Från en säsong till en annan

Elmar Engholm  

Nu var det ett bra tag sedan sist. Träning och, framförallt, mycket skola har tvingat mig prioritera ner vissa saker, och då kom bloggande i kläm. Ska man göra något ska man fan göra det ordentligt, så då fick det vänta. För tillfället sitter jag instuvad i mittensätet på ett flygplan med destination Chicago, så jag tar tillfället i akt att skriva av mig lite.

Anledningen till att jag är på resande fot är att vi (University of New Mexicos terränglöpningslag) ska begå säsongspremiär på fredag. Vi ska tävla i South Bend, Indiana, i Notre Dame Invitational, en klassiskt bra tävling. Banan är 8 km och går på en fin golfbana med några meter mellan högsta och lägsta punkt. Det skulle kanske inte kallas terräng i Sverige. Hursomhelst, vi går in i tävlingen rankade som nummer 17 i USA. Vi ställs mot flera lag som är rankade runt där vi är, och vi hoppas kunna slå ett par bra lag för att öka våra chanser att få springa NCAA-mästerskapen (”Nationals”) i Louisville, Kentucky, i november. Av de som gick i mål vid förra årets ”Nationals” är bara jag kvar. Vi blev 14:e lag förra året, så med andra ord har vi stora skor att fylla. Vår största förstärkning för året, Spårvägens Alexander Palm (Polm), har skadat ryggen (och blivit cyklist, vilket kan klassas som lätt sinnesrubbning), så vi har bara en viking i laget till den här tävlingen. Trots bortfallen från förra året hoppas vi kunna placera oss riktigt bra i helgen, och individuellt hoppas jag på en framskjuten placering (topp-5). Till de som tidigare vunnit den här tävlingen kan nämnas Chris O’Hare, som sprang för Tulsa University innan han i år gick till VM-final på 1500m i Peking. Sjukdom har satt lite käppar i hjulet för mig, men nu mår jag bättre och hoppas kunna kuta till 100 % på fredag. Killen som sitter bredvid mig på flyget snuvar som fan dock, så panikångesten börjar komma smygande. Fan nu nyser han också… Ska se om jag kan trigga syrgasmaskerna på något sätt.

Senast jag skrev var jag i Frankrike om jag inte minns fel. Träningen där flöt på riktigt bra och trenden fortsatte under de kommande veckorna. Planen har hela tiden varit att skita i den svenska utomhussäsongen och att satsa helhjärtat på terrängen då det är sista året jag får springa terräng för min skola. Det har inneburit mera volym än tidigare år samt mycket långintervaller och tempo/tröskelpass. I Frankrike snittade jag ca 140 km per vecka och fortsatte runt 120-130 km/vecka efter hemkomst till Sverige. Sedan blev det två veckor med mindre träning då jag ställde upp på SM och Midnattsloppet. Eftersom jag inte tränat för banlöpning och långt ifrån försökt toppa formen bestämde jag mig för att skippa 1500 m på SM, och istället springa 3000 m hinder och göra ett sällsynt inhopp på 5000 m. Hinderloppet renderade i en silvermedalj efter att jag lagt mig sist då Danne Lundgren och Emil Blomberg forcerade hårt under den första kilometern. I 5000-loppet tror jag att jag blev 8 med ganska mediokra 14.31. Känslan i de båda loppen var okej med tanke på den träning jag gjort. I Midnattsloppet blev jag trea, efter suveräne Olle Walleräng, och Lars Södergård. Var ett ganska ointressant lopp där jag mest sprang själv. Tävlingsovanan lös igenom och jag kunde egentligen bara trycka till lite extra på den sista kilometern.

Terräng-EM 2014

Efter detta har jag omlokaliserat till Albuquerque och börjat fjärde året på min utbildning. Det har bara blivit träning den senaste tiden med andra ord. Jag har försökt att köra en vecka med mycket volym, följt av en vecka med mindre volym och pendlat så. Hög volym innebär ca 145-165 kilometer, medan mindre volym är ca 120-130 km. Tisdagar har ofta varit längre fartlekar på mellan 8-10 km totalt, och fredag har varit tempopass på 16 km i ca 3.20 min/km. Söndag har sedan varit långpass då jag ofta legat mellan 24-27 km i 4.05-4.15 min/km. Nyckelpassen har varit en tröskel på 4 miles (6,4 km) som sprangs av på 20:00, alltså 3.06 min/km, och ett 10x1km-pass på bana i stegrande fart (snitt: 3.01, långsam: 3.09, snabb: 2.44).

Förra veckan skulle jag springa 145 km, men blev, som sagt, förkyld på söndagen och landade lite över 13 mil istället. Fick vila helt måndag och tisdag, och har idag (onsdag) iallafall kunnat jogga lätt. Medans det aldrig är kul eller bra att vara sjuk, ger det kroppen möjlighet att återhämta sig lite extra. Förhoppningsvis kan den extra återhämtningen i kombination med transporten till låghöjd leda till fina resultat i helgen. Förvisso har den typen av höghöjdsträning jag gör, samt fjanterier som höghöjdstält, inga vetenskapliga belägg, men mer om det någon annan gång.

11042967_10152667443672826_5425712891803914556_n

Medans vi går in för landning i Chicago tänkte jag lägga till tre observationer jag har gjort under de senaste veckorna:

Skidåkare: Per Synnerman undrade efter Ebba Anderssons dominans i Lidingöloppet ifall det är så att skidåkare tränar bättre än löpare. Nu är förvisso ett lopp som Lidingöloppet inte en speciellt bra värdemätare då det är en bana som antagligen passar skidåkare bra, och löpare som precis avslutat en bansäsong synnerligen dåligt, men låt oss iallafall ponera resonemanget. En sak som är värd att tänka på är att skidåkare tränar ganska varierat (rullskidor, löpning, inlines, cykel osv.) och skonsamt. Alternativträning kan man i princip köra tills man blir vansinnig utan att skada sig. De flesta som försöker springa mer än 150 km per vecka skulle snart gå sönder. Det kan mycket väl vara så att skidåkare får en starkare motor av att helt enkelt logga fler träningstimmar. Då detta kanske inte är en modell för medeldistanslöpning kan det vara något att titta på för längre sträckor, eller under grundträning. Visst skulle man kunna springa väldigt nära sin maxvolym, men ändå få in 10-15 timmar alternativträning per vecka utan att gå sönder? Tränar löpare i allmänhet, och svenskar i synnerhet, för få timmar per vecka?

”Löptränare”: Man ska tydligen kunna gå någon weekend-kurs och bli löptränare nuförtiden. Förvisso ett bra lyft för löpning och folkhälsan, men mycket till löptränare blir man inte på en helg. Nu talar jag förvisso från ett elitperspektiv, så håll till godo. Att träna en löpare består till kanske till 10 % att skriva träningsprogram, och 0.1 % att lära ut löpteknik. Det finns som bekant miljontals sätt att bli en bra löpare på, så en medel-intelligent Svensson kan nog lära sig att skriva rimliga träningsprogram och lära ut löpteknik över en helg. De övriga 90 % består kanske ungefär av 20 % att förstå den aktive, 10 % av att vara psykolog, 20 % att vara ett positivt bollplank och 40 % till att hindra den aktive från att träna. Det är inget man lär sig över en helg, utan är något man lär sig av många år i elden. En weekendkurs kan vara en bra start, men man blir ingen Nic Beadu eller Alberto Salazar (Mr Apotek) över en helg.

Svenska teknikgrens- och sprintförbundet: När jag var junior hade vi ett uppföljningsläger för elitlöpare per år, i förbundets regi. En siffra som kastades runt var 100.000 SEK som löpningen hade till elitutveckling från förbundet. Som en jämförelse har de flesta division 1 skolor i USA en budget som snarare är sexsiffrig. Hursomhelst, nu har vi inga uppföljningsläger alls, och jag har i alla fall inte hört om några pengar som går till att sponsra elitaktivas läger i förbundets regi. Uttagningarna till Elitidrottsskolan och mästerskapsgrupperna är ganska tydliga i favör till andra grengrupper, samt till aktiva som har ”kända” tränare och är polare med landslagstränare. T.ex. ingen Wille Levay och Kalle Berglund i varken Elitidrottsskolan eller Mästerskapsgrupperna om jag inte missminner mig. Samtidigt hade förbundet råd att skicka typ 18 sprinters på läger i Karibien för att starta 4-5 damer i Stafett-VM. Det är inte lätt att bli bra löpare i Sverige utan ett förbund som backar en (och jag orkar inte ens börja skriva om SOK…). Det är inte konstigt att många försvinner bort över Atlanten.

 

På återläsande!

 Dela på Facebook