EM-dags!

Elmar Engholm  

Nu är det så dags för årets andra större mål, EM i Amsterdam. Årets första stora mål var NCAA-mästerskapen (amerikanska studentmästerskapen för den oinvigde), där jag inte lyckades så bra som jag hade hoppats. Ironin i det hela är att jag i just NCAA-loppet sprang kvaltiden för att ta mig hit. Jag har varit på plats i Amsterdam (ja, eller bredvid en motorväg som leder till Amsterdam om man ska vara noga) sedan söndag eftermiddag. Jag tänkte kanske först börja med att sammanfatta de senaste månaderna innan vi hetsar upp oss alltför mycket.

Senast jag checkade in så hade jag precis gjort ett klart godkänt 1500m lopp. Några veckor med bra träning följde innan det var dags att återigen mäta krafterna över hinderbockarna, återigen mot mycket fint motstånd på Stanford University. Då ingen ville ta tag i taktpinnen gjorde jag själv ett försök att sätta upp bra fart. Jag visste att jag var i riktigt bra form och ville inte missa möjligheten till en riktigt bra tid. Tyvärr blev jag snabbt ensam längst fram och fick hålla farten helt själv i värmen. Efter en lite för snabb öppning på ca 2.47 kom jag med tunga ben fram till 2k-passering på ca 5.41. Chansen fanns mao till en OS-kvaltid, men benen höll inte alls. Med 300m kvar gav kroppen upp helt och jag gick inte ens i mål. Besviken på resultatet då jag tror jag var i slag att springa något riktigt bra, men nöjd med att jag vågade jaga efter ännu bättre tider. Jag vet redan hur man springer ett lopp från bakre delen och avslutar snabbt, men fick nu erfarenheten av att dra ett lopp i högt tempo. Den erfarenheten tar jag med mig och jag tror att även fast det stod DNF i resultatlistan så blev jag en bättre löpare utav det.

Efter det blev det conference/liga-mästerskap där jag vann hinder på en långsam tid med en snabb avslutning och blev 4:a på 1500m efter ett sistavarv som gick på 52,8 sekunder. Följde gjorde regionsmästerskapen där biljetter till NCAA-mästerskapen fördelas. Tre första i varje heat var säkra på att gå vidare. Efter att ha dragit andra halvan av loppet blev jag 2:a på 8:42 och fixade en säker biljett till NCAA-mästerskapen i Eugene, Oregon. Det fanns också mycket mer att ge den dagen, så jag var ganska förväntansfull inför NCAA-mästerskapen 2 veckor senare. Jag hade planerat en bra vecka med träning direkt efter ”regionals” men fick tyvärr det spoilerat av en envis förkylning.

Känslan inför NCAA var inte på topp. Efter sjukdomen hade den fina känslan i ben och huvud lite försvunnit. Jag övertygade dock mig själv att vara fortsatt positiv och gick in i försöksomgången mot 23 andra mycket duktiga hinderlöpare. Jag utgick från att om jag gjorde runt pers (8:40) skulle det lätt räcka till avancemang (12 bästa). Jag var i vanlig ordning i det första heatet och det gick undan från start. Jag hamnade lite längre bak och räknade med att flera inte skulle orka det tuffa öppningstempot. Jag gjorde min vana trogen en stark sistakilometer men slutade på en retlig 8:e plats i heatet, utan chans till avancemang. I princip hade alla framför mig gjort sina livs lopp. Jag sprang in på 8:37,44 utan att känna att jag gjort något superlopp. För avancemang hade jag behövt springa nästan 3 sekunder snabbare (!), men tiden räckte precis till EM-kval med 6 hundradelar. Den tid som jag gjorde hade aldrig tidigare INTE räckt till final, så det var självklart surt att inte få springa finalen, där jag tror att jag hade kunnat göra bra ifrån mig.

NCAA-mästerskapen inför ca 10,000 människor på Hayward Field där VM går 2021!

NCAA-mästerskapen inför ca 10,000 människor på Hayward Field där VM går 2021!

Efter hemkomst till Albuquerque var det sedan dags att styra vidare mot Sverige, och sedan nästan direkt vidare till Tyskland där jag spenderade en vecka. Efter NCAA:s fick jag en rätt bra vecka med träning (om man räknar in långa resor, jetlagg osv.) men efter att ha sprungit ett starkt tröskelpass och ett bra långpass blev jag tyvärr sjuk igen. Nu var sjukdomen återigen lite envis och träningen blev inte kontinuerligt hela den veckan (2 veckor innan EM). Dock kom jag igång lite bättre sista dagarna i veckan och ställde mig på startlinjen på Sollentunavallen ett par dagar senare för att göra ett sista formtest inför EM. Med noll förväntningar gjorde jag ett starkt lopp över 1500m och sprang in på 3:42,95, mindre än en sekund från ”perset”. Med den uppladdningen jag haft och träning som snarare riktats mot längre sträckor var det ett positivt besked. Det var också kul att springa i samma lopp som Johan Rogestedt och Jonas Leandersson riktigt slaktade sina personliga rekord och gjorde bland de snabbaste svenska tiderna någonsin. Därbakom gjorde också Wille Levay ett grymt lopp. Svensk löpning går bara framåt och framåt!

Efter det så har jag tränat bra och sitter nu på hotellrummet i Amsterdam och ska precis till att lämna till tävlingsarenan! Stämningen är god och jag satsar stenhårt på final ikväll! Emil och jag springer 17:55. Rapport kommer efteråt, förstås!

På återläsande!

 Dela på Facebook