Dags för ett piggare löparliv?

Redaktören har ordet  

Förra lördagen åkte ett Tjalve-gäng till Mantorp Park. Tio kilometer skulle avverkas under tre varv. Enligt prognosen skulle det blåsa medvind på den långa rakan som också har en liten uppförslutning. Det blåste inte medvind, snarare en liten elak sned motvind. Men det var ändå bättre än vad det brukar vara.

Målsättningen och förväntningarna blir av någon anledning alltid uppbyggda kring att slå pers, även fast jag innerst inne vet att jag inte är i form för det. Öppnade första kilometern på 3.40, kändes kontrollerat och fint. Säkert för att det handlade om just den första kilometern. Inte helt orimligt att det går lätt då.

Sprang om en Akele-snubbe som alltid slår mig med typ 1,5 minut på milen. Verkade klokt just då. Någon kilometer senare svischade han om mig och jag hade inte en suck att hänga på. Första varvet av tre gick bra, sedan var det misär och elände resten av distansen. 6,6 kilometer av ren plåga, där jag egentligen ville bryta hela tiden. Dålig andning och dåliga ben. Kraftlös och orkeslös.

Ett helt gäng starka Tjalvelöpare där tre av oss slog sina personliga rekord. Det gjorde inte jag som synes.

I mål under skam 40 med 39.25. Nästan två minuter från perset. Med facit i hand helt okej. Jag har inte tränat jätteseriöst senaste månaden, ätit bad food, druckit alldeles för mycket av den svarta kolsyrade drycken, jobbat för mycket och sovit för lite.

Efter målgång var jag trött på gränsen till svimfärdig. Beslutade mig där och då att nu får det fan vara nog.

Jag slutade tvärt med den kolsyrade svarta drycken och bestämde mig för att göra några drastiska förändringar när det gäller kosten. För att verkligen spä på hela upplägget så var jag med på Tjalves långpass på söndagsmorgonen. Planen var 25 kilometer, efter 22 kilometer uppstod samma känsla av orkeslöshet igen och jag fick gå och småjogga de sista tre kilometerna. Gå! Helt åt h-e.

I måndags gick jag  in i hälsoaffären och förklarade att nu är det akut kris. Ge mig något som får mig att piggna till och det nu.

Frågan är om allt detta ger en positiv förändring för min kropp och kompenserar det negativa i plånboken.

Fick diverse tabletter och en flaska av något halvsurt som skulle vara bra mot något jag redan glömt. 900 spänn fattigare har jag nu börjat mitt nya liv, där jag också försöker äta mer rätt. Den mentala effekten blev ändå okej när jag i tisdags genomförde Coopers test (vilken distans man når på 12 minuter). Jag hann med 3 310 meter, vilket bara är 30 meter från mitt pers. Om det inte ösregnar imorgon, lördag, så kutar jag Premiärmilen i Stockholm. Målet är först och främst att komma under 39 minuter.

Kruxet är att jag nu känner mig rätt trött igen. En av medikamenterna sänker tydligen blodtrycket, vilket tillsammans med min vanliga blodtrycksmedicin gör att mitt blodtryck helt plötsligt är lägre än någonsin. Alltid är det något skit som stör. Men vi springer tills vi dör.

Fotnot: Akele-snubben sprang förstås mer smart och landade på 37.23.

 Dela på Facebook