Förmågan att uppskatta

Gunnar Durén  

Det finns mycket i den mänskliga förmågan som är värt att uppskatta. Just förmågan att uppskatta verkar dock ofta inte vara den mest framträdande.

Det som finns tar man för självklart och det man har tar man för givet. På samma sätt är det med det man kan och det som kroppen ständigt sköter om, utan att man behöver tänka på det. På det stora hela behöver man bara vakna upp varje dag, ta ett andetag och se till att tillgodose sina behov vartefter de dyker upp. Det är först när man själv eller någon man känner råkar ut för sjukdom eller skada som man blir varse vad det var man borde ha uppskattat. Egentligen behöver man inte göra så värst stora utsvävningar för att fascineras av vilken komplex organism var och en av oss är. Tänk på njurar och lever, som utan protest renar vårt blod från skräp och skickar ut gifterna och avfallet ur kroppen. Matsmältningsmekanismen som tar emot massor av flytande och fast föda av varierande kvalitet, sorterar upp det i olika omgångar, tar tillvara det vi behöver och ser till att återuppbygga, laga och stabilisera alla de ställen som behöver förstärkas efter att vi använt dem. Immunförsvaret som ständigt är på vakt mot kända och okända invaderande virus och bakterier, bekämpar dem och skyddar oss mot framtida anfall. Allt detta i bortåt hundra år, medan i princip alla celler kontinuerligt byts ut! Dessutom, förmågan att göra allt detta bärs från början i ett litet sammansmält kladd bestående av två mikropiska små celler som under vår tillblivelseprocess delar sig och förmedlar alla dessa arbetsuppgifter till övriga celler, nuvarande och framtida! För min del är detta en lika svindlande tanke som att föreställa sig hela universums komplexitet av stjärnor, galaxer och planeter (varav vi bebor den hittills enda kända befolkade). OK, då – det blev en utsvävning, men den förtjänar att göras. Kroppen förtjänar det. Och vare sig vi tror på någon högre makt eller inte är det ibland på sin plats med lite tacksamhet för de gåvor vi faktiskt fått.

Träningen följer ett liknande mönster. Veckor med genomförda, planerade pass rullar på. Vi förväntar oss det, vi förväntar oss utveckling och rynkar kanske också missnöjt på näsan efter ett intervallpass där tiderna avvek en aning från målbilden. Vi grymtar över gnisslande leder, stela muskler och diverse andra skavanker som vi upplever som grus i maskineriet och hindrar oss från att uppnå våra mål, som om prestationstillståndets nirvana var det vanliga läget och vägen dit bara en matematisk formalitet. Jag själv gör mig också skyldig till detta. Mea culpa!

Kanske tror vi att förnöjsamhet är detsamma som lättja, att vi inte kan unna oss att njuta över genomförd träning, över känslan att ha genomfört ett fint pass. Kanske tror vi att vi ständigt måste piska på oss för att inte tappa farten och moroten ur synfältet? Det tror inte jag. Givetvis måste man ha en hög grad av målmedvetenhet för att nå sina mål och för en löpare oavsett distans är det nog även bra med en relativt stor förmåga till självplågeri, att tillfälligt kunna uppskjuta behovstillfredställandet av vila och återhämtning. Men det är också viktigt att kunna stanna upp, njuta av goda prestationer, klappa sig själv på axeln och glädja sig åt uppnådda delmål. Ja, ibland även ett ”misslyckat” pass. ”Det som sprunget är, det sprunget är”, som min svärfar säger. Däri ligger mycket sanning. Man gör vad man kan med det man har med sig till träningen varje gång, inklusive den sömn, näring, stressnivå och det allmänna hälsotillstånd man har, avståndet till föregående träningspass, sin ålder, erfarenhet och aktuella form. Detta är verkligheten, detta är den väg vi går eller springer på. Programmet och målen är kartan och den önskade destinationen. Om vägen ändrar sig framför oss, måste vi helt enkelt acceptera det, förhålla oss till det och uppdatera kartan, snarare än tvärtom. För vi bedrar oss om vi tror att träningsprogrammet är en färdig meny, där så småningom desserten i form av ett personligt rekord kommer att serveras på slutet.

Så nu ska jag glädja mig en stund åt genomförd träning. Jag kan hittills denna vecka pricka av ett spinning-tempopass på 30 minuter, med efterföljande bålstyrkeövningar, ett löpbandspass med fem 3-minutersintervaller @3:19 inramat av 3,5 + 3,5 km upp- respektive nerjogg, ett distanspass i nysnön på 12,28 km och ikväll förhoppningsvis cirka 8-9 km distans samt 20-25 minuter benstyrka på gymmet. Till helgen planerar jag kortintervaller på band och ett längre distanspass utomhus på söndag tillsammans med frun. Allt detta sedan jag tillfrisknat efter förra veckans förkylning. Totalt sett njuter jag av en kropp i god balans, utan andra skavanker annat än lätt träningsvärk i vaderna.

Förhoppningsvis leder det mig framåt i min utveckling mot mina mål som medeldistansare i min nya åldersklass M55. Vi får se. Har dock för säkerhets skull även som mål att försöka vara tacksam även om jag skulle åka på någon oväntad skavank framöver.

 

 Dela på Facebook