Hur jag känner mig ännu mer vid liv!

Joel Stenow  

Jag var med om en häftig upplevelse häromdagen. Alla vet vad jag pratar om. Den där känslan av att ”om jag dör nu, så skulle jag dö lycklig.” Känslan pressades fram när jag besegrade motståndet.

Det motståndslösa. Det att bada bubbelpool, att ta bilen, att ta tre kanelbullar. Det att snooza, ha semester, inte lyssna.

Lyssnar du?

Det motståndslösa är vad vi marineras i och det är som det ska vara. Det lätta. Det som kommer utan ansträngning. Ett ständigt motstånd utan påfyllning och bensinen tar slut.

Men det är motståndet som pressar fram det vi kallar ”en häftig upplevelse”. Det är ur motståndet uppskattning, tacksamhet, vila utspringer ifrån. Utan motstånd och vi glider genom dagarna obemärkta även för oss själva. (Jag skriver detta innan jag har blivit förälder. Det sägs att man med barn når det naturliga motståndet automatiskt: sömnbristen, passandet, oron. Vad vet jag just nu? Inte något om det i alla fall. Jag får veta snart nog.) Jag letar motstånd. Jag har letat motstånd så länge jag kan minnas. Den lyxen fick jag när jag föddes i Sverige och växte upp med de föräldrar jag har.

Det är motstånd det handlar om. Att inte tänka efter är lätt. Att tänka efter är svårt. Ju mer man tränar, desto starkare blir man. Möter vi aldrig motståndet har vi sedan ingenting som håller emot, när vi är redo att trycka ifrån.      

Motstånd är kärnan i löpning. Jag kan inte skriva något nytt, allt är redan sagt. Så du har säkert läst det förut någonstans: motstånd är kärnan i löpning. När man börjar löpa är det trippandet, frånskjutet, flåset som är jobbigt under de tre minuter man håller ut. När man kommit igång är det ”att komma igång efter förkylningen jag hade” som utgör motståndet. När man vill bli snabbare ligger motståndet i tempoökningarna. Vill man springa maraton är det avståndet som är motståndet. Ärligt talat. Det enda motståndslösa vi kan företa oss är att ligga i soffan. Så gör det ibland när du är trött!

Ja, just det. Den häftiga upplevelsen. Det var inget speciellt egentligen. Jag gick upp 05:30, stack ut i duggregnet och sprang 14 km. Förr var det lätt. Nu var det längesen och jag kände motståndet. Jag hade Harry Potter och Halvblodsprinsen i lurarna, de sista kapitlen som är dränkta i nostalgi och berättarkonst. Jag kom hem, trött i benen, sugen på frukost och njöt av en dusch. Levande. Det levande pressades fram ur motståndet.

 Dela på Facebook