Hälften dopade?

Gunnar Durén  

Dags för den årliga reflektionen över tillståndet inom dopingen. IAAFs lista över avstängda över dopingavstängda friidrottare har ett par månader på nacken, men kanske kan ses som åtminstone en indikation på läget. Jag har inte uppfattat det som att det skett några större avslöjanden i samband med t ex friidrotts-VM i år. IAAF konstaterar i sin anti-dopingrapport från London 2017 att de 596 urinproven och 917 blodproven som togs under mästerskapet resulterade i totalt 3 s k ”adverse findings”, dvs bruk av en otillåten substans, varav ingen medaljör.

346 friidrottare är för närvarande avstängda från att tävla pga överträdelser av WADAs Anti-doping code. Det är lite svårt att säga något initierat om den siffran. I oktober 2015 var det 287 stycken. Däremellan har vi ju haft den gigantiska ryska dopingskandalen som synliggjordes i den s k McLaren-rapporten. Vad man kan säga är att Ryssland med bred marginal bibehåller sin oinskränkta förstaplats på den vanhedrande topplistan över dopingavstängdas hemländer. Ryssland står för 72 dopingavstängda friidrottare, vilket utgör hela 20,9% av alla. ”Tipp topp tommen opp”, som Johaug brukar säga. Tvåan på listan är Marocko, som hoppat upp ett pinnhål sedan 2015 och förpassat Indien till tredjeplatsen. Marocko har ökat från 16 till 29 avstängda och Indien minskat från 34 till 28. Även Ukraina har ökat, från 12 till 19, och därmed svingat sig upp från en delad sjätteplats till ensam femma.  Även USA kommer starkt på numera 12 avstängda, från en undanskymd delad tiondeplats till ”poängplatsen” 6.

Av de 346 avstängda är 142 kvinnor och 202 män. Men, det blir inte 346, invänder då vän av ordning. Det beror på att en fransk medborgare i listan saknar angivet kön. En annan saknar även angiven nation.

Ett stort antal anabola steroider och hormonpreparat förekommer. Fem personer är avstängda för bruk av det numera ökända Meldonium, en person för Clostebol (dock ej Johaug förstås, som inte är friidrottare). 28 st har tagit EPO. Fem personer är avstängda för att ha missat minst tre tillfällen under en 12-månadersperiod då hen inte befunnit sig på uppgiven plats när dopingkontrollanter knackat på. 23 av de avstängda har begått mer än en dopingöverträdelse. Det kan vara t ex förvanskning, smuggling, innehav och/eller distribution.

Det är en beklämmande statistik. Ändå är den kanske inte fult så deprimerande som den nyligen släppta WADA-rapporten om bruk av doping i samband med friidrotts–VM 2011 och de panarabiska spelen samma år. Dels för att några hundra avstängda kan kännas som ett hanterbart antal och även ett slags bevis på att ”systemet fungerar”: fuskarna avslöjas och erhåller rättmätiga straff. WADA-rapporten från 2011 visar tyvärr det motsatta: en förskräckande stor andel av de tävlande elitidrottarna vid dessa två idrottsarrangemang uppger att de under de senaste 12 månaderna använt förbjudna substanser. Hela 43,6 % av de aktiva vid friidrotts-VM 2011 samt 57,1 % av deltagarna vid de panarabiska spelen 2011! Dessutom är det rent statistiskt ovanligt säkert material. En hög svarsfrekvens (drygt 93%) samt enkla frågor och kontrollfunktioner för att på olika sätt garantera anonymitet ger (tyvärr) hög tillförlitlighet. Även när de ansvariga statistikerna räknar bort de hastigaste svaren (som skulle kunna vara en källa till snedvridning pga att man inte läst frågorna ordentligt) kvarstår den alltför tydliga bilden av att nästan varannan av de deltagande idrottarna 2011 hade dopingfuskat under det senaste året!

Man blir liksom alldeles matt.

Dessutom brukar ju den här typen av enkäter där man av ska medge ett icke-önskvärt beteende (”alla som har pallat äpplen räcker upp en hand!”) snarare rendera i ett resultat i underkant av den verkliga statistiken. Det har man (framgångsrikt?) förhindrat i denna enkät genom att dels garantera anonymitet, dels senarelägga publiceringen av resultatet med sex år. Om något kan man med visst fog gissa att andelen dopingskyldiga snarare ändå är ännu lite högre än lägre än vad som framkommit.

Så vilka slutsatser kan/vill man dra? Om man vill vara positiv så är 2011 trots allt 6 år sedan. Dopingkontrollmetoderna är bättre och effektivare och en hel del av t ex dopingfuskarna från OS 2012 har kunnat bestraffas i efterhand. Kanske är det fler som därför avstår från att dopa sig nu mot förr, dels för rädslan för att bli ertappad, dels för att man ser större möjligheter att göra sig gällande på hög nivå utan doping. Men moralen verkar sammantaget tyvärr låg. Många är beredda att dopingfuska för att skaffa sig konkurrensfördelar. I vågskålen ligger självklart pengar, ära och berömmelse. Ungefär samma drivkrafter som Macchiarini. Men friidrotten är ju oerhört mätinriktad, exakt och formell till sin natur och bjuder i sin form på få möjligheter att fuska. Några måste vara de som erbjuder idrottarna de substanser som kan ge dem otillåtna fördelar och dessa langare ska vi klämma åt. Idrottarnas dopingbrott ska givetvis även i fortsättningen bestraffas hårt. Hela sporten vilar ju på de absoluta jämförbarheterna i längd, höjd och tid för respektive prestation. Att man med bara sin kropp, själ och personliga egenskaper gör sitt yttersta i rättvis kamp mot medtävlarna. Men så är det det där med pengarna. Idrott omsätter ofattbara summor, även om friidrotten inte tillhör toppskiktet där. Givetvis ska en stor del av dem tillfalla idrottarna, helst större del än idag. Men inte nödvändigtvis mer för medaljer och världsrekord. Mer borde komma fler till del. Några av sponsormiljarderna skulle istället kunna satsas på idrottsanläggningar och ledare i de fattiga länder varifrån många av dagens världsstjärnor kommer. Träningsläger och samarbeten mellan inte minst unga friidrottare från olika länder. Fonder och/eller försäkringar för proffsfriidrottares återgång till livet efter elitkarriären och också införlivar dem med den lokala idrotten som mentorer, tränare och förebilder. Mer av pengarna ska självklart satsas på ett mer finmaskigt nät av anti-dopingåtgärder: flera tester, framför allt out-of-competition, doping-labb i alla medlemsländer, fördjupad forskning om ämnen och testmetoder. Det är min stilla förhoppning att friidrotten även i framtiden ska vara en idrott för livet. En ren idrott.

 

 

 Dela på Facebook