Det personliga ansvaret

Gunnar Durén  

I efterdyningarna av Johaug-fallet har dopingdiskussionernas vågor gått höga. Skyldig eller icke skyldig? Rimligt eller orimligt straff? Medvetet eller omedvetet? Prestationshöjande eller inte?

Min högst personliga slutsats är att Johaug gjort sig skyldig till ett dopingbrott och det straff hon har fått är rättvist. Det straffet får drastiska följder för henne och hennes idrottande. För de konsekvenserna kan man ha empati med Johaug, men det är inte orättvist. Tvärtom är det helt enligt det regelverk som inrättats för att skydda rena idrottare mot dopingrelaterat fusk.

Dopingbrott är inte bara att avsiktligt konsumera prestationshöjande medel. Det är en dopingöverträdelse i sig att ha en förbjuden substans i kroppen vid ett dopingtest. Att inte vara på plats för dopingtest, vägra genomföra dopingtest eller att t ex injicera en till viss del tillåten substans över en viss mängd är andra exempel på dopingbrott för vilka man kan bli dömd och bestraffad som idrottare.

Utgångsläget för bl a anabola steroider (som i Johaugs fall) är 4 års avstängning, som kan/ska halveras om dopingöverträdelsen bedöms vara oavsiktlig och även ytterligare avkortas pga andra förmildrande omständigheter. Allt detta har gjorts i Johaug-fallet. För detta har hon fått ett förkortat straff ner till 18 månader.

Det är ganska hårda straffskalor för dopingbrott, vilket i sig beror på att doping är idrottens största problem. Vi kan ju jämföra med hur vi bedömer rattfylleri. 0,2 promille alkohol i blodet bedöms som rattfylleri. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. I normalfallet återkallas körkortet i 12 månader. Om det finns försvårande omständigheter kan spärrtiden bli längre. För grovt rattfylleri är det så klart än hårdare straff som väntar. Hur mycket kan man då dricka? Ja, som alltid sägs så beror det på, bl a ålder, kön, vikt och under hur lång tid man dricker. Om t ex jag som man, vägande cirka 60 kg sätter mig ner på en after-work och dricker ett par starköl under två timmar och sedan kör bil så har jag gjort mig skyldig till rattfylleri. (0,23 promille enligt www.promillehalt.se) Skulle jag ses som otillräknelig av min närmaste omgivning? Nej, sannolikt inte. Kriminell? Förhoppningsvis(!), men kanske inte? Faktum är att jag förmodligen skulle komma undan med att bara dricka 1,5 starköl utan minsta prick i brottsregistret.

Men det handlar inte om den där halva ölen. Det handlar inte om att jag i övrigt är en rekorderlig person med klanderfritt rykte och hög (nåja) moral. Det handlar om hur allvarligt problemet med rattfylleri är. 83 personer omkom i en alkohol- eller drogrelaterad trafikolycka år 2016, vilket är 31 procent av alla omkomna i trafiken. Därför måste vi ha ett tufft regelverk, tuffa lagar, hårda gränser och kännbara straff. För att minimera risken för alkoholrelaterade trafikolyckor. Och de lagarna måste givetvis i ett rättssäkert system gälla lika för alla.

I augusti 2016 avgick gymnasie- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic efter att ha ertappats med 0,2 promille alkohol i blodet. ”Jag har framfört en ursäkt och lämnat min redogörelse. Jag har uppfostrats till att ta ansvar för mina handlingar, och det vill jag göra även i det här fallet. Därför har jag meddelat statsministern att jag som konsekvens av detta väljer att sluta som statsråd i regeringen”, säger Aida Hadzialic, och betonar att det är hon själv som har resonerat sig fram till beslutet.” stod det i Dagens Industri 2016-08-16.

Man hade ju kunnat tänka sig en liknande ödmjukhet från Johaug i åtminstone ett erkännande att hon faktiskt har begått ett dopingbrott och inte iakttagit en rimlig nivå av försiktighet, inte tagit sitt personliga ansvar. Som erfaren elitidrottare är det svårt att säga att hon glömde titta på förpackningen som var märkt ”doping”, glömde läsa på innehållsförteckningen, struntade i att jämföra den med WADAs lista över förbjudna substanser och även överlät sitt personliga ansvar på läkaren, utan att detta ska få någon konsekvens.

Doping är givetvis inte (oftast i alla fall) en fråga om liv och död. Men för idrotten är det definitivt en överlevnadsfråga. WADAs anti-doping code är ett omfattande regelverk, som tillkommit för att motverka och minimera dopingrelaterat fusk inom idrotten och så långt det är möjligt återställa förtroendet för ren idrott och ge rättvisa tävlingsvillkor för rena idrottare.

Det är inte roligt att detaljerat behöva deklarera sin uppehållsort månader i förväg, att bli väckt tidigt på morgonen för att kissa i en burk, att en främmande människa tittar en i röven för att kontrollera att man inte har med sig något fuskprov. Det är exempel på de pris vi får betala för att ha ett någorlunda rättssäkert anti-dopingsystem i bruk.

En annan grym regel inom friidrotten är tjuvstartsregeln. Den ledde bl a till att Usain Bolt blev diskad i finalen på 100 m vid VM i Daegu 2011. Den gamla regeln, som tillät en tjuvstart per individ ledde till kaos och orättvisa förhållanden för de sprinters som inte ”chansade” på att kasta sig iväg precis då skottet gick, övergavs för en striktare tillämpning. Svår konsekvens för Bolt? Ja! Orättvist? Nej! Vill vi ha tillbaka tjuvstartskaoset? Nej! (Tyvärr har det på senare tid uppstått ett antal situationer där sprinters med dokumenterat orimliga reaktionstider hamnat i diskussion med funktionärer istället för att acceptera domslut, vilket försenat starten och försämrat för medtävlarna).

Kosttillskott med konstaterat odeklarerade otillåtna substanser har varit en återkommande dopingbrottsorsak de senaste åren. I brist på kontrollfunktion och certifiering av kosttillskott har den officiella linjen från Riksidrottsförbundet blivit att idrottare helt ska avstå från kosttillskott: ” RF avråder från bruk av kosttillskott, annat än på rent medicinska grunder. Det finns inget vetenskapligt stöd för att idrottsutövare med normal kosthållning har behov av extra kosttillskott.”

Det tycker jag personligen är att lämna idrottare i sticket. I de allra flesta fall räcker det med bra mat för att täcka näringsbehoven. Men det är inte ovanligt för hårt tränande individer med brist på olika näringsämnen, vitaminer, järn och andra mineraler och det är inte alltid man har tillgång till ett fungerande kök i anslutning till träningspass. Det saknas idag en dopingfri-märkning av kosttillskott pga gränsdragningsproblem mellan läkemedel och mat och därigenom mellan Läkemedelsverket och Livsmedelsverket. Jag tycker inte det är rimligt att å ena sida avkräva elitidrottare personligt ansvar för allt de stoppar i sig och å andra sidan inte förse dem med en rimlig nivå av trygghet att fatta beslut om de kosttillskott de behöver. En certifiering skulle förstås inte kunna omfatta allt eller alla produkter, men man skulle åtminstone kunna tillhandahålla en förteckning över tillåtna produkter. Certifieringen skulle förstås betalas av producenterna. Det tycker jag är ett rimligt pris för dem att betala.

Utan andra paralleller så tycker jag att min arbetsgivares vision att ”det ska vara lätt att göra rätt” är ett väldigt bra rättesnöre att hålla sig till även i detta sammanhang. Och om det är lätt att ta sitt personliga ansvar kan vi istället lägga desto mer av resurserna på att stoppa de avsiktliga fuskarna. Drick inte alkohol när du ska köra bil och ta inga otillåtna medel när du ska idrotta.

 Dela på Facebook