Den osynliga maratonmannen

Aktuellt  

Idag får vi en rapport efter fjärde månaden i jakten mot Stockholm marathon. Vi kan konstatera att tiden går fort, att tiden och tider leder till viss frustration. Men viljan finns kvar, och med 4 månader kvar till startskottet lyder så är det många tankar som rusar genom huvudet, igenkänning?

osynlig?

­VAD JAG INTE VILL PRATA OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING

– Eller Jag vill inte bli en siffermänniska

Jag vet redan nu att många män kommer att svara mitt eventuella Jag har sprungit Stockholm Maraton med ett Jaha, vilken tid fick du? Inte Häftigt eller Grattis. De behöver tiden för att kunna värdera min ansträngning. För dem, och kanske för dig, räcker det inte med att jag har tagit mig runt de dryga fyra milen. För mig kommer det att krävas en tid under fyra timmar för ett Imponerande, under fem för ett Härligt kämpat. Under sex timmar kommer att belönas med ett Det kommer ju fler maror. Mer än sex timmar kommer inte ens att kommenteras. Själv är jag glad om jag överhuvudtaget tar mig runt.

När jag berättar för en man i släkten att jag börjat springa så räcker det inte med att jag springer en dryg mil tre gånger i veckan. Det i sig har inget värde. Han bara måste säga Jaha, vad gör du milen på då – 45? och så är i ett slag alla tolv eller tretton springpassen i månaden klassade som värdelösa, eftersom min kapacitet just nu ligger på nivån att under 60 är okej och under 55 är riktigt bra, och under 50 ett avlägset mål. Han vet inte att han gör det men det han gör är att klassa ner mina ambitioner till att vara en överviktig och dåligt tränad människas små och helt meningslösa försök. Det här är ett alltigenom manligt och normalt sätt att prata. Från den lilla pojkens första rusning mellan gårdsplanen och väggen på under fyra tallbarr, till de åttionio tillslagen på en boll i luften, till fyrtioåringens desperata försök att förbli man i de mest obskyra slags lopp och sträckor, till par, birdies, eagles och boogies längs med promenerandets svingar och hål – det eviga manliga räknandet som aldrig har ett slut.

En prestation som enbart handlar om att klara av en viss sträcka blir i siffermännens huvuden något oklart. De vet inte hur de ska tänka om de inte får en tid att hänga upp det på. Först med tiden i sin hand kan de sätta upp prestationen någonstans på sin betygskala. Och den är faktisk. Den handlar inte om någonting annat än om tid. Det spelar ingen som helst roll hur den berörda människans förutsättningar ser ut. Om det är ett spindelben med spelande tydliga ådror och muskler, eller en blobb med härligt gungande kroppsfett – tiden är densamma för alla och alla är lika inför tiden – i siffermännens värld.

För siffermännen är det fullkomligt galet att springa utan att bry sig om vilken tid som rundan resulterar i. Det är som att arbeta utan lön. Som att tugga utan att svälja. Som att leva utan att andas. Att låta en möjlighet till att spara en siffra gå en ur händerna är nästan helt sjukt. En människa som gör så är nästan helt sjuk i huvudet. Det går inte att förstå. Att verkligen vara nöjd med att ha sprungit Stockholm maraton på sex timmar och trettiotvå minuter är något som nästan kräver att man blir förbannad. Det är som att önska att elektriciteten inte uppfunnits. Att datorn eller penicillinet aldrig utvecklats.

För den uppmärksamme är det nog tydligt vartåt det här barkar. En sluttext i all vänlighet. Jag vill ha kvar min glädje och lust till löpningen, och nu är den på väg att försvinna för att jag börjat närma mig en siffermänniskas sätt att tänka. Jag får bara njuta av mina rundor om jag presterar en acceptabel genomsnittsfart. Säger vem? Säger jag och det är det som är det sorgliga. Jag börjar känna mig tvungen att träna mer, att göra styrkeövningar som jag bokstavligt dör av tristess av att göra. Det är löpningen jag njuter av och det tänker jag fortsätta att göra, på egen hand, eller kanske i ett forum där förståelsen för det icke uppmätta springandet är större

Jag kommer att fortsätta att berätta om min resa som fortfarande har samma måldatum, den 3 juni 2017, men jag kommer att göra det på ett ställe där sekunder är oviktiga. Det kommer enbart att handla om känslor och motstånd, om små och stora anledningar till att inte fortsätta att springa, och små och stora anledningar till att fortsätta att springa, om väder och vind, om nya känslor i ett steg, om gamla känslor i en nerförsbacke. Om upplevelsen av att befinna sig i rörelse. Om den typen av flum som inte passar in här.

Jag vill njuta av att springa för att jag njuter av att springa. Inte för att jag gör det fortare. Inte för att andra ska se att jag gör det fortare. Jag vill springa mer för att njuta mer. Jag vill lära mig att bli omsprungen av en annan löpare utan att känna att jag måste försöka haka på, och istället för att tänka att jag är sämre än den andre bara stanna kvar i tanken om hur skönt det är att springa exakt på det viset jag just för tillfället springer. Bara finnas i min kropp utan jämförelse.

Jag vill kunna ha som enda mål att ta mig runt ett maratonlopp – och enda chansen att göra det utan att tillfrågas om på vilken tid jag gjorde det, om jag lyckas, är att göra det helt i hemlighet. Eller välja ut vilka som får veta. Ett antal siffermän i närheten försvinner direkt. Till och med den störste siffermannen i mitt liv faller bort, även om det är hans kommentar om mig och min kropp som jag kämpat så starkt mot, och en avklarad mara kanske skulle förgöra den där trettio år gamla kommentaren – Fan vad fet du är – men jag vill inte bjuda på ännu ett tillfälle att platta till och stuka. Jag har låtit kommentaren eka så många gånger i mitt huvud för att den säger så mycket om så mycket annat än om min då artonåriga kropp. Kommentarens ursprung och anledningen till att den levererades är mer intressant. Och talande.

Jag tycker bra om mannen som tar ner mina ansträngningar till att vara värda ingenting. Det finns inget ont i honom. Han tillhör bara en annan generation som strävade efter enkelhet vad gäller grunden att bedöma saker. Enkelhet för att värdera sitt och andras liv. Jag tycker det är mer sorgligt med män under femtio som bestämt sig för att ärva den där enkelheten att tänka. För idag går det inte att tänka så enkelt. Det blir på ett sätt att man inte försöker förstå. Det blir som ett sökande efter nummer och siffror där nummer och siffror bara ger en bild. Kanske en skrämmande bild. Medan varje siffra och varje nummer stående för sig ger en annan. Så länge det handlar om hur snabbt man lyckas förflytta sin kropp ett visst antal kilometer går det att leva med, då är skadan det tänkandet skapar bara en tråkighet, något lite sorgligt. När det tänkandet flyttar bort från det banala räknandet blir det farligt.

En tredje sifferman förvandlade min vikt till att bara vara en siffra. Det var bara en siffra som måste bli lägre. Han kom med ett konstaterande att just den siffran måste bli lägre. Det är ju så enkelt att titta på en siffra och säga att den är för hög. En fristående siffra kan man alltid ha en åsikt om, men den här siffermannen hade ingen insikt om vad just den siffran betydde för en annan människa, för mig. Siffran har en historia som han gav fullständigt fan i. Och man skulle kunna se att problemet med siffran inte ligger i själva siffrans storlek, eller ens i den kropp som den speglar. Problemet ligger i huvudet, i hjärnan, som den här kroppen bär upp. Det är den här hjärnan som behöver uppmuntras att fortsätta, den behöver peppas för att hålla de goda argumenten framför sig. Den behöver inte kalla fakta i form av siffror. Men ännu en gång är det en sifferman som letar enkelhet i siffror som kläcker ur sig något som skulle ha kunnat få hela springalltet att försvinna för mig, att upplösas i den meningslöshet i det stora hela som det faktiskt är. För inget av det här spelar egentligen någon roll. Vi är människor som lägger tid på att springa, när vi skulle kunna lägga den på något som verkligen spelar roll.

Jag kommer inte att sluta springa på grund av de här tre siffermännen. Jag tänker inte ge dem den glädjen, men jag kommer inte heller att säga till dem att jag fortsätter att springa. Mitt sätt att springa, och mitt sätt att tänka på att springa, är något som gör att siffermännen känner sig stora och starka och fantastiska, därför fortsätter jag att springa i den där världen som de aldrig någonsin kommer att förstå, och jag gör det på samma sätt som alltid – steg för steg.

Berden Muztach

Avslutar det hela med mitt lilla tips (se bild) om hur jag äntligen har lyckats få foten att sitta still i båten…i skon ska det vara. DS

 Dela på Facebook