Halvtid

Elmar Engholm  

Efter lag-EM behövde jag ett litet break. Kroppen var sliten och mentalt kändes det tungt. Jag kände att jag kanske behövde några dagar att bara ta det lugnt under och se till att kroppen var med i matchen igen. Som tur är lyckades jag också bli lite sjuk direkt efter lag-EM, vilket var perfekt timing. Man kan ju lika bra få lite sjukdom överstökat när man ändå ska vila, det gör dessutom beslutet att vila lite mer glasklart. Jag gjorde väl ingen träning att tala om under 5 dagar innan jag trappade upp med lite distanspass och lite tyngre styrketräning. Sedan hann jag med lite distanspass, lite cykel, lite vikter och ett kvalitetspass den veckan. Kvalitén bestod av terrängintervaller på en runda vi har i princip utanför farstukvisten hemma i Hässelby. Det är en runda med mjukt underlag, en del knixar och en del rytmstörningar. Det är alltid skönt att komma tillbaka dit. Jag hittar lätt ett flyt medan knixarna, rötterna och stenarna gör att man alltid måste vara beredd att parera. Jag har sprungit de rundorna så mycket att jag i princip vet i sömnen precis vart jag ska sätta fötterna. Trots att jag inte ligger där jag vill i träningen samt har lite problem med löparknä sprang jag ett stabilt pass, i nivå med vad jag gjort när jag varit i bra form!

Bra terrängintervaller med kärnan av farsans gamla löpargrupp, bestående av Joel Durén, Emil Mårtensson och undertecknad

För två fredagar sedan så var det dags för min favorittävling, lag-SM! Efter en del återbud så ställde jag, plikttrogen som jag är, mer eller mindre frivilligt upp på att springa 5000m och 1500m, 75 minuter efter varandra. Tänkte att det skulle bli en bra genomkörare. Jag tränar inte speciellt mycket i 2:45-2:50 min/km fart, vilket man behöver för att göra något vettigt på 5000m. Min kvalitetsträning förläggs mest i farter på ca 2:30 min/km och snabbare, eller 3:00 och lite uppåt när det gäller längre fartlekar och tröskelpass. Glappet däremellan kör jag sällan på och är naturligt inte lika bekväm i de farterna. 5000m-loppet var egentligen av hög kvalité och innehöll Robin Lindgren, John Kingstedt och John Foitzik, som alla är kapabla av tider på låga 14 min. Jag hoppades mest på ett lite långsammare lopp där jag kunde utnyttja min överfart över de två sista varven, men så blev det inte riktigt. Farten låg ganska stabilt runt 2:53 per kilometer under de två första tusingarna. I den farten kände jag mig omotiverat bekväm, men fick direkt problem när farten höjdes med några sekunder. Jag försökte mest hålla ett rimligt avstånd fram så att jag hade chansen att hämta in någon som väggat. Jag lyckades rulla om John Kingstedt med ca 1 km kvar men hade det lite långt fram till nästa man, som var John Foitzik. Jag hade nog kunnat komma ganska nära om jag gått på ordentligt sista 600m, men hade också 1500m loppet i åtanke. Att vara nära ger inga bonuspoäng, och att bli trea utan att bränna de sista krafterna var att föredra. En tid på 14:36 var inte pjåkigt efter förutsättningarna, trots att det är klart i underkant vad jag borde göra en bra dag. Jag joggade kvickt ner efteråt och försökte utnyttja min dryga timme fram tills 1500m-loppet på bästa sätt.

Fördelen med att ha sprungit redan är att man är varm, hjärtat pumpar och mjölksyraproduktionen är kickstartad. Jag började jogga lite bara en halvtimme innan och tog några stegringar innan jag ställde mig på startlinjen. Här ville jag helst, återigen, ha ett lite långsammare lopp med tanke på de dryga 12 varven jag redan hade i benen. Så blev det också! Efter 2.11 första 800m så ökades farten lite upp mot klockan, men inte nämnvärt. På bortre lång kände jag mig stark och låg i bra position, men då växlade farten snabbt och med loppet i benen klarade jag inte av den direkta fartväxlingen utan det tog lite tid för mig att få upp farten, vilket gav mina medtävlare lite mera utrymme än vad jag ville. In på upploppet låg jag en bit bakom men hade fått upp farten bra. Jag plockade Spårvägen och sedan Ullevi precis på mållinjen till en slutlig andraplats, vilket gav Hässelby ledningen inför den avgörande stafetten. Tiden, 3:55 var inte mycket att skriva hem om, men en sådan här dag är det placeringarna som räknas! I stafetten gjorde sprintkillarna ett bra jobb och säkrade guldet till oss! Med tanke på veckan jag hade innan är jag relativt nöjd med dubbeln jag presterade och kände att jag fick ett bra pass av det.

Den här veckan har jag spenderat norrut och kombinerat träning och semester. Den träningsveckan kommer jag nog gå igenom i veckan, så jag tänkte ta upp ett annat intressant ämne istället: sponsring. Att det är svårt att leva på sin löpning har jag nog gått igenom någon gång. I Sverige har många löpare ett enormt bra finansiellt stöd från sina klubbar. Jag har ett fantastiskt stöd från min klubb, Hässelby SK, som jag inte skulle klara mig utan. Det är ju dock ingen inkomst i sig, utan täcker tränings- och tävlingsutgifter. Utöver det är det extremt svårt att få någon spons. Jag har två mindre grejer (vilka jag kommer skriva om så småningom), men inget i övrigt, och absolut inget jag tjänar några pengar på. Jag kan springa in några tusenlappar här och där, men ingenting som man klarar sig på. Jag har nog hört av mig till ett 50-tal företag om någon form av sponsring, och i princip kammat noll. De svenska företagen brukar inte ens bry sig om att svara. De utländska brukar i alla fall artigt svara att de inte har möjlighet. Istället för att vara bitter är det mera konkret att fundera över varför det ser ut så som det gör.

Jag tror, för mig personligen, att det är en nackdel att komma ifrån, och bo, i Stockholm. Löpare från mindre orter verkar alltid ha någon sponsring från den lokala ICA-butiken eller banken. På de mindre orterna verkar det finnas stolthet över de få elitidrottare de får fram. I Stockholm är det svårt att utmärka sig i den mängd av andra elitidrottare som bor och verkar i staden. En så stor stad som Stockholm har inte heller den typ av lokalpatriotism som jag tycker mig kunna hitta mer på landsbygden eller i mindre orter. Om Svinhult får fram en riktigt duktig löpare och saknar annan elitidrott är det på något sätt naturligt att denne får ett stort lokalt stöd, medan en Stockholmsbo skulle rycka på axlarna ifall en Spårvägare eller Hässelbyare vinner SM.

En annan stor anledning är sociala medior, på gott och ont. Den första frågan man får, om man får återkoppling från ett företag om sponsring, är hur många följare man har på Instagram och Twitter. Där ligger jag aningen i lä. Att ”posta” lättklädda bilder verkar vara ett recept på framgång, men det är inget jag är speciellt sugen på, och jag gissar att min lilla följarskara är, om möjligt, ännu mindre sugen på att bevittna det. Ett annat framgångsrecept verkar vara att lägga ut texter om hur härligt det är med träning och hur bra man mår av det (gärna ska det åtföljas av en bild mitt i steget där man ser stark och avslappnad ut). Denna bild av löpning stämmer möjligen in på motionärer, men är rätt långt ifrån min verklighet. Om man kan lägga upp en ”selfie” efter ett banpass med perfekt hår och förklara hur skönt det var, då har man fan inte tränat! De hårda passen som elitlöpare gör är verkligen ingen hälsokur. Efter riktigt hårda pass känns det mer som att man har blivit överkörd av tåget än som att man hittat ”balansen i livet” (kastar definitivt sten i glashus just nu eftersom jag med största sannolikhet gjort ovanstående, man det kan ni skita i). Eftersom jag vill ge en så korrekt bild av mig själv som möjligt blir det nog också fortsatt lite inlägg av det slaget. Det finns redan gott om ”inspiratörer” som sköter den delen, och som har mer sponsorkontrakt än jag någonsin kan drömma om, trots att jag troligen är hemma och duschar innan de går i mål. Är det fel? Nej, det kan jag nog inte påstå! Det finns ju inget konstigt i att ett företag vill nå så många som möjligt och alltså väljer en ”Instagramlöpare” med 10 gånger så många följare som jag har när de vill marknadsföra sig. Å andra sidan når man kanske en annan konsumentgrupp genom att våga satsa på elitlöpare. Idag utsätts vi för så mycket reklam och dylikt att det är svårt att ses genom bruset. Det krävs en del fantasi och en del nytänkande för att hitta sin nisch.

En mer realistisk bild av träning på elitnivå

Som elitlöpare har man en möjlighet som ”inspiratörerna” inte har, och det är att marknadsföra på tävling. Tyvärr lockar det inte jättemycket att kunna erbjuda en logga med maxstorlek 40 kvadratcentimeter på tävlingsdräkten. Inte en människa kan se vad den loggan visar från läktaren. Varför ska sponsorer betala för det? Jag vet inte riktigt vad skälet till det är. Grunden kommer nog ifrån den tid då friidrott fortfarande var en amatöridrott, där sponsring och prispengar gav livstids avstängning. Om man frågar någon nu säger de antagligen att det är för att skydda tävlingens sponsorer som betalat för reklamexponering på arenan. Varför Svensson inte klarar av att se mer än ett reklambudskap vet jag inte. Det argumentet är i bästa fall svagt, och i värsta fall ren idioti. Genom att förhindra idrottare från att tjäna pengar på sin idrott dödar man sporten. Att Folksam exklusivt kan visa sin reklam på alla svenska GP-tävlingar kommer spela mindre roll om det inte finns duktiga svenska friidrottare som kan tävla på dessa tävlingar. Genom att låta idrottare klart och tydligt exponera sina sponsorer på tävlingsdräkten ger det oss mycket större möjligheter att hitta sponsorer, som är livsviktiga för att helhjärtat kunna satsa!

Här är Johan Rogestedt på väg mot sin bästa prestation i karriären, och så när svenskt rekord. Hans sponsor (Craft), som troligen har varit oumbärlig för Johan, har tejpats över pga. av friidrottens sponsorregler! Bild: Friidrott.se

I Kanada har man förstått vinken och gör i alla fall ett försök med att ge idrottare större möjligheter att exponera sponsorer. De regler vi har idag i Sverige, som jag tror i princip är IAAF:s regler (och därför gäller på t.ex. Diamond League), begränsar marknaden oerhört! Hur skulle det se ut om t.ex. Allsvenska lag lydde samma regler, eller cyklisterna i Tour de France? Åbro skulle ju aldrig betala miljoner för att synas med en mikroskopisk logga på AIK-tröjan, och Alpecin skulle inte göra detsamma utan att få en fet logga på en cyklists röv. Genom att tillåta större reklamexponering skulle det dessutom lösa ett problemet som många ser i Diamond League tävlingar, att alla har samma tävlingsdräkt. Det är ju på något sätt en effekt av att endast en skosponsor kan synas med någon önskvärd tydlighet i ett galalopp. Alla känner t.ex. igen årets Nike-linne. Med större loggor på tävlingsdräkterna ökar ju naturligtvis chansen att bli sponsrad i första taget, och det individualiserar även tävlingsdräkterna (tänk Nascar, för er som vet vad det är)! För de som inte har många sponsorer kan man kanske istället ha sitt namn och Twitter-namn på ryggen, eller någon schyst personlig logga. Det skapar på sitt sätt ett litet personligt drag över varje tävlande, som man känner igen. Det öppnar kanske också möjligheten för lite mera ”stall” inom friidrotten, likt det man ser i cyklingen. T.ex. kanske Volvo går in och sponsrar 5-6 st löpare, och när man ser de tävla känner man direkt igen att: ”Ja, juste, där har du Volvokillarna”, istället för ”Ja, här på 5000m har vi 20 av världens bästa löpare, men alla har samma dräkt, så såvida du inte känner igen deras utseende så vet du inte vem som är vem!” Jag tror inte att jag sitter inne med alla svaren, men att se över regelverket kan inte alls vara en dålig idé!

Kanadas regler angående sponsorexponering

På återläsande!

 Dela på Facebook