Frihet och fångenskap

Gunnar Durén  

Det finns ingen frihet som är större än den man själv eftertraktar. Det finns ingen fångenskap värre än den man själv är fast i. Se där ett par väl valda truismer att sätta temat för dagen.

För löparen är oftast påtvingad vila den största fångenskapen, eftersom möjligheten att springa obehindrat upplevs som den största friheten, åtminstone när man inte har tillgång till den. Nåja, de flesta av oss har nog för all del förmågan att uppskatta härliga löppass av olika karaktär annars också. Men njutningen är beroendeframkallande och kräver ständig och regelbunden tillfredsställelse. Utan den ställs behoven på vänt och tillvaron på ända.

För egen del har min fångenskap detta år i huvudsak bestått av ett alltför stelt vänster baklår, som tvingat mig att avstå från mina favoritpass: banintervaller. Dessutom en för mig ovanligt långdragen förkylning samt nyligen en urinvägsinfektion. De här små hacken i skivan i form av kortare sjukdomsperioder går ju för all del att uthärda. Men friheten av att kunna kissa obehindrat ska inte underskattas. Det är ju annars inget man går runt och jublar eller hoppar runt jämfota av glädje över.

Från de som inte tränar får man ofta kommentarer som ”oj, vad du är duktig som tränar varje dag” eller ”jösses, vad långt du springer”. Men detta är sagt ur ett annat perspektiv, där vila är frihet och träning ett nödvändigt ont, vars belöning i form av gott samvete är det egentliga målet. Detta goda samvete kan sedan användas till friheten att äta tårta, pizza, kakor och bullar. Jag förnekar mig själv inget av detta, men det är inget mål i sig för mig. En måltid av t ex quinoasallad med avocado, selleri, oliver, salladslök, gurka, nektariner och chili till kallrökt lax med pepparrots- och honungsyoghurt lockar mina sinnen mer, både smak och övriga, och ger mig en känsla av att fylla på kroppen med verkligt äkta näring. För i förlängningen handlar det ju om hur jag vill må och känna mig vid nästa pass – full av lust och energi att använda kroppen till något av vad den är mest lämpad för: att springa. Det handlar inte om att jag är ”duktig”. Tvärtom tror jag att jag skulle tröttna ganska fort om jag upplevde att det var det som var drivkraften. ”Duktig” är jag när jag dammsuger, åker till återvinningsstationen med glas och gamla möbler eller går på Brf-årsmöte.

Att jag är en numera inbiten löpare hindrar förstås inte att även jag upplever att löpningen tar emot ibland. Det är dagar när man känner sig tung när man borde känna sig lätt och fräsch. Dagar när klockan säger att man är långsam fast man borde vara snabb. Dagar när fötterna ömmar och motvinden blåser från varje håll man vänder sig mot.

Och många träningspass, kanske de flesta, har förstås kampen mellan frihet och fångenskap, vila och ansträngning inbyggd. Man pressar sig fram under intervallerna i vetskap om att ett kort stopp vila väntar om bara en liten stund, kämpar på i tröskelfartens relativa obekvämlighet för den hägrande ståvilan före nerjogg, lurar sig vidare genom setet mot den sista repetitionen, efter vilken man får lov att ramla ihop i en hög och flämta efter andan i ett par minuter. Det sistnämnda fick jag rentav uppleva i förra veckan, när jag trevande, efter månaders påtvingad avhållsamhet gav mig på ett pass med 300-ingar på Krillan tillsammans med frun. Kicka iväg i solen, in i kurvan och över upploppet, hämmad endast av fartvinden. Det är frihet i en liten ask för mig!

Slutligen: frihet, fångenskap och löpning kan dessa dagar knappast nämnas utan att tänka på klubbkompisen Fredrik Svanfeldts romandebut ”Dömd att springa”, som jag nu har laddat ner och med spänning ser fram emot att fångas av.

 

 Dela på Facebook