Hälsning från Sydafrika

Andreas Almgren  

Hallå hallå!

Jag började dagen med att på en nyhetssida läsa rubriken ”snökaoset i södra Sverige” och blev väldigt nöjd med att jag för tillfället befinner mig i Dullstroom i Sydafrika. Jag kände att jag ville strö lite salt i såren hos löparna i Sverige, och kunde inte komma på något bättre sätt att göra det än att göra en blogguppdatering om hur bra jag har det för tillfället. Nu kommer därför några självgoda rader om vad jag har för mig och hur underbart löpning är när allt funkar.

Jag befinner mig som sagt i den lilla sydafrikanska staden Dullstroom, belägen ca 2000 m.ö.h. och har varit här i knappa fem veckor. Vädret ligger ganska stabilt mellan 19-25 grader, sol med moln och det är allmänt helt underbart här. Om ganska exakt två veckor är det dags att bege sig hem till kalla Norden igen, men jag har många fina träningspass kvar att genomföra här innan det är dags för snöpulsning igen (bra att ha låga förhoppningar om vädret så att man blir positivt överraskad när man kommer hem). När jag lämnade Sverige hade jag dagen innan sprungit min första mil på ca sju månader. Jag var med andra ord längre fram i träningen än på länge, men fortfarande långt ifrån normal löpträning. Jag hade därför ställt in mig inför lägret att verkligen ta det försiktigt , mer eller mindre genomföra all kvalitativ träning alternativt och bara springa lugn distans för att skapa en okej grund att bygga vidare på när jag kom hem. I bästa fall skulle jag kunna köra ett par tröskelpass i slutet av lägret. Man får säga att det här lägret har utvecklats i den riktningen och att jag nu känner mig mer positiv än på länge!

I början av lägret sprang jag fem gånger i veckan och byggde upp mängden sakta men säkert, vecka för vecka. Ett av distanspassen löptes delvis i lite snabbare fart (ca 3:45 min/km) för att funka som en brygga mot övergången till rena tröskelpass. Dessutom upptäckte jag och min tränare att det fanns en jämn 1.3km lång backe bara några hundra meter från vårt hus. Där kunde jag springa kvalitativa 5-minutersintervaller utan att springa snabbare än distansfart. Då min tränare kunde köra ned mig med bilen kortades vilan ner och jag kunde få bra träning utan att belasta kroppen extra. Optimalt. Detta upplägg var bastanken under lägret och som jag kontinuerligt har byggt vidare ifrån. Förutom några lugnare dagar med en liten känning i en knät, som nu helt är borta, så har allt flutit på problemfritt. Nu ligger jag nästa på normal löpmängd och för två dagar sedan genomförde jag mitt första tröskelpass, 3x10min. Efter all skit som jag fick genomlida med min fotskada förra året så har jag verkligen lärt mig att uppskatta varje löpsteg jag får ta nu. Trots träningsvärk och blåsor under båda fötterna kan jag nästan inte sluta le under passen. Känslan under första distansrundan när jag äntligen fick springa utomhus längs en grusväg i shorts var ren eufori. Som man har saknat detta.

Sju veckor i en stad med kanske 600 invånare kan bli lite tradigt, men vi har hittat många sätt att underhålla oss. När jag anlände var det ca 70 svenskar här, så det var aldrig något problem att hitta sällskap. En klassiker på träningsläger är kortspel, där Johan Rogestedt är väldigt drivande, så det har det blivit mycket av. Framför allt av kortspelet ”Sang”, som man skulle kunna kalla en lightversion av bridge. Jag och Emil Blomberg har även kollat igenom TV-serien ”Rick and Morty”, en riktig höjdare. Utöver det så blir det mycket tid att bara ligga i sängen/soffan och återhämta sig, eller besök till svenskfavoriten ”Harrie’s Pancakes”. Milk tart custard är favoriten hittills. Utöver fikat på Harrie’s skulle jag säga att i.a.f. 95% av måltiderna är hemlagade. Just när det gäller mat skulle man nästan kunna säga att vi löpare har ”Multiple personality disorder”. ”Jag måste ner i vikt” och tar en kycklingsallad till middag. Därefter väntar man någon timme och trycker i sig två hemmagjorda chokladsemlor. Fördelen med att bygga grund och inte tävla är att man mer eller mindre kan äta vad man vill och bränna bort det. Nackdelen är att man inte får tävla. Allt eftersom tiden gick åkte fler och fler hem, just för tävlingssäsongen och nu är endast jag och Blomberg kvar av svenskarna här. Efter alla pass man har sett här borta och de få tävlingar som redan har sprungits får man säga att 2017 kan bli ett VÄLDIGT intressant år för svensk medel- och långdistans. Förhoppningsvis kommer jag var med och bidra. Om en en halvtimme är det dags för nästa löppass. Standardritualen inför kvalitetspassen här har blivit att maxa låten ”Heart of Courage” ur bilens högtalare och ropa ”Burtu Burtu” (stavning?), vilket betyder ”tufft/hårt” på språket Tigrinja (Tack Meraf!). Då är det svårt att inte tagga till.

Ha det!

 Dela på Facebook