En stormig relation

Gunnar Durén  

Om löpningen hade varit en person, så hade det varit en av mina stormigaste relationer.  Löpningen och jag har haft fantastiska stunder tillsammans. Allt från trevande nyupptäckt förälskelse till förbehållslös passion. Svindlande starka lyckoupplevelser, sanndrömmar av surrealistiska sinnesintryck och andra gånger total harmoni och närvaro i stunden, där alla sinnen tar in och inga tankar finns som kan problematisera. Vi har upptäckt världen och tillsammans varit på toppen av den.

Däremellan har det också funnit stunder av olycklig kärlek, av att bli sviken och fråntagen det jag älskar att göra. Att bli nobbad, försmådd, lämnad ensam med obesvarade frågor: ”Vad har jag gjort för fel?”, ”Varför hände detta nu? Jag har ju gjort allt jag skulle, som alltid”, ”Är det slut nu?”.

Periodvis har det nästan varit fråga om platonsk kärlek. Veckor och ibland längre tid med påtvingad avhållsamhet, då jag fått hålla till godo med allt utom löpning, med målet att så småningom bli tagen till nåders igen och få uppleva återföreningens lycka. Andra gånger då jag älskat löpningen, men den inte älskat mig tillbaka. Tillfället då jag verkligen längtat efter att det ska kännas bra, men smärtor, känningar och kraftlöshet kommit i vägen. Alla som någon gång upplevt känslan av att vara i form vet hur glädjelöst det kan kännas att ha tappat den.

Detta år har verkligen varit ett för min löpning stormigt år. Många småskador och känningar, flera av dem återkommande. Många stopp och omstarter, analyser och omvärderingar. Jag har tagit hjälp av de bästa experter jag känner till, vänt på alla stenar. Och ändå är det inte riktigt bra. Om kroppen hade varit en bil hade det varit i detta läge man börjar fundera på om man ska sälja den. När reparationerna börjar kosta mer än avbetalningen och bilen oftare står på verkstaden än i garaget efter en åktur. Men det alternativet finns tyvärr inte. ”Respektera den kropp som du har”, säger Yogamala och där är det bara att hålla med och gilla läget.

Igår grälade löpningen och jag och hon stormade ut (eller om det var jag?). Inget fungerade, allt var fel och vi skildes åt i osämja. Sedan satt jag och surade (dock i sällskap av med min fru, som är expert på att gjuta olja på löpningsstormarnas vågor). Idag gjorde vi ett nytt försök, löpningen och jag, och plötsligt var vi överens. Intervaller är trots allt ganska kul och onödigt att avstå ifrån. Vi bestämde oss, ännu en gång, för att dra ett streck över det som varit, att se den gemensamma framtiden an med tillförsikt och tro på bättring framöver. Kanske t o m form?

Det är i läget när alla tänkbara åtgärder i förrådet är uttömda som tron prövas. Tron på att det ändå kan bli bättre, om man kämpar på, om man har tålamod, om man inte ger upp, om man lyckas behålla hoppet. Och om sanningen ska fram så behöver jag inte leta särskilt länge för att hitta exempel på personer som kommit tillbaka från betydligt värre belägenheter och återvänt till den absoluta toppen. Det är den sortens utmaningar som man helst inte vill ha, men som kan ge en enorm hävstång om man lyckas klara dem. När man inte kan luta sig mot befintlig kunskap och kompetens utan måste utforska ny terräng. Det man har att lägga i vågskålen är bara sin motivation och sin vilja. Det påminner om när jag tog dykarcertifikat. Det var knepigt, men inte överdrivet svårt, vare sig motoriskt eller teoretiskt. Däremot var det läskigt och otäckt att göra våld på min instinktiva rädsla för att andas under vattnet. Det tog ett antal försök och ganska mycket pepp för att övervinna den rädslan. Men till slut lyckades det. Min vilja och önskan att uppleva den fantastiska undervattensvärlden vid Great Barrier Reef låg tungt i den andra vågskålen. Nu är det min längtan tillbaka till tävlingsmässig medeldistansform som ligger där…

 

 Dela på Facebook