Det sket sig

0
336

Som alltid när man lagt upp en plan så skiter den sig. Det jobbiga med maraton är att man bör ha en plan annars skiter det sig ändå. Så att ha en plan att hålla på maraton är en skitplan, då den planen troligen skiter sig. Sket sig och sket sig är ju också en definitionsfråga. Jag hade en idé om att springa snabbt på maran, men kände efter ett pass i slutet av februari ett litet illavarslande ont i ett lår. Tänkte att jag håller mig till min normala skadeplan, alltså det verkar vara en muskel så det går över. Masserade en hel del själv, fick lite hjälp av min fru att massera, var hos massör. Men en dag insåg jag att det är ångest att sätta ner benet och dessutom är det extremt mycket en punkt som gör ont. Inte ungefär en punkt utan exakt en punkt. Då hade det gått någon vecka med haltande träning.

Var hos de mest kunniga personerna jag visste, var på röntgen, men ingen kunde riktigt säkert säga vad det var för något. Var det benet eller var det en muskel. 90% säkerhet på muskelskada var den mest säkra diagnosen som kom. Var på ultraljud och där sågs en intramuskulär blödning i Vastus intermedius. Skulle på MR och säkra upp, åkte till Stockholm, men tyvärr hade ortopeden glömt boka tid åt mig som var tänkt. Så bara åka hem igen till barnen igen och ta det lugnt, men det kändes rätt okej ändå med ultraljudet i ryggen.

Skadan visualiserad.

Så efter det fick jag vila i ett par veckor till. För att stilla värsta ångesten kunde jag cykla i zon1 max 60minuter om dagen. Det följde jag rätt duktigt. Efter dessa veckor gjordes nytt ultraljud, jag trodde det skulle se ut som förra gången då jag fått ett utlåtande att det skulle ta 3månader för det att läka, men till min stora förtjusning var blödningen borta till 90%. Min naprapat Björn Sverre sa till mig mina lår var för slappa och satte mig på två veckors rehab innan jag kunde börja springa. Lydig som jag är gjorde jag detta. Under denna tid kunde jag även börja hufsa lite i mosse och backe. Dock kom vintern igen och mossen frös. Körde något pass där fötterna var så kalla att jag fortfarande kan vakna med ångest.

Yxbacken gör sig redo.

Klarade av dessa två veckor också och nu springer jag varannan dag lite lätt, kör de andra dagarna backe/mosse/rehab/cykel för att minska ångestkvoten än mer.

Så om någon vecka kan jag börja träna löpning igen och efter det får jag se om det ska läggas någon ny plan. Alltså en plan som säkerligen skiter sig.

Som extra bonus gick min mobil sönder idag så jag slapp få in några bilder i detta inlägg.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här