Haren – ett rätt av två…

BG  

Trilogin om att man får de tider man förtjänar blev uppskattad, många har hört av sig med igenkännande kommentarer, kul. Efter det så blev det en period med stort fokus på att skriva till magasinet, 180 sidor kräver sin man :)  Var helt tom och slut när vi lämnade till tryck och har haft det tufft att komma i gång igen, lite läskig känsla. Skrev om fjärilar i magen och tror hela situationen med att inte veta hur många som hoppar på ett nytt år som prenumerant påverkar mig mer än jag vill erkänna. Vet om 2-3 veckor, spännande. Är du inte prenumerant ännu, teckna dig gärna här

Hoppas att ni som läst är nöjda, det var ett kaxigt nummer tycker jag själv. Har fått väldigt mycket bra respons för artikeln om Musse. Upplever att en redan populär löpare plötsligt blev än mer populär, många lyfter fram vilken härlig bild man får om honom.

Bloggen idag tänkte lotsa er vidare i BG:s liv som löpare. Våren blev en jakt på att komma tillbaka, en jakt på att bli av med smärtan och kunna springa avspänt. Det går åt rätt håll, men det tar tid. Har i princip gett upp 2017 också och tittar nu med spänning fram mot 2018, yngst i klassen. När jag skriver gett upp så är det min definition av resultat – jag jagar tider, de kommer inte komma i år. Men jag fortsätter tävla och hoppas att nästa år, då jäklar…. Nu springer jag varje dag, kör yoga oftast en gång i veckan, visst är jag fortsatt klassens kassaskåp, men jag är smidigare.

Yogasalen har en temperatur på 38 grader, nästan svårt att inte bli smidig, eller mindre stel :)

Haren då? Två försök – ett bra ett mindre bra

När man inte kan prestera på topp så är det jäkligt kul att försöka hjälpa andra. Vi är några i IS Göta som triggas av sådana utmaningar, det ska ju vara helst vara ett tempo som är en utmaning för en själv också. I klubben har vi numera en riktigt snabb tjej i K35 och sedan tidigare har vi Anna Bjurman som jag coachat under flera år. De utmanar mig från vars ett håll, Sara den nya tjejen är snabb som en vessla, Anna uthållig och stark. Att hjälpa dem ger mig en bra mix av träning, dels korta intervaller i en fart som jag inte sprungit på två år, dels trösklar i längd och tempo som känns omöjliga. Men har man bestämt sig så kan man mer än man tror.

För snart två veckor sedan var det VDM 1500 meter, jag var tävlingsledare och skulle dessutom agera hare i 3:10 tempo för Sara. Vi hade testat på torsdagen med att köra 1500m uppdelat i form av 600, 400 och 500 meter, landade på exakt 4:45, men det var med 2 x 1 minuts vila. På loppet skulle det göras rakt av och man vill ju inte sabba för adepten. Var ganska nervöst att värma upp, veta att jag som maxade 1000m i vintras på 3:15 nu skulle passera 1000m på 3:10, gulp. Men på något sätt – man får de tider man förtjänar, vi hade tränat för det, ribban var lagd för att vi skulle klara det och det gick. Första 200m gick 1 sekund för fort, sedan var det exakt rätt tempo till 1200 meter, passerade 1000 meter på 3:09. Sista 300 meterna tryckte jag vad jag hade och landade på 4:42,4. Det är faktiskt bara 11 sekunder från det jag gjorde innan jag blev skadad, jag har innan legat 15-20 sekunder från per 1000m på de flesta lopp. Sara grinade illa men hängde på in i kaklet, 4.42,9 var bara 0,5 sekunder från ett skånskt rekord som vi inte ens vågat tänka på. Några veckor innan detta lopp sänkte hon det skånska rekordet på 800 meter i K35 med ca 10 sekunder när hon sprang på sub 2:19, den bästa 800 meters tiden i K35 i Sverige på väldigt många år vad jag vet. Själv fick jag ett hyfsat bra kvitto på DM 3 000 meter, 10.13 – med 3,27, 3,27 och 3,19. Så självförtroendet börjar komma igen, tiden på 3 000 meter var ca 15 sekunder långsammare per km än innan skadan men att jag kunde öka, det fanns mer. Sedan 1500m bara ca 7 sekunder per 1000 meter, något händer…

400 meter kvar, klockan har ringt – nu ökar vi..

Veckan efter 1500m körde vi 16x500m i ett terrängspår som vi har en tävling i, Helsingborgs terränglopp. Stärkt av loppet så gjorde jag mitt bästa pass på ca 2 år, 26:15 på 8km. Bästa noteringen är 25:30, dvs bara ca 6 sekunder per km. Det intressanta med det passet var att nu skulle jag testa Bjurman, och vad hände – hon var med i princip på alla intervallerna. Skiljde ca 15 sekunder på 8km, hennes bästa pass någonsin skulle jag tro. Själv började jag fundera, vad f.. ska det lossna nu? Tanken blev – svaret lär komma den 28 juni då det är 5 000m i Ystad….

Det var i veckan det, svaret kom, eller? Det var enligt vår nya praxis i Skåne seedade heat, jag hade satt 17:30 på mig och Bjurman och trodde vi skulle hamna i näst snabbaste heatet, men man bröt vid 17:30. Så start 20:45 med löpare från 15:30-17:30. Jag åkte ner ganska tidigt, coachade heatet innan och hade väl inte 100% fokus på mitt egna lopp, det var det heatet sedan rollen som hare åt Bjurman som var i fokus. Det var också yttre förutsättningar som inte passar mig, 12-15s/meter vind är inte bra när man mäter 193 centimeter. Jag har aldrig gillat blåst, men är man i bra form så känner man inte vinden, så jag lurade mig själv och tänkte väldigt positivt på uppvärmningen.

På startlinjen några minuter innan start byggde jag dock upp lite väl mycket självförtroende, tänkte – jag hänger på den sista klungan så slipper jag ta vinden själv. Har man sprungit i 30 år så vet man vad vinden gör, men man vet också vad som händer om man hamnar bara 3-4 sekunder på fel sida om sitt tröskeltempo. Första km på 3:27, kändes bra, andra på 3:26 – då kändes det att det började krypa i musklerna… dessutom efter 1200m tappade jag Bjurman i jakten på ryggar, så nu var jag själv, 10 meter efter de andra och 10 meter före Bjurman. Vad gör jag? Ska jag vänta in? Jag fortsatte men tappade ordentligt, 3:34, 3:41 och sedan 3:36. Tiderna har inte kommit ännu, men ca 17:42 och besviken. Bjurman fick 18:02, nytt PB men vi ville att det skulle stå 17 någonting…. Men bara att ta nya tag. Trots allt, min tid är värd ca 36:30 på milen, i våras låg jag på 37:30, sakta men säkert åt rätt håll.

Efter 600 meter, Bjurman i ryggen

Nästa 5000 meters lopp blir i Karlskrona på VSM i augusti, där är det sub 17:30 som gäller! Mer fartträning, mer yoga, mer av allt :) Nu kastar jag mig över texter till nästa Spring… Vi gör 24 timmar med Mikaela Larsson, missa inte det. Mikaela vann SM i maraton i år, det blir även ett reportage med Martin Öhman som segrade i den manliga klassen.

 Dela på Facebook