Kroppen är en fantastisk organism, men den har ett väldigt kort sensoriskt minne. När man svettas är det svårt att framkalla känslan av att frysa och tvärtom. Det är nog tur på sätt och vis, för annars skulle man kanske bli förvirrad och få svårt att tolka sina upplevelser här och nu. På sistone har jag i alla fall fått en del påminnelser av sinnesupplevelser jag tillfälligt glömt bort. Hade glömt hur trött man blir den sista biten av ett marathon och hur ont det gör i kroppen efteråt. (Det var ju 5 år sedan sist). Efter två veckor på Oahu i samband med Honolulu Marathon på Luciadagen, är jag nu tillbaka i decembers blötmörker och inventerar förrådet av vantar, mössor och underställ. Alldeles nyss var jag svettig av en kort jogg i shorts och bar överkropp.
Honolulu ligger nästan precis på andra sidan Jorden. Det inser man när man landar efter nästan 6 timmars flygresa västerut från San Francisco. Klimatet påminner om en svensk värmebölja i augusti med ett pålägg på 5-10 grader. Varma och relativt korta dagar, ljumma fuktiga nätter, svalkande havsbad och ombytligt väder. Små molnbankar och korta regnskurar kan dyka upp ur tomma intet och försvinna lika snabbt. Värmen och luftfuktigheten påverkar ansträngningsgraden påtagligt. Det var nyttigt att ha god tid på sig att vänja sig vid det och testa hur kroppen kändes under löpning i olika farter.
Kuperat är det, framför allt in mot mitten på Oahu. Vi bodde i Honolulu i ett hus drygt halvvägs uppför en oerhört brant och lång backe. Wilhelmina Drive – ”the hill from Hell”. Jag testsprang backen från foten till toppen och laddade sedan upp träningspasset. Det var 1,69 km med 228 höjdmeter – 13,5% snittlutning! Sprang och sprang förresten – det var med bred marginal personsämsta på majlen: 9:52… Men även utom denna extrem märkte jag att kroppen lätt kokade över om man gasade på för mycket. Nyckeln till ett lyckat genomförande av marathonloppet var därför att hitta rätt fart från start.
En speciell utmaning var hur man skulle förbereda sig för starten, kl 05:00. Det blev pastamiddag kvällen före och tidig sänggång. Väckarklockan ringde kl 02:15. Då hoppade vi likt brandmän i vår mundering och åt en enkel frukost av kaffe, smörgåsar, juice och yoghurt. Vår husvärd hade oerhört generöst erbjudit oss skjuts till startområdet, vilket löste logistiken för oss. Väl där fanns, till skillnad från t ex New York och Berlin marathon, inte så mycket skyltning, men vi kunde enkelt slå följe med de promenerande massorna.
Honolulu Marathon är faktiskt USAs fjärde största marathonlopp efter New York, Boston och Chicago. Det är också ett av de största japanska marathonloppen. Cirka 37 % av de 34 000 anmälda, d v s drygt 12 500 löpare, är japaner och det präglar loppet. Alla huvudsponsorer är japanska, inklusive Japan Airlines, som fyller ett stort antal flygplan med resenärer. Japanerna rör sig gärna i grupp, med t-shirts, kepsar och flaggor i unformerade färger. Och mobiltelefoner. Det var någon helt extremt hur många selfies som togs före, under och efter loppet. Jag överdriver inte när jag säger att det var fler i startfållan som tog selfies än som värmde upp! Jag var ganska ensam om det sistnämnda och då stod jag ändå i 2-3-timmarsgruppen. Där hade jag för övrigt sällskap av bl a barnfamiljer och en grupp maskeradklädda löpare i glitter, djurdräkter och tomtemunderingar. Man undrade ju lite hur det skulle gå vid start..?
Det gick fint. Löparna spred snabbt och smidigt ut sig på ett pärlband, som jag uppfattade det helt utan incidenter. Det absoluta elitfältet med influgna kenyaner och etiopier såg jag inte till. De måste ha smitit på precis före startskottet. Detta skott förlängdes förresten med det traditionella och omfattande fyrverkeriet över Ala Moana Beach Park. Det var en mäktig upplevelse att springa iväg under gnistregn och ljudknallar!
Träningspassen hade antytt att farter mellan 4:00 och 4:15 skulle vara hanterbara för mig i den rådande värmen. Nattmörkret var till fördel. Det innebar att vi skulle slippa sol under i alla fall de första två timmarna. Pacen hamnade utan större krumbukter på cirka 4:05 på flacken och jag la mig där och tuffade på. Vid cirka 10 km kom jag ifatt Karin Schön, som tydligen startat väldigt starkt. Hon hade sedan enligt uppgift en svacka i mitten av loppet, men vann ändå K50 med bred marginal. Helt klart hade jag nytta av att ha testat loppets tuffaste backe upp till krönet på Diamond Head Road i förväg. Här efter cirka 13 km hade leden glesnat rejält och det fanns inte så många ryggar att ligga bakom. Men den relativt svaga vinden var inget problem. Från 20 km var det en lång och ganska tråkig raksträcka på en huvudled. Jag kände mig dock stark och hade en bra period. Kanske hade min strategi att dricka lite men ofta och hälla vatten över huvudet betalat sig? Jag sprang upp och förbi flera tröttnande löpare. Vid cirka 24 km mötte jag kenyanerna i täten, som då hade avverkat 29,5. Då kändes det för ett ögonblick lite motigt. Men när jag väl själv hade vänt kändes det skönt att möta alla löpare på väg i motsatt riktning. Till en början morsade jag glatt på dem, men så småningom blev stegen allt tyngre, skorna blöta och skaviga över fötterna och blicken alltmer fokuserad framåt och nedåt, introvert och koncentrerad. Hade en stor del av loppet sällskap av en japan med benprotes à la Pistorius på högerbenet. Han gick starkt från 30-37 och drog mig och övriga i en liten grupp i jämn och god fart. I motlutet och den långa uppförsbacken tillbaka upp mot Diamond Head var jag dock starkare och tog över dragjobbet. Tempot gick förstås ner något, men jag höll ihop och på de sista två kilometerna kunde jag t o m öka(!). Vaderna var dock nu rejält stumma och på gränsen till kramp och steget inte det mest spänstiga.
Upploppet var outhärdligt långt och jag var mycket tacksam för mållinjen. 2:55.00 sa klockan. Det kan tyckas försmädligt, men spelade ingen roll denna gång. Det var ändå långt ifrån pers och jag var väldigt nöjd med mitt genomförande av loppet utifrån de förberedelser jag haft. Tiden räckte till 38:e plats totalt, 30:e man och 2:a plats i min åldersgrupp M50. Visst hade det varit gôtt att avsluta året med en seger, men pallplats är ju alltid fint. Silver är tydligen årets medalj för mig. Några segrar fick jag under 2015, men kom 2:a på 1500m i VEM, på 800m i VVM och i uppvisningsloppet på 800 m under VM i Beijing.
Men så märklig kroppen är. Bara någon minut efter målgång var jag stel och öm i höfter, vader, fotleder och muskler så att jag knappt kunde stappla in och hämta min påse och finisher-t-shirt. Något senare, efter Karins och övriga familjemedlemmars målgång, vatten, sportdryck och frukt, vila i solen under palmerna i Kapiolani Park och bad i Stilla Havets vågor vid Waikiki beach hade kroppen redan börjat återhämta sig. Tur att det sensoriska minnet är kort.
