En vecka att glömma eller ta lärdom av?

Redaktören har ordet  

Vilken hemsk vecka det varit löparmässigt. Det finns värre saker som händer i världen, jag är väl medveten om det. Men för att klara av det värre så vill jag springa hyfsat bra.

Det gjorde jag inte veckan som gick, i alla fall inte på tävling.

Förra lördagen kutade jag Stockholm Halvmarathon. Samma lopp där jag satte mitt halvmarapers för två år sedan och där jag var besviken över 1.26 förra året. Min plan nu var att springa ”femmorna” på 20 minuter och sedan avsluta starkt. Att inte springa under 1.30 var inte aktuellt, det fick bli skamgränsen.

Första fem kilometerna gick på 19.54 helt enligt plan. Vid sex kilometer ville jag bryta. Jag hade ingen ork och kunde inte hålla farten. Resten av loppet blev en pina. Med cirka fem kilometer kvar kom farthållarna för 1.30 i fatt mig. Panik och fartökning som höll i 500 meter.

Med tre kilometer kvar kom Alexander Sem ifatt mig. ”Vi ses i Marrakech”, hojtade han och försvann. Precis när jag kom in på upploppet kutade Anders Hansson, 73 år, förbi mig.

I h-e heller tänkte jag och vi hade en helt galen, nåja, spurtstrid in mot mål. Bägge klockades för 1.30.46. Men jag är säker på att jag var typ en halv meter före.

I min åldersklass slutade jag på 25:e plats av 722 deltagare vilket låter okej, men ändå ganska ointressant. 7,5 minut från ”pers” känns förstås inte bra. Min näst sämsta halvmaratid någonsin.

Full fart på intervallerna .

2015 snittade jag 3.57 min/km, 2016 4.07 min/km och nu 4.19 min/km. Undrar vad det blir 2018?

Jag kunde ändå känna en liten uns av stolthet att jag inte bröt i Stockholm. Men veckan var ju inte slut.

Inför Stockholm Halvmarathon tränade jag på bra och vilade mig i form två dagar innan loppet. Det funkade bevisligen inte. Så inför DM på bana 10 000 meter tränade jag stenhårda backintervaller med Tjalve på tisdagskvällen, dagen innan DM. Det passet gick riktigt bra.

På DM var jag seedad i det snabbaste heatet med alla bra löpare. Ingen bra känsla att halka efter direkt och snart bli varvad. Första km på cirka 3.43 andra på 3.44. Tredje på 3.55 och sedan skittrött, skoskav, ont i benen och helt omotiverad. Jag bryter ALDRIG ett lopp, men bestämde mig redan där att ge upp vid 5 000 meter. Klockade av 19.10 på halva distansen och pustade ut lutandes mot ett stängsel.

Resten av loppet hejade jag på de andra och slogs av att det verkligen inte ser så snabbt ut när man själv inte springer.

När jag såg andra heatet för kvällen ångrade jag min smutsiga DNF. Folk kämpade och slet efter sin förutsättningar och jag vek ned mig för att det gjorde lite ont. Kom igen nu!

Joina gärna resan till Marrakech, där blir alla bättre löpare till och med jag:

 Dela på Facebook