Ett irriterande litet skitpass

Gunnar Durén  

Från tid till annan inlåter man sig på aktiviteter som kliver över gränsen, bara lite. Kroppen börjar signalera lite försynt, men fartvinden brusar högre. Det är inte som att köra bil, där man kan följa skyltarna om hastighetsbegränsning och jämföra med hastighetsmätaren. Man går på känsla och den starkaste känslan är oftast: ”Lite till”. Därför sitter jag nu här och surar efter ett irriterande litet skitpass, ett sådant där tålamodsprövande, genomlufsande, rehabiliterande cirkulationspass, som vare sig känns bra eller roligt. Det går inte fort och man blir inte trött. Det handlar bara om att balansera den molande ömheten i baklåret och ta kroppen på en lagom kort tur. Som att gå ut med hunden en mörk höstkväll med ruggigt väder. Å andra sidan har jag inte hund, så det kanske är roligare.

Men jag har ingen annan än mig själv att skylla. Jag tränade på och hoppades på att lugna dagar skulle ge tillräcklig återhämtning. Som tur är har jag ett par lysande naprapater i min bekantskapskrets samt en fru som är sjuksköterska. Hon är van att ge goda råd på strikt vetenskaplig grund. Hon är dessutom barnmorska, vilket betyder att en patient som vrålar högt tillhör det normala. Det hjälper när man ska placera en terapeutisk armbåge i ett baklår som kan liknas med ett rep av rökta tjeckiska ölkorvar och patienten, d v s jag, vrider sig som en nyfångad abborre.

Något gjorde jag i alla fall rätt: jag avbröt torsdagens intervallpass när obehaget började komma, istället för att köra på tills något gick sönder. Så nu får jag trycka på paus i träningsprogrammet och ägna mig åt seriös rehabilitering, utsätta mig för plågsamt välgörande terapi. Och ett och annat irriterande litet skitpass till.

 

 Dela på Facebook