Döda tid på Phoenix flygplats

Andreas Almgren  

Hallå hallå!

Det har gått drygt två månader sedan jag senast uppdaterade den här bloggen. Då hade jag varit hemma i ca två veckor från ett knappt sju veckors träningsläger i Sydafrika och nästa läger, knappt åtta veckor i USA, låg ungefär tio dagar in i framtiden. Nu sitter jag på flygplatsen i Phoenix och planet hem avgår om två timmar. Med en kaffe i handen och datorn i knät känner jag att det är dags för en rapport av läget och sammanfattning av lägret. Dessutom är jag redan ganska uttråkad och vill, som rubriken säger, döda så mycket tid som möjligt. Bara 18h kvar tills jag landar i Stockholm. Jippie. 

Träningslägret har mer eller mindre gått så bra som jag hade kunnat hoppas på. Förutom några dagar i början av april har jag kunnat träna precis som jag har velat och känner att jag blir bättre och bättre för varje vecka. De slutsatser jag har kunnat dra är att vissa kvalitéer är bättre än någonsin medan andra, av naturliga själ, kommer behöva längre tid och många träningspass innan de är tillbaka i normal kvalitet.

+ Tröskel: Dessa typ av pass genomför jag på en helt ny nivå jämfört med tidigare. Känns väldigt skönt att ha en bra grund att jobba vidare på.

+ Lyft: Skivstångslyften, framför allt frivändningar, har gått framåt mycket sen tidigare.

– Snabbhet/bana: Vem hade kunnat tro att inte träna bana på 10-11 månader kunde ha en negativ effekt? Som tur är svarar jag bra på den typen av träning och om man inte stressar så kommer det komma naturligt. Tur att säsongen är lång.

En sammanfattning av lägret i Flagstaff då. Jag och några andra svenska löpare anlände under andra halvan av mars. Vi bodde då på ett mindre hotell i väntan på att resten av svenskarna skulle anlända ca 1.5-2v senare. Då gick flyttlasset mot hyrda hus istället, för ett mer komfortabelt boende. Under denna perioden var träningen fortfarande väldigt grundträningsbetonad. Långintervaller, tröskel och mängd var av högsta prioritet och jag hade endast inslag av snabbhet i träningen. I mitten av april började siktet istället siktas in mot prioritering av kvalitetspassen och snabbheten istället. Veckomängden började gå ner, intensiteten höjdes och framför allt började jag införa banpass och successivt börja införa spikskor i träningen. Vårt ”base camp” låg i Flagstaff på ca 2100m höjd men för de hårdaste passen åkte vi ner till Sedona på ca 1300m höjd för att få ut bättre kvalitet på träningen. För min del var banpassen fortfarande mest i grundträningssyfte, men i slutet av lägret började jag även införa mer inslag av 800m-träning i passen. Här är jag som sagt inte riktigt lika bra som tidigare än, men för två år sen vid den här perioden sprang jag i myr och skulle snart få börja springa på gräs. 1.5 månad senare sprang jag 1.45 så jag ligger ändå relativt bra till i träningen just nu.

Varför väljer man att åka till Flagstaff då? Mitt svar är helt enkelt att jag inte kan komma på ett bättre ställe att träna. Höghöjden gör en väldigt stark, det finns mil och åter mil av bra grusvägar, faciliteterna är riktigt bra och det finns möjlighet att snabbt ta sig ned till relativt låg höjd när man ska köra de hårda passen. Dessutom är det väldigt många internationella elitlöpare som åker hit som man kan inspireras av. Mo Farah är en av dem, och när man ser hans träning kan man förstå hur han har vunnit fyra OS-guld. Wow är en rätt bra sammanfattning. Dessutom är Mustafa ”Musse” Mohamed väldigt bra vän med honom så Mo var på besök i huset ett par gånger. Jag har kanske inte fyra OS-guld (än), men jag lyckades i.a.f. slå honom med 2-1 i matcher i FIFA. Något att skriva upp på CV:t. Skämt åsido, det är en fruktansvärt ödmjuk och godhjärtad männinska, en sann mästare.

De kommande veckorna ska intensiteten fortsättas att skruvas upp. Mängden blir lägre, banpassen hårdare och mjölksyrabaden kommer göra sitt intåg. Förhoppningsvis kommer 800m-formen närma sig och om allt vill sig väl kommer jag springa mitt första lopp på drygt ett år. To be continued.

 

 Dela på Facebook