Dagens medlem + en tävlingsrapport

Aktuellt  

Idag träffar vi Linda Bengtsson fån Karlstad. Linda drivs av att springa långt och hon gör det väldigt framgångsrikt. Snart väntar ett lopp på otroliga 250km i Japan. Här bjuder Linda på en färsk tävlingsrapport från ett 6 timmars lopp.

Linda, nöjd efter 6 timmars loppet

Vem är Linda Bengtsson?

Jag är en löpare som har hållit på att springa sedan 2010 då det hela började med en svensk klassiker som länge varit en dröm. Jag klarade det på första försöket sedan blev det Järnmannen i Karlstad som nästa utmaning. Hade aldrig sprungit tidigare och mitt första lopp blev 2012 i Karlstad, ett 6 h lopp och jag tyckte det var kul och blev taggad när jag kände att jag kunde hålla på länge, första försöket hamnade jag på 63 km – och sedan har det bara blivit längre och längre och nu vet jag inte var gränsen går. Mitt längsta lopp är TEC 200 miles 2015.

Löpning för mig handlar om glädje och att det ska vara enkelt, ät när du känner för det och det brukar lösa sig. Min stora förebild är Rune Larsson. Mycket handlar om och vara ute i naturen där det är tyst och tankarna får fly och blicken njuta av vad som bjuds. I mitt jobb som sjuksköterska är det viktigt och hitta ett sätt att stressa ned och där har löpningen hjälpt mig mycket

Jag har sprungit några maraton men känner att där har fortfarande alla bråttom och även i tidsloppen det blir för mycket tävling, det gillar jag inte. I de flesta ultraloppen är det oftast ideella krafter bakom, man får träffa helt fantastiska människor på väg mot samma mål eller funktionärer bakom vätske/matstationen som står där på sin lediga tid bara för att jag ska få något och äta. Den glädjen att vi tillsammans är på väg mot något och att jag är en del av det gör att jag vill fortsätta. Dessa helt makalösa möten jag har haft mitt i natten eller på dagen då helt okända människor har dykt upp och delar ut diverse godsaker till mig. Möten med dessa människor är helt fantastiskt.

Min träning är inte så planerad, jag gör vad jag känner för har ingen plan för veckan eller ens turen jag ska ut på inte ens inför tävlingar har jag lyckats på någon raceplan vilket ibland har ställt till det. Åter igen kan jag inte nog understryka andras engagemang för ultralöpning. När man delar samma passion vill man gärna hjälpa till och det har gjort att jag när jag haft det svårt i ett lopp har klarat mig ändå.

Hur var 2016?

Det var det största året som löpare, så många fantastiska lopp som jag har rest till och upplevt naturen och människorna kring detta. Det största var att komma i mål på Spartathlon i Grekland, som jag hade slitit för och få ihop träningen, skadorna innan, värmen därnere – helt fantastiskt trots svårigheterna. Vi var ett gäng som åkte ned och höll ihop och då blev det riktigt roligt och mäktigt.

Lofoten 100 miles var också en magnifik upplevelse på ett helt annat sätt. Ett lopp som bara hade runt 23 deltagare de var orientering inblandat, fjällterräng på inte existerande stigar.

Två lopp som jag inte vill vara utan och lite andra smålopp som GAX 100 miles kommer alltid hålla en speciell plats i hjärtat. Då jag är från Skåne och har sprungit omkring/ vilse i de skånska kohagarna och sedan få njuta av strandlöpning på Sandhammaren.

Ambitioner framåt?

Mitt nästa stora lopp är i Japan Sakura Michi run race. 250 km asfalt längs kusten och körsbärsträden och till hösten blir de UTMB. Sedan får jag se jag hoppas att jag fortfarande kan behålla min löparglädje genom dessa extremt tuffa lopp då min motivation efter Spartathlon var i botten en period efter.

Du har gått med i Springklubben, varför? 

Som ultralöpare tycker jag det är superkul och prata löpning då det är en ganska ensam sport och Springklubben har bred variation i sina reportage vilket jag gillar. Det är märkligt att vi är så många som springer men att i till exempel tv-sporten inte ger oss någon plats. Jag tycker att Spring är medlemmarnas tidning och att vi tillsammans kan göra världen lite bättre.

En tävlingsrapport från ett 6 timmars lopp där Linda blev tvåa av damerna.

Då var det dags, men vad gjorde jag egentligen här. Var lite i valet och kvalet om jag skulle hit men jag bestämde mig 2 veckor innan. Åkte upp på morgon och kom fram i värsta blåsten, inte så kul det var ganska kallt. Kollade in startfältet, såg Maria Jansson, hon är så duktig den bruden alltså och själv är jag bara en som gillar att springa.

Vi hade inte med oss någon egen kost, det var utlovat ett generöst gottebord och det fick räcka. Känslan var bra, det är kul att vara på lopp och det var länge sedan sist. Vi hämtade ut våra nummerlappar, lunkade iväg till bilen för och värma oss och sätta på nummerlappen och sedan sista toastoppet innan vi begav oss mot starten.  Det var några bekanta ansikten där vilket var kul och vi började snacka om allt och inget. Jag hade hoppats att få snacka med lite folk under loppet men folk var så stressade, speciellt de först varven kutade de på och jag blev snart varvad. Väntade bara på att Marie skulle komma, men hon kom aldrig och jag hade ingen aning om hur många tjejer som var före mig mer än hon. Efter ett tag hittade jag en fart som kändes bekväm att hålla, jag försvann in i min bubbla. Farten var lite högre än jag brukar ha på mina träningsrundor, men det kändes bra. Drack vartannat varv och åt lite chips emellanåt.

Jag undvek att titta på klockan och fortsatte mala på i min bubbla. Solen tittade fram ibland och jag blev riktigt varm i min svarta ullis, vintertights och mössa. Det var stor skillnad när vi hade motvind och medvind på den 2 km långa asfaltsrundan. Magen krånglade lite och det var härligt att höra när någon sa att nu är vi mer än halvvägs. Gud vad skönt, hittade ingen som vill hålla min fart med det blev några korta dialoger vid olika passeringar, det gav energi. Jag fortsatte att trumma på, tittade inte på klockan men kände att jag höll jämn fart. Åt en ostmacka, fick ont i magen, åt generellt dåligt men de gick ändå på något sätt.

Tiden gick och folk började gå men jag fortsatte i min fart sedan kom en tjej och sprang förbi mig. Hon sprang i mycket mindre kläder än vad jag hade och såg hur pigg ut som helst. Tänkte jag skulle hålla ryggen på henne men det gick inte. Men så småningom närmade jag mig igen och jag försökte spara tid vid varvningen genom att dricka och springa samtidigt. Det är fortfarande inget jag är särskilt duktig på.

Hörde någon som sa, nu närmar du dig slutet. Äntligen, var lite uttråkad och kände av mina ljumskar. Sprang något varv till och kunde sedan inte låt bli och kolla på klockan vid varvningen. Va, 35 min kvar? Det slog ned mig och jag kände bara ”fan” så länge kvar, försökte räkna i huvudet skulle det vara möjligt att ta min distans i Karlstad på 63 km. Det blev ett mål och jag sprang på och struntade i att dricka, vad kul – ny energi. Jag kollade nu klockan varje varv och distansen, plötsligt var det bara 4 minuter kvar och jag nästan spurtade när en svag visselpipa hördes. Det var slut.

Lutade mig mot ett träd kollade klockan 69,22 km – jag var helnöjd.

 

Stort tack Linda, grymt…. Lycka till i Japan!

Vill du också vara med i Springklubben, på tisdag är sista dagen om du ska ha nya numret där det bl.a finns en krönika av Marie Jansson, Europas bästa ultralöpare. Teckna här:

Teckna dig nu: lhttp://spring.prenservice.se/kodlandning?internetkod=436-4361001.

 Dela på Facebook