Ett kliv utanför komfortzonen

Svempa  

Bilden lånad av turistmål.se


Under de år som jag mer aktivt sysslat med löpning så har jag vid ett flertal tillfällen känt mig tvungen att försvara min löpning. Oftast har det varit från personer som inte själva springer. De har ofta undrat varför jag överhuvudtaget springer eller varför jag måste springa så ofta. Ibland har frågan varit vad jag försöker bevisa med att försöka springa långt. Jag skulle förstå om det fanns en liten nyfikenhet gömt bakom frågorna men när jag försöker förklara så möts det nästan av en liten tillbakahållen ilska. De försöker också förklara varför de tycker att det värsta som finns är att springa och att de minsann inte skulle springa en meter om de inte utsattes för något slags tvång. För min del behöver ingen annan springa ,det är ett val man får göra själv så varför ifrågasätts jag när jag vill springa ?

I en sak har de i och för sig rätt. Ja jag försöker bevisa något. Jag försöker bevisa för mig själv att något som var helt omöjligt för några år sedan faktiskt har blivit möjligt med lite envishet, att mitt löparliv är ett gigantiskt kliv utanför min egen komfortzon, och att detta inte kommit av sig självt utan är en konsekvens av att jag successivt stretchat mitt komfort-gummiband.

Inledningsvis jämförde jag mig med andra och deras prestationer, och såg på min egen löpning på ett nedvärderande sätt. Jag sprang inte fort nog,inte långt nog,inte snyggt nog eller ofta nog. Det var otroligt hämmande. Jag tänkte att jag aldrig kommer att komma dit de andra var tills jag en dag insåg att den enda jämförelsen jag borde göra var att jämföra mig med mig själv.

Ju mer jag tänkte på det desto mer klarnade det. Jag hade inte en aning om hur lång tid det tagit för de som jag beundrade att stretcha sin komfortzon? Det är ju trots allt rätt sällan som man en dag bestämmer sig för att börja springa,snörar på sig skorna och springer ett maraton som första löppass. Så varför vara avundsjuk på något de kanske jobbat stenhårt med i flera år för att nå? Jag hade ju faktiskt ingen aning om vilken startsträcka de hade eller vilka mål de hade med sin löpning? När jag började att fokusera på mina egna prestationer så kunde jag se de andras prestationer som inspirationskällor. Jag har mina egna grundförutsättningar. Jag kan successivt tänja min egen komfortzon. Jag kan komma dit mina inspirationskällor är. När jag väl är där och har nått det målet så fortsätter resan mot nya mål och nya inspirationskällor.

Det är en utmaning att överhuvudtaget bestämma sig för att börja springa. Det är en utmaning att börja springa och långsamt bygga på så att kroppen håller. Det är en utmaning att inte öka antal kilometer för snabbt när man tycker löpningen går bra. Så nästa gång du jämför dig med andra,tänk om och jämför dig med dig själv. Ditt löparjag kommer tacka dig och din vilja att stretcha komfort-gummibandet kommer att fortsätta.

Må ni få många bra turer oavsett om det är första kilometern,första milen eller som för mig Göta Kanal Run.

 Dela på Facebook