Dagens medlem är den osynliga maratonlöparen..

Aktuellt  

Jag fick ett brev, ni vet ett sådant man får i ett kuvert, man sprätter upp kuvertet och läser. Inombords blir man glad, någon har tagit sig tid att författa detta brev, att stoppa det i kuvertet, att posta det till mig. Jag fick ett sådant brev via posten, wow…

Den osynliga maratonlöparen under höstträning..

Den osynliga maratonlöparen under höstträning..

Jag läser innehållet med ett leende på mina läppar, en kille inser jag, gillar att skriva och vill med sina betraktelser skoja med sig själv och sin väg mot målet, Stockholm marathon 2017. Han börjar från noll och vill med sin krönika sätta lite press på sig själv och har valt Springklubben för detta. Han har i grunden ett stort ointresse av motion, men vill ge det en chans. Vi ska få vara med, en krönika i månaden om vägen mot målet, nu ca 30 veckor kvar.

Vill du följa med? Håll utkik på sajten, kanske blir någon krönika publicerad i magasinet också, eller bara? Bäst att ha tillgång till båda – medlem blir ni här: http://spring.prenservice.se/kodlandning?internetkod=436-4361001

 

UPPENBARELSEN I OKTOBER

eller En 90 kilos mustaschs första steg mot maran 2017

Jag har aldrig någonsin tittat i en tidning om löpning. Jag är inte en sån människa. Med sån menar jag en människa som uppskattar att kilometer efter kilometer, mil efter mil, röra benen utan något annat egentligt mål än att bli mer vältränad, och kanske för att klara av ett uppsatt framtida mål. För att röra på mig har jag tidigare varit tvungen att lura mig själv med en boll, ungefär som med en hund. Hämta bollen då! Hjul av olika slag har också fungerat korta stunder.

Min bild av springande människor har alltid varit bilden av människor i färgglada kläder och med pinnsmala fågelben som springer från något. Kanske ångest, tråkiga jobb, jobbiga familjerelationer, skrikande barn, ekande lägenheter, tråkiga teveprogram – alltid bort från något. Efter att jag fått min uppenbarelse kommer min bild att ha ändrats, men vi är inte där än. Det är fortfarande september och jag har i rent viktminskningssyfte letat fram ett par gamla joggingskor och ­föresatt mig att bränna energi i en timme. Jag springer. Eller lunkar. Eller lufsar skulle nog de flesta av er kalla det. Det går framåt i varje fall och jag tycker faktiskt inte att det är så farligt. Det finns till och med en viss tillfredställelse i det hela. Åtminstone efteråt. Jag roar mig med att mäta hur långt jag sprungit och får det till 8,5 kilometer. Matematikern i mig, som är extremt liten, börjar räkna och dividera. Med ett snitt på 8,5 kilometer i timmen springer man ett maraton på 4 timmar och 57 minuter. Jag sträcker lite på ryggen där jag sitter i fåtöljen med en chokladkaka i handen.

Ett par dagar senare är jag ute igen för att bränna fett. Det är nu den första oktober. Jag närmar mig slutet på rundan och min mustasch har börjat sloka markant när uppenbarelsen slår ner i mig med full kraft. Orden som fyller mig är Jag ska springa Stockholm Marathon 2017. Jag ser mig själv lite som en stå-upp-komiker som aldrig någonsin kommer att våga gå upp på en scen. Mitt huvud fylls hela tiden och i alla situationer med one-liners som skulle ha kunna fått andra att skratta, men det är alltid bara jag som ler lite smått. Jag ska springa Stockholm Marathon 2017 är först ännu en av dessa one-liners. Jag ser mig själv lufsande och sätter ihop den bilden med Jag ska springa Stockholm Marathon 2017 och det blir så fantastiskt roligt att jag börjar tokskratta. En tant med hund som jag möter stirrar skräckslaget.

Jag släpar mig upp för sista backen och där på toppen sätter jag ihop uppenbarelsen med anledningen till att jag lufsar omkring. Det är ju så att jag vill gå ner i vikt, jag vill minska mängden massa av mig själv i världen från 90 till 80 kilo. Det är ett tidsmässigt vagt mål som jag har. Men om jag sätter ihop det målet med uppenbarelsen, som fortfarande bara är ett stort skämt, då har jag något väldigt konkret och något som faktiskt skulle tvinga mig att kämpa. Jag skulle aldrig orka springa Stockholm Marathon som en 90 kilo tung och gungig mustasch. Om jag springer för att minska i vikt skulle jag vara tvungen att springa så mycket att jag borde få rätt hyfsad kondition, samtidigt som jag blir lättare och genom det orkar mer. Cirkeln blir så tydlig och den sitter ihop.

Backen ner mot huset känns lätt. Dels tack vare tyngdlagen, dels för att allt är så klart, uppenbarelsen är verklig i mitt huvud. Jag provar tanken igen – Jag ska springa Stockholm Marathon 2017. Det känns fortfarande lite absurt. Bland det andra som rör sig i mitt huvud är det lite som att primalskrika i bibliotekets läsavdelning. När jag är helt nära hemmet säger jag det högt – Jag ska springa Stockholm Marathon 2017 – och sen är det bestämt. En granne tittar upp från sin rabatt och säger Va? och då blir det så tydligt för mig att jag måste göra det här i hemlighet. Om jag sa Jag ska springa Stockholm Marathon 2017 högt till grannen eller någon i familjen eller någon kollega eller vän skulle jag ganska snabbt ha en flatgarvande människa liggande dubbelvikt framför mig. Folk runt mig skulle börja ställa flinande flabbande frågor som Hur går det med träningen? och Hur lång tid tänker du ta på dig? och Får man hålla på hur länge som helst? Och alla dessa frågor skulle finnas med mig den 3 juni 2017 som hinder och motvindar. I uppenbarelsens hemlighet finns bara jag. Helt själv. Ingen annan. Jag ska springa loppet enbart för mig själv – ett steg i taget.

Berden Muztach

berdenmuztach@gmail.com

Lägesrapport för oktober: Sprungna km: 104 km (104 km fler än i september). Mental inställning: Framåtseende med tillförsikt. Fotstatus: Skavig (nya skor). Vikt: 1:a oktober = 90.1 kg. 31:a oktober = 88.2 kg. Noterbar händelse under månaden: Första gången under timmen på milen.

 Dela på Facebook