Får jag maratonträna utan att ha en kris?

Löparglädje  

Ibland kommer uttrycket Sköt dig själv och skit i andra upp i mina tankar. Och jag vet att det låter hårt. Men det är bara ibland som jag tänker så. Jag gillar verkligen omtänksamhet och empatiska människor som av välmening bryr sig. Men de där som ska sätta rubriker och kommentera och förklara för andra vad de tycker och vad de tolkar in i saker som andra gör. Utan att det efterfrågas. De kan jag vara utan. De får gärna skita i mig.

Som de som ska förklara för mig varför jag nu – helt plötsligt (enligt dem) – har anmält mig till ett maraton. Det är nämligen för att jag, precis som alla andra som är födda före typ 1980 och som nu i vår ålder börjar med uthållighetssporter, har en kris. En ålderskris. Och jag som trodde att jag ville träna till maran (eftersom jag älskar att springa) – men så är det alltså inte alls, enligt vissa.

_20160112_112648-kopia

En stackars människa i kris? Eller?

Jag hade aldrig tänkt på det här med ålder och träning förrän jag själv ”drabbades” av de här förklaringarna. Det hände första gången i våras när jag accelererade min löpträning med bl.a. flera privatpass för Fredrik Zillén. Det satte tydligen igång något sorts behov hos vissa att berätta för mig att jag nog inte mådde riktigt bra. Att lägga så mycket tid och pengar på det här med att ”bara springa” och att träningen dessutom handlade om att jag anmält mig till mitt första maraton. Det kunde inte bara vara något bra och positivt, eftersom jag var 35 +. Och det kunde liksom inte passera obemärkt och okommenterat förbi. Så det berättades för mig, utan att jag bad om det, att det hade att göra med att jag nog hade en ålderskris.

Intressant i sammanhanget var att parallellt med att jag fick de här kommentarerna publicerade samme Fredrik Zillén, som jag alltså spenderade en hel del träningstid med just då, ett inlägg på sin blogg om det här. Han beskrev det på Instagram: ”För alla oss som är trötta på att höra att vi har kris bara för att vi gillar att träna även när vi fyllt 35.” Hans glädje och engagemang i löpningen är svårslagen, tycker jag. Det går inte att säga att han inte älskar det han gör. Det är i alla fall så jag uppfattar honom. Och hans inlägg handlade om att han, som är både 35 + och 40 +, på något vis behövde ”försvara” sitt tränande. Och att han visste om fler personer i sin omgivning som upplevt samma sak. Ofattbart för mig.

Innan förra våren hade jag för egen del alltså inte haft en tanke på det här. Jag struntade väl i hur gammal någon var. Och utgick från att samma gällde tillbaka.

Det väckte dock ytterligare tankar hos mig. Och frågor. Om du bestämmer dig för att göra en maratonsatsning, börja med triathlon eller någon annan uthållighets/konditionssport –  ska du då först behöva gå igenom något slags ”ålderstest”? Och stämma av om det är OK eller inte att träna på detta sätt, beroende på födelseår? Eller om det istället faktiskt handlar om en kris som du ska ta tag i, istället för att träna? Eller? (Och vilka ska bedöma detta; de som inte tränar?)

  • Är du 22 år? Är det OK då, utan närmare förklaring?
  • Är du 37 år? 38, 39 eller kanske till och med 43, 49, 55? ”Så gammal” alltså. Är det verkligen fortfarande OK då? Eller är det istället så att din träning då måste vara kopplad till kris och ångest?

Det kom i alla fall väldigt överraskande för mig att personer såg min maratonsatsning, som jag själv älskade varje minut av, som ett tecken på kris.

Kan det kanske istället vara en vilja, ett driv och till och med en sann glädje till träning som är anledningen till den? Alldeles oavsett hur många år människan som tränar nyss fyllt eller ska fylla?

Jag hade som sagt inte tänkt på det här förrän kommentarerna kom i våras, Fredrik bloggade om det och nu när min mara närmar sig; ja då kommer kommentarerna igen. Så tröttsamt.

Kris? Jag har nog aldrig känt mig mer harmonisk. Och jag har typ kunnat döda sedan 1989, då mitt förbannade knästrul började, för att kunna använda min kropp på det sättet som jag gör nu utan att få ont.

_20161021_133945

Jag har ångest när jag tränar i skogen med mina vänner en fin sensommarsöndag. Jag hatar det! Eller? FOTO: Cherrie Eklund, Cherrie Coutts Photography

Jag är själaglad för att jag kan springa och träna som jag gör –  och för att jag  i förrgår kunde bocka i ”Kommer” på Facebook-eventet Haria Extreme Lanzarote. Och att det inte handlar om STARTER eller MEDIUM utan att det är MARATON som gäller för mig. Och att det faktiskt känns realistiskt. Jag tror på min kropp och min mentala styrka; hade jag drivits av kris och ångest tror jag inte att jag hade känt mig så lugn inför det här äventyret som jag faktiskt gör.

_20161022_154020

Så – kan inte jag få träna till mitt maraton i fred?  Utan att behöva förklara mig? Och tänk om de  här personerna, istället för att störa mig och andra som tränar, kunde lägga sin energi på hitta sina egna drivkrafter och sätta upp sina egna mål. Kanske inspireras av oss som redan gjort det och se oss som förebilder istället för att rubricera oss som krisande? Särskilt eftersom de här kvasi-förklaringarna också gör så väldigt liten – eller ingen -nytta. Vi som tränar vet ju faktiskt själva ofta redan varför vi gör det vi gör. Och de allra flesta av oss gör det ju för att vi gillar det!

_20161021_140845

Ännu en bild på en människa som drivs av ångest. Eller?

Som det jag var med om i morse. Min klubb Norra Stockholm Endurance hade skapat följande för en viss medlem.

collage-1476882248655

Och vi var några tappra som trotsade spöregn och kyla och sprang dryga 18 km. Och – surprise – ingen av oss var 22 år. Men ingen av oss kändes heller särskilt krisande. Eller som drivna av ångest. Det kändes istället som att vi alla genomförde den här löpningen en regnig söndagsmorgon för att vi faktiskt ville det. Och kan det kanske bara få vara så enkelt?

img_20161023_085954

//Marie

P.S. Och för oss som gillar löpning och träning och vill dela med oss; nu finns det möjlighet att ge bort presentkort på medlemskap i  Springklubben här på hemsidan http://springlfa.se/presentkort

 Dela på Facebook