Gubbtempo

Gunnar Durén  
gubbe

Gubbe

Gubbtempo – vad är det? Tjaa, definitionsmässigt är jag en gubbe, så mitt tempo torde vara gubbtempo oavsett hur fort det går i så fall? Men lite mer strikt, så kör även gubbar som jag ibland ett tempopass, dvs en lite längre, sammanhängande ”intervall” i förhöjd fart, ungefärligen en fart som man förväntar sig kunna hålla i 45-60 minuter. Relativt fort alltså. Nu sprang jag 2 x 3 km på löpband med 1 km joggvila däremellan. Nu är ni några stycken som redan drar öronen åt er och tycker att löpband är fusk. Jag tänker inte göra det här till en artikel om vetenskapen bakom löpning på band. Men jag kan tala om att det krävs mer än att lyfta på fötterna för att hålla sig kvar på bandet i 18 km/h.

Man vet aldrig riktigt när man får det där flytet. Vissa dagar är det bara där och man presterar bättre än vanligt och ofta även med lätthet. Hur kan det vara så? Den här gången testade jag spannet genom några koordinationslopp i stigande fart: 16, 17 respektive 18 km/h. Allt kändes helt OK, men 18 km/h kändes lite dristigt att börja med så det fick blir 17,2 , dvs 3:30-fart och 1% lutning för kompensation av avsaknaden av vindmotstånd. Första tretusingen kändes helt kontrollerad och ganska lätt. Efter joggvilan höjde jag därför ett snäpp till 3:29, sedan 3:23 på andra kilometern och till 3:15 på den tredje. Jag klev av bandet trött, men inte utmattad och inte syrig i musklerna.

10:07 på 3000m – hur bra är det då? Ja, inte så bra som Tore Axelssons 10 blankt i M60. Men allt annat oförändrat hade det räckt till brons i M55 på inomhus-EM för veteraner som pågår denna vecka. Men ”om inte om hade varit, så hade suggan simmat över Atlanten på ett järnspett”, som någon sa vid något tillfälle. Jag sprang på löpband. De sprang på bana. Löpband är ibland kalibrerade och ibland inte. En del går för fort och en del går för långsamt (även om jag vet ungefär hur fort jag brukar springa på olika pulsnivåer). Sedan är träning en sak och tävling en annan. Inte minst på mästerskap handlar ju tävlingen dessutom framför allt om placeringar. Tiden är sekundär. Fast jag var fräsch när jag klev av. Jag hade haft mer att ge om det gällt något. Å andra sidan är det faktiskt bara i Norden som jag är M55:a. I EM hade jag fått springa i M50 istället, för där är det födelsedagen som avgör, inte födelseåret. Guy Bracken, som vann 3000m i M55, gjorde ett mycket fint lopp och gick i mål på 9:26.74. Men han hade för dålig konkurrens om segern. Tvåan var hela 38 sekunder bakom. Det hade varit roligt om Håkan Eriksson kommit till start. Han satte svenskt rekord med 9:28.91 i november i fjol och hade nog kunnat utmana Bracken om segern.

Apropå relativt, så finns det en handfull gubbar (sannolikt gummor också, men de känner jag inte till lika bra) i världen som är ganska outstanding. De kommer inte alltid till veteranmästerskapen, men sätter stora avtryck i rekordlistorna. En sådan är australiensaren Keith Bateman. Utomhus har han alla världsrekord på bana i M55 från 1500m och uppåt. Alla!

1500m 4:12.35
1 mile 4:35.04
3000m 8:56.80
5000m 15:29.7
10000m 31:51.86

 

Vet inte vilket som är mest imponerande, men på de tre längsta sträckorna är han en bra bit bättre än vad jag någonsin varit, oavsett ålder. Nu har Keith fyllt 60 år och är still going strong. Gissa om han kommer att göra rent hus i den klassen?…

I M50 har amerikanen Sean Wade smugit sig in. Ja, smugit och smugit. Fantastiska 14:52.92 på 5000m och oerhört imponerande 30:48.87 på 10000m. Av en 50-åring!? Dessutom har han inomhusvärldsrekorden på 1500m (4:07.01), majlen (4:23.07) och 3000m (8:43.63), så han är inte bara oerhört stark aerobt, utan väldigt snabb! På rak arm vet jag bara en 50-åring i världen som kan konkurrera med honom på medeldistans och det är britten David Heath, vars utomhusvärldsrekord på 1500m i M50 är 3:58.26 – overkligt snabbt och utklassar faktiskt t o m Sean Wades notering inomhus.

Men inte heller herrarna Wade och Heath kan känna sig ”lugna”, för i M45 flänger britten Anthony Whiteman fram som ett jehu och slaktar rekorden på medeldistans, framför allt utomhus. Vad sägs om 3:48.72 på 1500m och helt surrealistiska 1:49.86 på 800m av en 45-åring?! Och efter honom kommer Bernard Lagat, som knappast kommer att känna sig utmanad av att ställa upp i ett veteranmästerskap, men som kommer att skriva om rekordlistorna kontinuerligt så länge han har lust att fortsätta springa. 7:42.75 på 3000m och 13:06.78 på 5000m som 40-åring. Eller helt galet snabba M40-rekordet på 1 mile: 3:54.91!! Världsklass ur alla perspektiv!

Framför mig i rullorna har jag även bl a Anselm Lebourne, den Trinidad & Tobago-födde amerikanen, som sprungit retfulla 0,07s snabbare än jag på 800m inomhus som 50-åring och därmed äger världsrekordet. Han lär som vanligt kraftsamla till nästa åldersklassbyte 2019, då han fyller 60 år, men han är alltjämt mycket konkurrenskraftig i M55 – han har t ex världsårsbästat på 800m inomhus med 2:07.71, en knapp sekund från världsrekordet. Snacka om gubbtempo! Riktigt så fort behöver nog inte Sverige-ettan i M55 Anders Toll springa ikväll för att ta hem 800m i inomhus-EM (även om han möter bl a världsrekordhållaren Joaquin Joyas Albertus). Hoppas det går vägen!

 Dela på Facebook