresset för idrotten och fysisk aktivitet dalade i takt med att musicerandet tog över.

Fast forward till februari 2009, då jag hade hunnit med:

1 – avverka 2 x 2 år vistelse för avancerade musikstudier i USA, fullt stipendium från de berörda skolorna

2 – bli tvåbarnsfar och är numera stolt 3 barnsfar

3 – lägga på mig ungefär 30-35 kg övervikt, slutade väga mig vid 103 men fortsatte uppåt ett antal kg till

4 – besöka minst ett par gånger i månaden, år efter år, diverse naprapater, osteopater, kiropraktorer, då kroppen knappt orkade dra runt på sig själv, och var i ständigt behov av omvårdnad. Ett av dessa besök i februari 2009 avslutas med att jag säger till naprapaten ‘Det här är sista gången du ser mig, så kan jag inte ha det’, drar hem, knallar till ett World Class gym som ligger ett par hundra meter från min lya, och skaffar mig ett gymkort.

Dom första 10 kg försvinner på spinningcykel, då jag kunde knappt göra något annat pga övervikten. 10 kg till ryker med kostomläggning, styrketräning (mest kettlebells, men även gammal hederlig skivstångsträning) och mer spinning. Någon gång under våren 2011 börjar jag känna mig redo för löpbandet och några försiktiga rundor runt Södermalm där jag har bott sedan mitten på 90-talet. Då har hälsporren under båda fötterna slutat göra ont dygnet runt, och kroppsvikten tillåter mig att röra mig framåt i snabbare takt än promenadfart. I juni samma år anmäler jag mig till Miljösprånget, ett 10km lopp utanför Solna, utan att egentligen riktigt veta vad jag håller på med. Kommer in på 45 minuter och tycker att ‘det här med löpning som idrottsform är kul ju. Loppet efter heter Sörmland Ultra Marathon, 50 km, vilket i mina oerfarna ögon ser ut att vara det naturligaste steg. Från 10 km till 50 km. Hahaha. Men jag tränar disciplinerat under sommaren och hösten, kommer till start trots lite småskavanker. Springer och ‘väggar’ obönhörligt runt 37 km, men lyckas avsluta loppet på en skaplig tid.

Sedan dess har jag gått ner 10 kg till, ungefär, och sprungit till dags datum 44 lopp, det kortaste Skärholmsloppet 5 km, det längsta Swiss Alpine Ultra 78 km. Däremellan några maror, mitt PB är på 3.11, ett antal halvmaror (PB 1.27), 10 km (PB 40.06), två Lidingölopp (PB 2.22), några ultramaror. Summa summarum är att löpning är här för att stanna, det är ett för mig fantastiskt sätt att hålla mig frisk och vital. Även styrketräning finns alltid där, vid sidan av, men kroppen känner igen det i mycket större utsträckning, och jag behöver inte lägga ner så mycket tid på den biten. Är och har i princip aldrig varit, peppar peppar, skadad, vilket har förmodligen att göra med styrketräningen, yogan och allmän rörlighet som jag stoppar in i vardagen. Konditionsträningen från ungdomsåren har nog bidragit till att det har gått relativt fort att hitta tillbaka, och pannbenet och den höga smärttröskeln från rugbyåren hjälper förmodligen till när det börjar göra ont på ett intervallpass eller ett lopp. Däremot är min relativt tunga kropp ingen hit, i förhållande till diverse PB, men jag har lärt mig att acceptera det. Har försökt (som säkert många andra) att hitta min lägsta löparvikt, men träningen och vardagen blev så pass lidande att jag tyckte inte det var värt ansträngningen. Nu äter jag för att träna, och så får det vara.

Hur har 2016 varit?

Året började riktigt bra, då jag tog kontakt med en amerikansk löparcoach och började springa målmedvetet för att vässa på mina personbästa. Strax innan sommaren, efter ett par halvlyckade lopp, kroknade jag helt på hur inrutat min löparvardag hade blivit, släppte alla mål och tryckte på reset knappen. Sprang väldigt få mil under hela sommaren, kollade aldrig på GPS klockan och hittade till slut tillbaka till lusten att springa för mig själv. Ökade veckomängden vartefter och ligger nu runt 6 mil i veckan. Efter att ha tagit kontakt med fartfantomen BG Nilensjö tränar jag efter hans upplägg. Enligt honom ska jag lära mig att springa saktare på distanspass, och snabbare på intervallpass. I’m in!

Han skrev, i ett av de första mailen: ‘Nästa år springer du sub 40 på milen, inga problem’. Det bör nämnas att i dagsläge har jag sprungit de senaste 10-12 millopp på allt mellan 40.06-41.45. Dags att komma in under 40 minuter, tycker jag. Vad gäller sprungna mil i år så kommer jag nog tangera förra årets siffra, dvs 300.

Ambitionerna nästa år?

Att bevisa att BG Nilensjö har rätt, med sin självklara mailsvar om milen sub 40. Även halvmara sub 90 igen. LL på silvertid finns också där, någonstans i horisonten, men det kanske får komma senare i livet, har ju många år kvar att springa fort, haha!

Du har gått med i Springklubben, varför?

En mycket bra tidning som täcker det mesta som har med löpning att göra. Inspirerande på alla sätt. Finner det helt fascinerande hur snabbt den svenska eliten kan springa, för att inte tala om alla löpargubbar i min ålder och äldre som fortfarande springer fort som vinden.

Stort tack Alberto, verkligen kul att lära känna dig utanför löpningen. Visste väl att det var ett glamoröst jobb att spela i band, haha… Vill du precis som Alberto ha en tidning som inspirerar? Nästa nummer kommer innan jul, sista dagen att teckna sig är i morgon om du vill ha 148 fullmatade sidor om löpning. Bli medlem här: http://spring.prenservice.se/kodlandning?internetkod=436-4361001

Och du – dags att fundera på julklappar? – Ge bort ett medlemskap, ladda ner presentkortet här; http://springlfa.se/presentkort/

 Dela på Facebook