Dubbla tävlingsrapporter från Jejje Asp

Tävlingsrapporter  

Jejje Asp har haft sitt livs bästa löparveckor. Här kommer hennes egna ord om framgångarna i AXA Fjällmaraton och fjällmaran i Bydalen.

IMG_4821

Energiknippet Jejje Asp i mål som tvåa i AXA Fjällmaraton.

Trots en hel del race kvar på säsongen så kan jag efter mina lopp de senaste 2 veckorna njuta av mina prestationer. Mellan den 30 juli- 6 augusti så ställde jag upp i samtliga race: salomon 27km och 1150hm, peak preformance vertical K – 5km och 1000hm, inov8 sprinten och slutligen AXA fjällmaraton på 43km och 2100hm.

Jag knep 2a plasten tätt bakom Ida Nilsson i 27km racet, pers med 20 sekunder och en 4e plats på vertical K, 1a plats på sprinten som bestod av kval, kvartsfinal, semi och final.

Och sist men inte minst en 2a plats på AXA fjällmaraton, även där några minuter bakom Ida Nilsson. Men trots min andra plats så satte jag ett nytt pers med 45 minuter. Vi båda tog fjolårets damrekord.

Energin tog liksom aldrig slut, det enda som fick mig att inte kunna springa snabbare var att jag inte höll ihop tekniken nerför.

Sprinten var det loppet jag inte tänkt köra den veckan, det var sjukt länge sen jag tränade sprint och dessutom är det rätt oklokt att sprinta upp i en skidbacke a 240m 4 gånger. Men jag visste också hur roligt loppet skulle bli så jag bestämde mig för att åka dit, dock tog jag fel på starttid så jag blev 1,5h sen till start så jag fick kvala in helt själv utan motstånd. Jag fick en starttid 17.27 som jag va tvungen att hålla för att kunna fortsätta tävla.

IMG_4800

Full fart i sprinten som ingick i AXA Fjällmaraton-veckan.

Min bil rullade in på parkeringen 17.26!! Min vän Ola hjälper mig på med chip, nummerlapp medans jag tar på mig skor. Med 9 sekunder kvar tvingas jag springa fort som stan bort till start, och sen bränna av 240m uppför en skidbacke på max. Syran gjorde så ont efteråt att jag inte var långt i från tårar men min insats räckte till 3e bästa tiden för dagen och jag var vidare i gamet!

2 dagar efter ska jag springa 43km och 2100hm, den dagen vaknar jag med SINNESSJUK träningsvärk och häcken och får ganska snabbt ångest och ställer frågan 1000 gånger till mig själv ” varför jennifer Asp ställer du upp i en sprint innan huvudloppet?!?” jag sa ingenting till någon utan satte mig i bilen och försökte visualisera bort tanken av att hur ont det faktiskt gjorde att bara sitta på rumpan.

2 veckor efter AXA veckan så visste jag att det gick ett lopp i Bydalen på 50km och 2900hm. Kroppen kändes oförskämt fräsch efter en  hård vecka, så tanken fladdrade iväg och jag blev rätt taggad på att ge mig på damrekordet. Alla som sprungit det innan säger att det är galet fint och att det absolut värt att i alla fall ta sig runt. Så dagen innan SMS:ar jag Patrik (arrangören) och frågar ifall det finns ett startnummer som kunde pryda mina shorts. Och de plats för mig, och i samma sekund slås jag av tanken att jag aldrig sprungit så långt innan och att det var 800hm mer en maran jag sprang veckan innan.

Men det fick bära eller brista. Jag körde till Bydalen samma morgon, och i min ensamhet satt jag och käka bullar med headset och lyssna på musik för radion brusa så jävligt.

IMG_4803

När jag blir nervös går jag inte ”in i mig själv” utan blir rätt högljud, hoppar runt, svårt att vara tyst och pratar med allt och alla. Så jag upplevs nog som sjukt ofokuserad men för mig skulle det kosta mer energi att hålla käft och vara stilla än att bara let it go with the flow.

När starten gick kom jag på att jag inte riktigt visste vart jag skulle springa, så jag frågade med lilla skämskudden för fejjat vart jag skulle. Sen tog jag täten (som vanligt och det är något jag också fått både skäll och lida för, kan liksom inte hålla tillbaka alls när startskottet går). Jag tyckte ändå det va okej att kuta iväg för jag skulle ju trots allt ta damrekordet, och då vill jag ju inte chansa att springa för långsamt.

Sen var det jag och två killar som betedde oss som jojjos, jag sprang om uppför och på de få ställen det blev lite plattare, och de sprang om nerför, så när vi sprang om varandra småpratade vi lite och tyckte det va trist att det låg så tjock dimma över fjället så vi gick miste om vyerna.

Vid varje vätskestation drack jag ca 2dl umara sportdryck för att inte få kramp, men mest för att inte bli för låg på socker för jag visste att det skulle komma ett parti som var brant/teknisk löpning över lösa stenskärvor och stenblock och då vill jag liksom vara med i skallen. Jag fick i mig 5dl dryck på hela racet och var väldigt nöjd över det för att äta/dricka när jag tävlar är inte alls min grej. Vid varje vätskestation sa de ” du är bara någon minut efter första nu!! Kom igen du kommer ifatt!!” Alltså jag fattade inte NÄR den damen hade sprungit om, hon måste ha haft ett väldigt androgynt utseende och att jag misstog henne för en man.. Så jag jagade som om att jag hade en flock människoätare efter mig, jag skulle till varje pris om henne.

IMG_5045

Vid 40km och sista toppen började mina lår kännas som en enda stor lårkaka, och en gäng män säger ” du har du bara Hampus( tror han hette så) framför dig där borta, sen är det bara 1an!” typ DÄR ville jag grina, jag måste alltså springa om en snubbe och SEN jaga damen.. mina ben gjorde fan svinont nu, och sista milen kändes som att springa i en dröm där man blir jagad men inte kommer någonstans. Jag sprang, å sprang å sprang..lät benen jobba frenetiskt men kunde inte lägga i den sista växeln som jag så gärna ville. För faktum är att det enda som var jobbigt var att låren gjorde ont, jag kände mig pigg och njöt av att ändå av att det fortfarande kändes som om att jag flög fram och att inte behöva andas.

Jag ville springa fortare men jag kunde inte hålla tekniken vid liv när de vart för tekniskt med sönderslagna muskelfibrer i hela låren. Sista backen ner är en liftgata, brant och rätt ner i målfållan.

Men tack för den tänkte jag och tog beslutet att ” nä nu skiter jag i det, det får kosta vad kosta vill.Jag kör.Det är nerför och fri fart, kör.” Så jag släppte bromsen och sprang det absolut snabbaste jag kunde nerför en lerig, hal liftgata.

20 sekunder senare hör jag speakern ” och här har vi dagens andra löpare på väg in i mål, Jennifer Asp från vivobarefoot!”  Från det avståndet ser jag att Patrik kommer mötandes med krans och folk är som tokiga de skriker och applåderar, så jag börjar också applådera och blir svinglad fast jag nästan inte vet varför, haha.

Jag är så tätt inpå ettan att de nästan inte hinner sätta upp målsnöret jag ska få springa igenom. Fort som fasen frågar jag vem som vann, även att jag hade dragit den slutsatsen med tanke på krans och målsnöret. MEN ville liksom inte ta ut segern i förskott.. och får till svar” jaaa jooo de är ju du då, men de helt makalösa är att du bara är ca 2 minuter bakom första herre och du krossade damrekordet med 50 MINUTER!!!”

Min hjärna gjorde en 360 och jag blir helt ställd, men overkligt glad! Jag kramades säkert med 50 helt anonyma människor som nästan verkade gladare än mig, alla var verkligen så himla hjärtliga och goa!

IMG_5047

I mål som vinnare och ny banrekordhållare i Bydalens fjällmara.

Jag hade alltså krossat damrekordet med 50 minuter och kom in som tvåa totalt och första dam, framför mig var Björn Gund.

Efter en vecka med 4 tuffa tävlingen och sen spontant kunna springa 50km och 2900hm och fortfarande känna att jag svävar när jag springer jag inte behöva andas är så mäktigt känsla, vill gärna tro att det är kvittot på vinterns alla träningstimmar men är väl säkert bara sjukt runners high..haha.

Idag var jag ute 3h på fjället och tassade runt, känner mig lite lätt begagnad men annars pigg.

Jag höll dock en snabbare km tid på 50 km än vad jag gjorde på 43km veckan innan, så nu VET jag att jag är kapabel till att gå under den magiska 4h gränsen på fjällmaraton nästa år.

Det blir FETT!!

Adjöken och tack för mig! / Jejje

 Dela på Facebook