Fortlöpande

Gunnar Durén  
Fortlöpande Gunnar

Foto: Luca Mara

Fortlöpande borde vara betecknande för den här bloggen. Springa fort och skriva kontinuerligt. Men på senare tid har det blivit vare sig det ena eller det andra. Det hänger förstås ihop. Ska man kontinuerligt skriva om att man springer fort, blir det ju inte mycket skrivet om man inte gör det. Springer fort alltså.

Ingen är jämt i form. Sällan har man ett rimligt perspektiv till sin aktuella form. Antingen har man den och då förmår man oftast inte uppskatta den tillräckligt. Det är som med allting annat man tar för givet: tiden, sommaren, livet och hälsan. Det finns där för jämnan och är svårt att tänka bort. Eller så har man av olika anledningar inte den form man vill ha och då tycks hela världen svämma över av andras prestationer, personbästan, medaljer och soldränkta långpass.

Så är det ju inte. Vi upplever alla en blandning av både och. Motgång och framgång. Medvind och motvind. Uppförsbacke och nerförsbacke. Ingen promenerar obesvärat fram genom livet och inhöstar applåder, medaljer och obruten utveckling. Och ingen dignar under ständiga pålagor, förluster och elände. I alla fall inte jag i min lilla i-landsbubbla. Nu menar jag inte att man inte har rätt att klaga även om ens svåraste problem består i en svidande blåsa på lilltån eller ett stramt baklår; i så fall skulle följaktligen endast den sämst lottade människan på jorden ha rätt att klaga och det skulle bli ett orimligt läge för alla oss andra. Men perspektivet kan man försöka påminna sig om, åtminstone för att trösta sig med att det kunde vara värre!

Men efter ett antal svackor och hack i skivan under vintern har jag under den senaste veckan börjat ana ljuset i tunneln. Steget känns inte längre klumpigt och stumt. Marschfartskänslan börjar infinna sig under passen, även om det fortfarande dröjer några kilometer från start. Mest glädjande på sistone är att jag börjat våga använda lite mer kraft i steget även med vänsterbenet, som är det som har krånglat i vinter. Det är förstås nödvändigt att kunna lita lika mycket på båda benen, annars bygger man upp andra obalanser, med andra överansträngningar som följd för att man kompenserar för detta.

Årets mål är fortfarande att persa på Berlin Marathon. Det kommer att kräva några månader av bra träning. Backe, tempo och fartlek är grundkomponenterna just nu, i kombination med successivt förlängda distanspass på söndagarna. Så småningom kommer söndagspassen bli långa nog att förtjäna att kallas långpass. Senare kommer tempo-delen att smygas in som fartökningar i dessa. Backe kommer jag nog att behålla som träningsingrediens under de närmaste veckorna. Det är lysande för att bygga löpstyrka och aerob kapacitet, tycker jag. Lite kompletterande yoga i all enkelhet bidrar till att bibehålla rörligheten i leder och muskler.

Om jag någon gång tidigare beskrivit min löpning som en ångmaskin jag hittat på vinden, så upplever jag mig själv numera som en mer trögstartad lastbil. Toppfarten är hygglig, men accelerationen inte lika bra längre, så det gäller att vara rädd om det momentum jag uppnått. Jag måste tänka långsiktigt för att undvika tvära inbromsningar och seg omstart, och istället i god tid anpassa farten efter händelser som kan anas framöver, både på kort och lång sikt. Både i enskilda träningspass och (framför allt) i tillämpningen av den planerade träningen. Känningar måste föregripas innan de blir skador. Prehab istället för rehab. Kontinuitet är nyckeln, mer än någonsin, och träningsprogrammet är att betrakta som en GPS i bilen: verkligheten, inte kartan, bestämmer slutligen vilken väg jag måste ta.

Fortlöpande träning ger fortlöpande utveckling och förhoppningsvis en fort löpande Gunnar.

 Dela på Facebook