En sliten dag!

Hanna Bartholomew  

I förra veckans inlägg skrev jag att jag har vant mig vid tröttheten som kommer med elitträning och amning nattetid. Igår var jag tvungen att korta ner ett pass för den första gången på länge för att jag var så trött. Det började med att jag i tisdags körde intervaller utomhus som bestod av 6x1000m + 5x400m. Hittills har jag kört intervaller som varit en del av ett vanligt distanspass, där jag t.ex. sprungit 6 st 3:30 minuters intervaller snabbt följt av 1:30 min lätt. Så detta var alltså en av de första gångerna då jag körde intervaller där jag visste exakt hur långt jag skulle springa.

 

På uppvärmningen mätte jag ut ett 1000m varv runt flera bostadshus i Fredhäll (Kungsholmen), varvet var mestadels flackt förutom en uppförsbacke och en nedförsbacke. När man vet exakt vart start och mål är på en intervall är det lättare att våga springa lite snabbare än när man kör intervaller på tid. Även om jag hade mätt ut varvet så sprang jag ändå tills GPS klockan pep vid varje kilometer. Varannan intervall sprangs åt motsatt håll och det som var intressant var att när jag sprang åt motsatt håll så sprang jag fortare än när jag sprang åt det andra hållet. Det skilde hela 15 sekunder beroende på vilket håll jag sprang åt, även om jag tyckte jag sprungit samma tempo. Jag sprang helt enkelt längre när jag sprang åt ena hållet och av något anledning så registrerade GPS klockan att en kilometer hade passerat mycket senare när jag sprang det hållet. Eller så var de snabbare intervallerna kortare än en kilometer. Oavsett vilket så var det ett bra pass och jag var så trött efter dessa tusingar att jag knappt orkade höja farten under mina 400-ingar.

hannabartholomew-160225

Winston dubbelkollar att jag inte fuskar med stretchningen!

Eftersom jag har valt att inte springa med löpvagn så kör jag alla pass på kvällen när Brandon kommit hem från jobbet. Eftersom jag fortfarande inte kommit upp i 100% löpning så innehåller mina distansdagar en blandning av löpning och spinningcykel. Dessa pass är normalt 70-90 minuter och jag brukar använda pulsklocka när jag cyklar och försöker då ha en puls på mellan 110-120. Igår var det dags för ett distanspass, jag började med att springa 45 min ute, väldigt lätt eftersom vänster vad blivit lite tajt efter tisdagens intervallpass. Jag hoppade sedan på cykeln då det på programmet stod 45 min cykel. Efter 5 min hade jag knappt 100 i puls och jag fick kämpa på ett sätt som jag inte brukar få göra. Jag kände mig för sliten. Jag kände att jag behövde avbryta passet då jag inte trodde jag skulle få så mycket ut från att fortsätta och eftersom veckan består av fler dagar med hårdare pass. Kändes som om det var viktigare att vara fräsch till dagens pass som ska springas i marathon fart än att vara en robot som bara försöker klocka ”minuter” så att det ser bra ut i träningsprogrammet. Viktigast är ju kvalitet och inte kvantitet, samt att lyssna till kroppen när den skriker ”Stopp!!!”

 

En del av tröttheten kan ju bero på att onsdagen gick i ett, med styrka på gymmet på förmiddagen, spontantbesök från en löparvän och sedan hade Winston en playdate med en liten tjejkompis som han träffat på gymet. Jag försöker så ofta jag kan priotera en tupplur när Winston sover på dagen. Tuppluren som jag försöker ta varje morgon eller eftermiddag när Winston sover blev helt enkelt aldrig av vilket så klart kan förklara varför jag kände mig extra sliten. Det är snart dags för nästa träningspass och jag får hoppas att den slitna kroppen bara var en endagsgrej :)!

 Dela på Facebook