En mara är aldrig en mara utan en varm kram efteråt! Stockholm och SM 2017!

Johanna  

Varje gång jag springer så tänker jag på de som står mig nära och som är äkta i mitt liv.  Jag tänker på dem som tror på mig, som peppar mig och står ut med mig i mitt ömsom skitiga löparliv. Varje gång jag springer mot målet när kroppen skriker stanna så visualiserar jag målbilden av den stora famnen och stoltheten i ögonen hos dem som älskar en lika mycket som man själv älskar!  Livet blir så mycket lättare när vi kan plocka fram styrkan i rätt ögonblick. Ett bra lopp blir aldrig ett bra lopp om man inte har någon som finns för en!

 

Detta inlägg är för alla dem som ingen har men också för er som finns för mig!

 

Before.

Vet inte riktigt vart jag ska börja och hur jag ska börja. Det känns så bra nu och ett lugn infinner sig .  Har haft en bra vår med träningen sedan mitten av april .   Jag kunde springa women  health halvmaran  på 1.25 nånting med en låsning i ryggen och månaden efter gjorde jag stadsmaran på 1.24.30 vilket var ett bra lopp trots att jag öppnade onödigt hårt och var under 3.50 fart första  milen . Jag grejade ett DM guld men återhämtade mig bra och sparade ändå benen.

Veckan efter vann jag Starloppet 7k   på 26.50 med pigga ben.

Veckan före maran

I söndags blev jag väldigt trött och hur jag än vilade satt tröttheten i. På natten var det ett garnnystan  i halsen men jag fattade inte då att det var en förkylning av något slag som låg och ruvade.  Kroppen kämpade och jag gick på massage istället vilket man inte ska om man har något i kroppen för då kan det bryta ut.

Mål och huvudhopp



Stockholm maraton har inte varit ett planerat mål utan egentligen var Barcelona maraton i början av  mars den mara jag ville springa bra på . Jag var verkligen i toppform då och tror att jag grejat under 2.50, men tyvärr hände något som inte borde ha hänt som jag ändå fixade och vände till något positiv.  När detta inte blev av gav jag mig fan  på att vara återställd till stockholm. I går kom jag i mål efter en osäker start och det blev fantastisk på många vis. Låt mig berätta.

2.54.24 blev tiden
Maraton är 42195 km vilket är galet långt i synnerhet om man har ambition om under 3 h. Det krävs att fixa varje mil på 42 min och hålla 4.15 i snittfart  i hela loppet . För att klara 2.48 krävs det att springa varje mil på 40 min och hålla 4 min fart. Min fart blev i går 4.04 i snitt.
När tröttheten kommer gör den ofta det muskulärt och då sjunker farten snabbt. Någon får kramp. Någon blir yr. Någon svimmar. Någon dör ( Tack och lov inte allt för ofta men ändå ). Någon får vätskebrist.  Någon persar med bravur  och någon med en spottstyver.  Varje mm räknas och varje ynka tiondelssekund.

Helena och jag efter målgång.

Känslor 

Någon skrattar och en annan gråter. Det är otroligt många stadier man går igenom och ibland är det bara ren och skär glädje helt igenom.  Ibland vill man skrika rätt ut och ibland vill man bara le så hela världen vet att man är glad. På vägen ner från Västerbron sista vändan hade jag ett flow och skrek högt för mig själv, kom igen nu! Det hjälpte mig framåt!

Det kommer inte gratis och det ligger år av träning bakom för att bygga upp en tålig  och stark  kropp.

Veckan innan..

Dagarna före maran fortsatte tröttheten och dessutom jobbade jag kväll så klockan hann bli 01 innan jag somnade .

Jag vaknade på natten mot fredag med halsont.  Kände redan innan jag skulle lägga mig att jag var irriterad i svalget så jag stressade upp mig så klart och tänkte att vad FAAAN

 inte nu ! Planet skulle gå kl 10.00 på fredag. Kl 08.33 klev jag på bussen iförd typ pyjamas ,  för att hinna till flyget. Då förstår ni att jag velade länge och tänkte skita  i att åka .
Nät jag kom fram till Villa Brevik var det en vacker miljö som mötte mig med blommor och en fantastisk trädgård så jag tog en kopp hett vatten med riven ingefära och satte mig på en bänk .

Försökte att vila och ladda..Svalde om vart annat för att känna efter om det blivit bättre. Kollade feber och den visade 36.9 . Ingen feber. Hoppet levde .

Maradagen

Efter en promenad och samtal med mamma som fått agera bollpank med mig ett antal gånger senaste dygnen så åt jag på lördagen frukost och tog sedan beslut att starta. Jag tänkte att om jag  tagit mig hit så vill jag springa och uppleva stämningen av Stockholm maraton.

Promenad runt omgivningarna ute på Lidingö.

Sanna  på Stockholm maraton serviceteam på hotellet jag fått förmån att bo på  gav bra råd och det kändes skönt. Du kan alltid bryta om det inte känns bra.  Skulle jag börja känna av förkylningen skulle jag bryta. Men ändå oro att tänk om jag får problem med hälsan av detta ? Ni ska veta att jag velade men jag hade aldrig startat med ont i halsen och feber. Där går gränsen.  Tyckte benen kändes tunga på promenaden men nu var beslutet fattat . Ingen återvändo och okej från min läkarvän att starta.
Kl 10.15 kom vår buss till Stadion
och i omklädningsrummet träffade jag många av de andra elittjejerna.  Alltid inspirerande att träffa er Mickan,   , Karin Schön  och Susanne Bornmar mfl  för att inte tala om underbara Helena Kvapil.

Pepp av Lina och Margareta före start. Även en stärkande kram av Anna. Det betyder massor att ha er efter banan. 

Värmde upp minimalt tre varv runt Stadion där vi elitlöpare bytte om  och ställde mig inte längst fram och hade bestämt att inte öppna snabbare än 20 min på första 5k. I fjol sprang jag på under 20 . Saken var den att nu kändes det aldrig som om jag hämmades av farten utan Jenny från Öbacka  drog upp farten och jag låg i hennes rygg första 10 men märkte att det gick fortare än vad jag trodde någon av oss skulle orka hålla.

21.2 passerades på 1.25.40 och exakt samma som i fjol så jag sprang fort mellan km 14 och 20 tror jag och tog in den minuten jag öppnade långsammare 1a 5 k.

Vid 25 stod Lina och gav gel och där var jag trött  i benen och mentalt omotiverad  och vid 30 tappade jag fart då och då och sprang också ibland fort så det var som om jag var i otakt.  Här hade jag behövt en farthållare.
Vid andra uppfarten vid Västerbron stod en kvinna och skrek att jag såg stark ut och just där kände jag mig stark och blev ännu starkare  och vid mitten av bron kom jag i kapp fantastiska löparen  Mikaela Kempi som legat 1 min före mig vid halvan. Jag låg bakom henne ett tag men eftersom hon inte kunde springa så fort hon ville pga kramp så passerade jag och då dök plötsligt 8 km skylten upp .
Efter nedförsbacken på bron så kände jag en stumhet  i låren komma och för varje km så hoppades jag att målet skulle komma men eftersom alla är trötta så märker man snabbt om man tappar eller tar in och just här plockade jag många män och kvinnor . Jag tappade även jag fart här och det var här jag tappade det mesta av de 90 sek från i fjol men det gjorde inte mycket för jag visste att jag skulle nå mitt mål för dagen. Eftersom jag endast kört 1 längre pass sedan februari gick det ändå förhållandevis över förväntan att hålla ihop. Just nu längtar jag efter ett långt pass i skogen i mina hoods  utan klocka.
Vid infarten till stadion började lyckokänslor komma och speciellt över att jag lyckades . Jag visste att jag låg bra till och kanske skulle greja top 10 på Sm.  Jag ökade vad jag kunde och kom in på 2.54.24 Pigg och inte alls trött och faktiskt förvånad .  Jag som inte ens tänkt starta gör min 2a bästa mara på Stockholms banan som verkligen inte är lätt heller. Jag vet att jag tappade mycket i backarna och att  men sådana analyser känns egentligen inte viktigt här och nu utan jag kom i mål. Jag slapp bryta.  Nedan ser ni mina mellantider.

5K 00:20:05 20:05 04:01 14.94 11
10K 00:40:37 20:32 03:57 15.20 11
15K 01:01:00 20:24 04:00 15.01 9
20K 01:21:28 20:29 04:01 14.95 9
Halvmaraton 01:25:35 04:07 04:50 12.42 9
25K 01:42:13 16:38 03:55 15.33 8
30K 02:03:02 20:49 04:10 14.41 8
35K 02:24:07 21:06 04:04 14.79 7
40K 02:45:17 21:10 04:20 13.89 7
Sluttid 02:54:26 09:09 03:42 16.25 7

Mellantider!

Jag kände inte av förkylningen och jag har inte feber idag. Jag slutade 8a på Sm och 15e totalt i ett mycket starkt startfält med Mikaela Larsson Spårvägen,  som segrarinna   på Sm.

Jag vet att det låter osannolikt men jag kände mig så uthållig  igår. Jag känner att min kropp är bra på fixa maror och jag längtar redan till nästa. Då vill jag ner mot 2.50 om jag nu får hålla mig frisk och skadefri. Jag vet vad jag måste offra för att bli ännu bättre ( mer kvalitet och mindre njutning)  även om jag är fullt nöjd redan här. Herregud  vad jag är stolt över mig själv.

Det som gett mig kraft och styrka denna mara är framförallt vetskapen om er som följer min väg i detta löparliv  med löparprat  och sådana samtal bara en löparnörd  egentligen kan förstå.

Mamma som varit det bästa bollplank dessa😗😚 dagar och stått ut med mitt gnäll.  Hennes kärlek och evinnerliga stolthet över hon som springer med ett leende . Hon som älskar löpning . Hon som ibland är ego för att hon behöver löpningen men ändå älskar er mest i hela världen.

Anna Norén  Min fina vän som tyvärr pga skador inte kunde delta i år men som var på plats redan innan start och gav mig en stärkande kram och energi vid 30 km. Jag sprang för dig också Anna.

Nästa gång är du med mig.
Alla ni tappra  och nyfrälsta kämpar som ramlade men bet i hop när det kändes tungt. Hur löpning förenar och får människor som aldrig mötts att agera  som om de känt varann länge. Hur en dag av självplågeri kan bli en dag av njutning. Något att längta efter. Det är detta jag springer för.  Men jag springer också för att bli bättre och en dag ska jag ner under 2.50, det är mitt mål! Det handlar bara om att våga tro, våga chansa och våga gå ut sin bekvämlighetszon.

Jag vill  rikta ett stort tack till min klubb Morjärv  sk med Bengt Ek i spetsen och till Kalix kommun som utsett mig till vinnare av idrotts stipendiet i år. Jag hoppas kunna fortsätta göra er stolt och för att göra det är pepp och ekonomisk stöttning guld. Jag skulle även som individuell idrottare på Sm nivå vilka ge sporten högre status  och jobba för att fler ska våga springa givetvis. Det fortsätter jag göra med mitt företag vinden mot kinden  och nu närmst väntar två löpar läger med träning och inspiration  som ni är välkomna att hänga med mig på.
Många tror att löpning har ett bäst före datum och jag vill passa på att lyfta fram några duktiga löpare som i ålder av 55 och 45 gör fina tider och sm placeringar ännu och utvecklas  . Helena Kvapil och Karin Schöön . Karin som dessutom har rekordet på 21 km i en ålder av 55..Det är klart att alla inte kommer dit och alla behöver inte tävla  och det krävs talang också och gediget arbete men jag älskar att springa lopp också och kommer fortsätta sikta framåt länge än. Jag ska fortsätta inspirera och inspireras för det är det som stärker. Var en inspiration och ge inspiration är mitt motto! Det värmde i hjärtat när en tjej kommer fram till mig på Östermalm IP efter målgång och säger att hon följer min blogg och att det ger henne kraft och glädje . Det är så härligt för mig att kunna få ge till andra vad löpningen ger till mig!  Tack, dina ord värmer mer än du tror!
Mot nya mål. Om 2 mån och 20 dagar är det dags för nästa.

Tack

Johanna Nilsson

 Dela på Facebook