Första loppet avklarat, nästa påbörjat

Andreas Almgren  

Hallå hallå!

Nu var det ett bra tag sedan mitt senaste inlägg. Då skrev jag att jag var inne på upploppsrakan och att det snart var dags för mina första stapplande löpsteg. Om jag var inne på upploppsrakan då så är jag ungefär i mitten av första kurvan av nästa lopp nu. Vad menar jag med det? Jo, jag har avslutat och tagit mig igenom skadeperioden och har nu kommit en liten bit in i upptrappningen tillbaka till normal träning. Jag har sagt det förut, men säger det igen. Nu är jag på gång.

Jag tog mina första löpsteg i mitten av november, d.v.s. för knappt 7 veckor sedan. Fokus har varit att bygga en stabil grund nu för att inte få några bakslag, så att jag sakta men säkert kan utvecklas från vecka till vecka. Jag har nu kommit upp i ca 25min kontinuerlig löpning. Detta har alltså tagit 7v. Det säger väl något om hur försiktig min stegring har varit. Känslan har i.a.f. blivit bättre och bättre för varje löppass. P.g.a. ovana i kombination med de inopererade skruvarna så har det fortfarande känts lite i foten när jag har sprungit. Det är då skönt att veta att röntgenbilderna visar att skadan är läkt. Dessutom har denna känsla gradvis minskat till endast en liten förnimmelse så jag känner mig väldigt positiv just nu.

En av de tuffaste utmaningarna den här sommaren/hösten, förutom att inte springa såklart, har varit att inte träna lika mycket som jag har velat. Tanken har varit att inte slita ut kroppen och minska belastningen för att inte riskera att skadeperioden dras ut mer än nödvändigt. Nu när skadan är läkt har jag äntligen kunnat köra på med all den alternativträning som jag vill. Det må vara väldigt tråkigt, men mentalt känns det väldigt bra att äntligen få gå in i någon form av grundträningsbubbla igen. De senaste veckorna har jag legat på ca 12 pass i veckan där 5 har varit någon form av kvalitet, 2h cross trainer/vattenlöpning/löpning om dagen och utöver detta någon form av styrka ca 5-6 dagar i veckan. Är det något jag har lärt mig under mina tidigare skadeperioder är det att stänga av hjärnan, köra på och sedan njuta av känslan efter passen. Utöver den mentala tillfredsställelsen är en annan fördel att jag nu orkar äta ”på riktigt” igen. Det har varit väldigt passande nu under jultiden för annars hade jag förmodligen rullat in i 2017.

Vad kommer hända den närmaste tiden då? Om drygt en vecka så tar jag mitt pick och pack och sticker till Sydafrika. Sol, bad, vila och fantastisk mat är något jag ser fram emot. Hårdträning är något jag ser fram emot ännu mer så därför avstår jag ”semestern” och väljer att åka till det mer spartanska Dullstroom som ligger beläget på ca 2000 m.ö.h. Planen är att komma igång med mängdträningen på mjukare underlag än i Sverige och att höghöjden kan dra ned farten (och således även belastningen) utan att träningseffekten påverkas. Förhoppningsvis kan jag komma upp i en hygglig mängd och fortsätta att köra kvalitetsträningen alternativt. Förutom ur själva träningssynpunkten ser jag fram emot den sociala delen av träningslägret. Något av det bästa med löpningen är just träningsläger och mästerskap där man får bo tillsammans med några av sina bästa vänner och ha kul ihop under en lång period. Det är något jag har saknat under min skadeperiod och det ska bli oerhört kul att det är dags igen. Löpare kommer och går under lägerperioden, men jag och Emil Blomberg kommer att vara där samtidigt under hela lägret. Knappt sju veckor ihop med Blombergs tidsoptimism kan nog bli påfrestande. Som tur är finns det inte många tider att passa under träningsläger så det ska nog funka bra. Under lägrets första 2/3 har vi även Rogestedts ”tidspetighet” som utjämnar det. Säger vi träning 09:00 då är man sen om man anländer 09:01. Detta till skillnad från Blomberg som anser att 09:12 är inom godkänd felmarginal.  Just nu när jag sitter och avslutar det här inlägget kollar jag ut genom fönstret ser hur snö har börjat falla. Känns med andra ord ganska bra att lämna Sverige snart.

Ha det!

 Dela på Facebook