Finns det hopp i Marrakech?

Redaktören har ordet  

Hur ska det gå den här gången? Inför halvmaran i Marrakech brukar jag alltid vara fylld av optimism. Den eventuella optimismen försvann hårt när ebolan slog till. Nyckelveckan med tio mil blev istället 0 meter. Jag får förstås skylla mig själv. Det hemska 800-metersloppet med lite halsont slog ut mig helt. Tävla aldrig med sjukdom i kroppen. Jo, jag vet.

Men, men. Jag tänkte att det får väl bli att jogga de 21 097,5 meterna.

Ute på långpass med Lina och Johanna.

Väl nere i Marrakech så har det vänt. Till och med hostan är nästan borta. Första passet blev med Johanna och Lina när vi kutade i riktning mot de imponerade Atlasbergen. De båda trevliga damerna höll varsamt ned min hastighet och jag sprang fruktansvärt länge för att vara mig. Rättare skrivet två timmar och 15 min. I ärlighetens namn kände jag mig duktigt sliten efter de 26 kilometerna, trots att hastigheten inte var så hög. Just då kände jag mig inte starkast i världen.

Men efter en timmes massage och en hel del sol så kände jag mig lite mer positiv. På måndagen blev det ett intervallpass 3×3 000 meter start på 14 min. BG hade beställt 4 min fart vilket i bästa fall är mitt tänkta halvmaratempo. Det trodde varken han eller jag att jag skulle palla, med tanke på sjukdom och brist på form.

Det blev 11.33-11.31 och 11.37 på en asfaltsväg med en del kurvor, körskolebilar och en galen schäfer som verkligen vill komma loss från sin bundenhet och hugga mig i benen. Första gången på hur länge som helst som jag lyckas prestera bättre än coach order.

Hyggligt bra för självförtroendet.

Löpning i den sköna olivlunden med Johanna Nilsson och Lina Nyman, mina två ”bromsklossar”.  

Tisdagen bestod av ett återhämtningspass mestadels i en olivlund. 14 kilometer in på kontot i sakta mak med efterföljande massage. Det är sådana pass jag behöver, men som jag har så svårt att få till. Även på onsdagen blev det en timmes lugn löpning.

Sedan jag kom till Marrakech har det blivit ett kvalitetspass och 51 km verkligt lugn löpning. Torsdag innebär någon form av intervaller, inga långa, men typ 500-ingar för att få lite överfart.

På språng i olivlunden med Johanna Nilsson. Hur stor chans är det att träffa en person som liksom mig och klubbkompisen i Tjalve, ”Tummen” har på sekunden samma ”pers” på halvmaran med 1.23.16. Johanna är också med i den klubben, i alla fall tills på söndag.

Maten är god, solen värmer, likasinnade löpare i omgivningen inspirerar och råden haglar i luften samt att träningen går bättre än på länge. Men lugn nu. 2016 var på många sätt ett misslyckat år, jag slog ju inga ”pers”. Det är väl det lopp är till för :)

Jag vill ha ett bättre och snabbare 2017 – om det börjar i Marrakech återstår att se.

 Dela på Facebook