Etape Bornholm, del 2.

Spring med Orre  

Sådär. Hemma igen efter det bornholmska äventyret. Vilken vecka det varit! En märkligt lyckad hybrid av tävling, träningsläger och familjesemester.

Mest förbluffad är jag över att kroppen klarade att tävla på det här sättet, med hög intensitet varje dag. Sedan New York Marathon har jag haft svårt att fixa ens en hygglig träningsvecka med tillbörliga intervall- och långpass, utan att locka fram en rad skavanker och skadekänningar. Dessutom har övriga tre i familjen varit lite snuviga under veckan men av någon outgrundlig anledning tycks just jag ha sluppit undan bacilluskan denna gången. Jag har haft råflyt!

Likt Don Quichotte försöker Isak betvinga väderkvarnarna! Springer ikapp vingarnas skuggor.

Likt Don Quijote försöker Isak betvinga väderkvarnarna – kapplöper med bladens skuggor.

Efter de tre första dagarna låg jag på 14:e plats i totalen och 1:a i min åldersklass. Hur skulle kroppen palla fortsättningen? Så här blev det:

Etapp 4, Hammaren. Alpes d’Huez-feeling!

På torsdagen, dagen efter den tredje etappens kuperade terränglopp och efter en natt med riktigt dålig sömn så var jag följdriktigt ordentligt seg. Jag haltade moloken ur sängen på ömma fötter. Huga. Det här var inget vidare. Irma, 8 veckor flinade däremot obekymrat och föga förvånande mjuknade såväl kropp som knopp efter en halvtimmes lugn löpning tillsammans med henne glatt jollrandes i barnvagnen. Kanske skulle det gå att genomföra det här trots allt…

Irma Orre.

Irma Orre.

Men den mest krävande etappen väntade alltså nu – Hammaren, även kallad Kongeetappen. Banan var ju inte särskilt lång, bara 8,5 kilometer men med ohemult många höjdmeter att bemästra och en unikt brant finish. Under dagen steg spänningen. Vi turistade på slottsruinen Hammershus varifrån man kunde överblicka utmaningen som väntade.

Långt under oss, nere i hamnen såg vi flaggorna vaja vid starten. Första biten skulle gå uppåt hundra höjdmeter varefter det skulle det bära utför igen. På andra sidan en sjö låg en spetsig bergsknalle med en fyr, 85 meter över havet. Där var målet.

Så gick starten och det blev genast tydligt att även de andra löparna hyste respekt för banan – farten var avvaktande i motlutet. Efter hand stegrades hastigheten. Så kom avslutningen, spurt i brant uppförslut. Serpentinväg. Massor av åskådare. Flaggor och banderoller. Namn och uppmuntrande ord kritade på asfalten. Rena Tour-de-France-stämningen! Fantastiskt.

Loppet gick riktigt bra. Jag kom in som 13:e löpare och steg också till 13:e plats i totalen.

Hammers fyr.

Hammers fyr.

Etapp 5, Rønne. ”Lynhurtig rute flad som en pandekage!”

Fredagens kontrollmätta tiokilometersbana var platt och gick mestadels på asfalt, en bit på fast skogsstig och en smula på besvärlig kullersten. Om öppningsfarten på Hammaren var behärskad så var denna start desto rappare. Alla tycktes vilja göra bra tider på den snabba banan och förbättra sin totalplacering. Efter några kilometer började fem dagars tävlande göra sig gällande och agnarna sållas från vetet. Jag passerade markeringen för halva loppet på 16:09 och redan då var jag egentligen slut och mogen för dusch och en kall Grøn. Det var hög tid att slå av på farten om jag alls skulle ro den här tävlingen i land. De flesta runt mig tycktes resonera i samma banor och andraklungan splittrades successivt. Kilometer fem till nio var kvalfyllda, benen sprängde av ansamlad mjölksyra och modet prövades som vid slutet på ett maratonlopp. Så fick jag syn på dansk-kenyanska Sylvia Kiberenge Worm en bit fram. Bestämde mig för att komma ikapp. Lock on. Tunnelseende. Spurtade in på Rønne stadion till jublande publik. Eufori! Plågan skulle snart vara över! Lättnaden var monumental när jag efter målgången fick sjunka ihop på gräsplanen. Den känslan! Tiden blev 33:16.

William Morwabe vann samtliga etapper och blev således totalsegrare. Hans tid 2:09:59 är förvisso klart långsammare än i fjol men då hade han tuffare konkurrens.

Glada gubbar på prispodiet!

Veteransegrarna i respektive åldersklass. Glada gubbar!

Min totaltid blev 2:24:21. Hamnade på 13:e plats och blev 1:a i M40. Tiden är faktiskt bara minuten långsammare än Isabellahs bästa tid 2009. För att komma topp-tio hade jag behövt springa knappt 2 minuter snabbare. Med några träningspass i sand och i brant backe samt med en sansad öppning på sista etappen hade jag kanske kunnat prestera en lite bättre tid. Men. Som ovan nämnt har jag haft tur med att alls hålla ihop. Råflyt! Jag är supernöjd.

Dags att träna ett tag. Tävlingslustan är med råge tillfredsställd. För tillfället.

Nu springer vi!

 /Orre

IMG_1741

 Dela på Facebook