Hur ofta händer det på en livstid, seriöst, att har man ynnesten att få uppleva en omedelbar förälskelse som bara växer och aldrig vill sluta växa? Snabbt och vacker som vinrankor på en solig sluttning i Italien eller kanske som ogräs bredvid en komocka om man nu räds passionen. När jag var tretton-fjorton år och hemligt/öppet nyförälskad i någon ny tjej varje vecka så trodde jag att det var normalläge. (Ibland var det som blomstrande vinrankor, ibland bara som en komocka.) Så där några decennier senare vet jag bättre. Det är få och litet som stannar kvar och som vi vill ska stannar kvar. Men när vi väl stöter på något som är värt att hålla kvar som behöver vi ibland kämpa för att få det att stanna kvar. Fast ibland har man tur och känslan är ömsesidig. Ingen kamp, bara att stanna kvar liksom. Precis sådan blev löpningen för mig, som den ömsesidiga förälskelse som aldrig går över. Trots frånvaron av landslagsuppdrag så blev löpningen snabbt en skrämmande stor del av mitt liv och dess tentakler håller ett envist tag om min själ och verkar inte vilja släppa taget än på länge. Kanske var det för att jag var hyfsat vass på den. Kanske låg dess utövande och krav i linje med det jag värderade högt – frihet, självständighet och kreativitet. Löpning är dock för mig ett tveeggat svärd där den ena sidan ger framgång, förhöjd livskvalitét och eufori men den andra kan få både kropp och själ att vackla under för mycket träning och bristen på tålamod. Det är en svår konst att svinga detta svärd utan att skada sig på den ena vassa eggen men samtidigt använda den andra för att nå sina mål. Svårt att hitta balansen mellan total harmoni och destruktiva bråk i kärleksrelationen mellan mig och löpningen.
Det är därför jag alltid går till min älskarinna när relationen till löpningen inte fungerar. Det är en relation som jag faktiskt inledde innan löpningen kom in i bilden. Förmodligen var det samma berusande förälskelse som med löpningen men det var den första av sitt slag och jag var blott 14 år. Tro det att kärleken satte sin spår och tro det att jag inte kunnat släppa taget helt, decennier senare. Precis som med kärleken till den första pojk- eller flickvännen antar jag. Jag och min klasskamrat Frasse gick i alla fall i åttan, såg storögt på Wrestling via kabel-TV och drömde om att bänka vår egen kroppsvikt, något vi försökte omsätta på det lilla gymmet på högstadieskolan vi gick på. När andra ville få mopeder och trams i konfirmationspresent önskade jag mig en bok om kroppsbyggning och proteinpulver (till mina föräldrars glädje gissar jag). Där i det lilla gymmet drömde vi om att lyfta hela viktmagasinet på benpressen och att en dag få flytta till USA och vara med i filmer, precis som vår hjälte Arnold Schwarzenegger hade gjort. Skolans tuffaste killar var också där och tränade, även om de gormade och kladdade snus i taket mer än de lyfte vikter. På klassiskt högstadiemanér tråkade de oss så gott de kunde men de kände sig förmodligen hotade av några taniga åttondeklassare som närmade sig deras vikter och överarmsstorlekar med stormsteg. Det lönar sig att faktiskt träna när man tränar och snart övergick deras tråkningar till respektfulla nickningar. Efter ett tag såg vi inte till dem mer. Fast även om busarna och deras i taket intorkade prillor hade blivit kvar hade kärleken till vikterna och träningsvärk fortsatt växa. Gymmet var på den tiden den första plats där jag både helt trygg och fri redan från första besöket Det är svårt att vad som hände förklara, det var magiskt! )Kanske lite som en fyra-åring känner för vissa Disney-filmer.) Det var som att hitta hem. (Känner någon nyförälskad stackare där ut igen dig?) Det en förtrollad plats för utforskande av kroppens begränsningar, utvecklingsmöjligheter och nya sätt att chocka den. Detta kom såklart igen när jag tre år senare började springa men detta var första gången jag utövade en sport där jag fick bestämma upplägg och riktning. Frihet. Mina regler. Och denna passion och eviga längtan! Det är omvälvande grejer för en fjortis att uppleva.
När kärleken till friidrotten satte in på allvar blev längtan och besöken till gymmet färre men jag inser att känslorna finns kvar. Om löpningen är min fasta partner så är gymmet min älskarinna. En kärlek från förr som jag lämnat men aldrig riktigt kan lämna. En otrohetsaffär med någon jag inte vill inleda en seriös relation med men som jag heller aldrig kan glömma eller helt avsluta med. Jag älskar kanske inte gymmet längre men förälskelsen finns kvar under ytan och poppar upp när så relationen till löpningen är ansträngd och jag behöver en paus. Det är dit jag går när jag gått in för mycket i relationen till löpningen och kroppen skriker efter ett break. Gymmet välkomnar mig alltid, helt utan krav, den dåliga typen av smärta eller strikta planer som måste följas. Jag är otrogen men tar med mig all den positiva energi jag får till min fasta relation. Jag tvivlar på att gymmet i sig gör mig till en bättre löpare men den gör relationen till löpningen mycket mer harmonisk. Mindre spänd och nervositetsbetonad. Och det tänker jag gör mig till en bättre löpare.
